SVT tar del i informationskriget mot Ukraina

March 23, 2017 § 2 Comments

drapekoI Kulturnyheterna igår på SVT Aktuellt försöker SVT belysa “skandalen” kring Rysslands Eurovisionsbidrag. Det skandalösa är dock inte att Ukraina förbjuder artisten inresa utan att Ryssland medvetet utnyttjar ESC i sin psykologiska krigföring – och att SVT okritiskt tar del i denna påverkansoperation.

Se inslaget här (start ca 05:40). Inslaget väcker anstöt och föranleder omedelbar anmälan till Granskningsnämnden.

Min anmälan i sin helhet:

I Aktuellt (Kulturnyheterna) rubricerade datum förekommer ett inslag om ca 60 sekunder rubricerat ”Bråket mellan Ukraina och Ryssland kring det ryska bidraget till ESC eskalerar”.

I inledningen uppges att ”den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) beslutat att den ryska sångerskan inte får tillstånd att komma in i landet, det med anledning av att hon uppträtt på Krimhalvön 2015, det vill säga efter att Ryssland annekterat området.”

Inledningsvis intervjuas ESC-chefen som säger att ”lagarna i värdlandet måste respekteras, men vi är djupt besvikna över beslutet som vi anser går emot tävlingens anda och tanken på inkluderande som ligger till grund för ESC”.

Därefter intervjuas en företrädare för den ryska duman, Jelena Drapeko, tillhörig det Putinvänliga extrema vänsterpartiet ”Rättvisa Ryssland” vars partiledare Sergei Mironov står på den internationella sanktionslistan mot Ryssland efter att aktivt ha stöttat invasionen av Krim 2014 och som anklagas för finansiellt stöd till de illegala ryska hybridstyrkorna i östra Ukraina. Drapeko yttrar en åsikt: ”jag anser att det är fult gjort. Men vad kan man vänta sig av dem? Jag tycker synd om Samojlova som är en underbar sångerska. Hon förtjänar att få en lysande karriär”. Uttalandet kommenteras ej av SVT.

Avslutningsvis intervjuas Grigorij Karasin, Rysslands vice utrikesminister, som säger att [beslutet] väckt rättmätig indignation, då det är en öppet cynisk och omänsklig handling”. Inte heller detta kommenteras av SVT.

Sammantaget ger detta en negativ bild av Ukraina som till tre tredjedelar består av kritik och som till två tredjedelar yttras av ryska regimföreträdare, utan att värdlandet Ukraina ges tillfälle till kommentar samt utan att redovisa bakomliggande fakta.

Genom att endast belysa den kritiska sidan av Ukrainas beslut gör sig SVT till medhjälpare till den ryska påverkansoperation som kretsar kring valet av en kontroversiell artist och bidrar aktivt till att skapa den av Ryssland orkestrerade reaktion som nämnda val är tänkt att producera.

Inslaget strider mot kravet på opartiskhet och saklighet med följande motiveringar ur Sändningstillståndets Publiceringsregler:

”Kravet på opartiskhet innebär att en utpekad part som utsätts för kritik eller allvarliga anklagelser måste ges möjlighet att försvara sig. Genmäle ska beredas i efterhand om det är befogat och en begäran om genmäle ska behandlas skyndsamt.”

Den utpekade parten – Ukraina – utsätts i inslaget för tung kritik utan att ha givits möjlighet att försvara sig.

”Kontroversiella ämnen får inte skildras på ett ensidigt sätt om det inte klart framgår av programmets inledning vilken infallsvinkel det har. Balansering kan också ske med ett annat program som man hänvisar till.”

Inslaget är ensidigt kritiskt mot Ukraina och det framgår inte av dess inledning att vinkeln är Ukrainakritisk. Inslaget balanseras ej av hänvisning till annat program.

”Kravet på saklighet består av tre delar:
– Uppgifterna ska vara sanna, faktakontrollen är avgörande.
– Uppgifterna ska vara relevanta för det valda ämnet och inte ofullständiga.
– SVT ska sända en rättelse om en felaktig uppgift förekommit i ett program. Observera att kravet också gäller det som visas i bild!”

Sakligheten i inslaget brister i den mån att det inte föreligger någon fakta alls vid sidan om referensen till SBU:s beslut samt att övrigt innehåll i inslaget består av partiska åsikter. Att ett uttalande görs är ett faktum. Utsagornas innehåll är dock ej fakta.

SVT tycks inte ha gjort någon faktakontroll av de utsagor som förekommer i inslaget. Därvid skulle följande fakta ha uppdagats:

1. ESC:s anda uppges vila på fredlig sammankomst och inklusivitet – Rysslands annektering av Krim och fortsatta invasion av Ukraina är allt annat än fredlig.

2. Påståendet om bristande inklusivitet är felaktigt. Samojlova förbjuds inte inresa pga sitt handikapp utan på grund av att hon brutit mot ukrainsk lag.

3. Rysslands cyniska och planerade provokation av Ukraina genom det medvetna valet av en kriminellt belastad deltagare är antitesen till fredlig sammankomst. Denna provokation blir fullt tydlig i de ryska intervjuades utsagor – ”Det är fult gjort. Men vad kan man vänta sig av dem?” (Drapeko) samt ”öppet cynisk och omänsklig handling” (Karasin).

4. Ofullständigheten i inslaget omfattar det faktum att Ryssland bedriver ett fysiskt och psykologiskt anfallskrig mot Ukraina, ett krig vari Samojlova är delaktig. Rysslands omänskliga behandling av krigsfångar i det ockuperade området i östra Ukraina samt omänskliga angrepp på en minoritetsbefolkning (Krimtatarer) belyses ej som kontrast till Karasins påstående. Rysslands cynism i att utnyttja en fredlig musikalisk sammankomst till ett aggressivt psykologiskt krigsföringsinstrument samtidigt som Ryssland i strid mot FN-stadga, internationell rätt och ingångna fördrag ockuperar delar av värdlandets territorium, belyses ej.

Inslaget strider mot kravet på att demokratiska värden ska försvaras, med följande motivering:

”Bestämmelsen innebär en skyldighet att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasfördomar, våld och brutalitet bekämpas.”

Inslaget är en del i det psykologiska krig som Ryssland för mot Ukraina och västvärlden i stort, ett krig som till övervägande del förs i informationsarenan med hjälp av planerade påverkansoperationer som syftar till att undergräva den västerländska demokratiska samhällsordningen. Detta krig är våldsamt, brutalt och antidemokratiskt i såväl den fysiska som psykologiska dimensionen, något som flerfaldiga internationella organ och bedömare vittnar om. Genom att underlåta att belysa eller ta avstånd från dessa förhållanden strider inslaget mot ovan citerade bestämmelse.

Se vidare: Öppet brev till European Broadcasting Union

Nu blev det dumt igen, SVT

March 16, 2017 § Leave a comment

Onsdag 15 mars 2017 rapporterar SVT Rapport om Natoövningen Joint Viking som nu pågår i norska Finnmark. Inslaget är 4 minuter långt och kan ses här fram till 21 mars, därefter förpassas det till ett för allmänheten oåtkomligt arkiv. Inslaget finns också representerat här, där hela texten finns återgiven. Glöm inte att rösta längst ned på sidan.

Inslaget väckte en hel del ont blod på Twitter och jag gör här bara några korta noteringar, i tillägg till en sammanfattande (subjektiv) rapport i ett format som jag hoppas kunna återanvända framledes.rapport

För det första är det anmärkningsvärt att SVT ramar in övningen i ett Ryssland-centriskt perspektiv, dels genom rubriken “Norsk militärövning provocerar Ryssland”, dels genom ett genomgående narrativ som vill att betraktaren ska sympatisera med Ryssland gentemot det hot Ryssland säger sig uppleva och dels genom att undanhålla balanserande information om Rysslands egen övningsverksamhet i regionen.

Detta förstärks av en sällsynt medioker grafik som överdriver övningens påstådda hotfullhet och som vilseleder den okritiske betraktaren att tro att övningen faktiskt pågår “nära Ryssland”, när den i själva verket pågår ca 200 km därifrån – motsvarande sträckan Stockholm-Falun.

grafik-0-jpg

SVT:s grafik. Var ligger Ryssland egentligen, och herregud vilka stora trupper NATO har.

map

Jämför med norska försvarsmaktens grafik, här infälld på en något tydligare karta.

Reportern, Kirsi Vanttaja, förmedlar en gravt vinklad och, i avsaknad av balanserande fakta, vilseledande text där enstaka fakta ryckta ur sitt sammanhang fås att verka hotfullt.

Soundbiten den “största övningen hittills i området” uttalas ett par gånger i inslaget, uppenbarligen för att inskärpa styrkan i det påstådda hotet – störst är ju värst. Nu är det ju dock så att Rysslands övningar i motsvarande område, Kolahalvön, är mångdubbelt större. Senast det begav sig, 2015, beordrade Rysslands president en oförberedd beredskapsövning där hela Norra Flottan plus lite till ingick – ca 38,000 man med 41 fartyg, 15 ubåtar och 110 flygplan och helikoptrar. Den övningen avfärdas snabbt av Vanttaja med frasen “då reagerade Ryssland med att ha flygövningar”, utan att ange vare sig styrka eller omfattning.

Att Ryssland överreagerar på ett “hot” som de känt till i flera år är intet annat än ren propaganda, som SVT antingen medvetet eller omedvetet sväljer och spelar med i. Alla schemalagda Natoövningar annonseras i god tid och man bjuder dessutom in internationella observatörer, däribland ryska, för att övervara festligheterna. Samma sak kan inte sägas om ryska beredskapsövningar…

Texten innehåller dock balanserande uttalanden från övningens deltagare, där det klargörs att övningen inte på något sätt kan anses hotande eller provocerande. Övningen är helt enkelt del i en normalt kompetensutvecklande verksamhet som syftar till att kunna försvara landet i händelse av angrepp. Detta står i bjärt kontrast till väsentligt större ryska militärövningar som ständigt innehåller aggressiva moment – flyganfall med kärnvapenmissiler, bekämpning av fientligt luftförsvar, luftlandsättning på djupet och landstigning mot försvarade kustavsnitt. Ryssland övar för anfall, Nato inklusive Nato-landet Norge övar för försvar. Se gärna förklarande grafik fram till hösten 2015 här.

Sammantaget återkommer Nato-kritiska, alarmistiska och propagandistiska utsagor i texten som ensidigt stödjer ett ryskt kränkthetsperspektiv:

Rysslands pressattaché i Norge har uttryckt stor oro över övningen

Detta finner jag något märkligt, med tanke på att han varit informerad om övningen sedan 2015 och att Ryssland sannolikt deltar med en grupp observatörer som torde ha fått ingående orientering om övningens innehåll.

…övningen har aldrig haft så här många deltagande soldater och tidigare deltog inte soldater från andra Nato-länder.

Just denna övning, Joint Viking, har verkligen inte haft så här många deltagare tidigare – däremot har andra Nato-övningar i Norge haft det. Norge har som Natoland flera gånger tidigare övat med många andra Natoländer i sitt eget land. Det är inget att förskräckas över, det är fullt normalt.

Även den här gången har Ryssland reagerat inför den nu pågående övningen.

Ryssland tar varje tillfälle i akt att klaga på att grannländer skärper sitt FÖRSVAR, eftersom det gör ett ryskt ANGREPP så mycket besvärligare.

…Ryssland oroas av den ökade militära aktiviteten i norr.

Ja, nu har Vanttaja sagt detta ett antal gånger. Det blir inte mer oroande för det, utom för den som delar Kremls [spelade och helt ogrundade] paranoia.

Men den amerikanska närvaron i Norge ökar. I januari lät Norge USA stationera över 330 soldater på norsk mark…

Ska vi behöva påminna om att både USA och Norge är Natoländer som förbundit sig att gemensamt försvara sig mot varje yttre hot? Varför vill SVT skapa oro och harmsenhet över detta, om inte för att man odlar ett sedan länge etablerat USA-hat.

…eftersom Norge hittills inte velat ha fast stationerade främmande styrkor på norskt område under fredstid.

Amerikanska, brittiska, franska, tyska, polska eller italienska styrkor i Norge är inte främmande, de är brodersoldater från den gemensamma försvarsalliansen.

Men Ryssland har kritiserat det amerikansk-norska militära samarbetet.

Här blir det rent av löjligt. Ryssland kritiserar att två Natoländer samarbetar inom ramen för den försvarsallians de bägge tillhör? Reportern använder denna paradox för att lägga fram en rysk antydan om att Norge håller på att förbereda ett anfallskrig tillsammans med sina otäcka Nato-partners…

Visst är det bekymrande med militär verksamhet – vi vill ju bara ha fred och krig känns liksom så himla 1900-tal – men att SVT kommenterar och beskriver detta först och främst ur ett ryskt perspektiv, som om de vore avlönade av Ryssland och inte Sverige, är mer bekymrande än så.

Huvudpoängen med inslaget avslöjas av rubriken. “Norsk militärövning provocerar Ryssland”. Man ska alltså inte provocera Ryssland, för det är dumt. Då kan ju Ryssland bli argt och anfalla, särskilt om man går med i Nato. Ryssland = bra, Nato = dåligt. Då vet vi det!

Kulturkollaps om Ukraina

March 6, 2017 § Leave a comment

Rebecca Haimi, ”huvudredaktör webb” på SVT Kulturnyheterna, ger sig på att försöka analysera Loreens Melodifestivalförlust mot bakgrund av att ESC 2017 hålls i Ukraina. Haimi uttrycker besvikelse över att förhandsfavoriten slagits ut och antyder i raljanta ordalag en fruktan över att Sverige istället kommer att representeras av en föregivet politiskt naiv artist med obefintligt socialt engagemang – en artist som inte kommer att ifrågasätta det där pågående kriget.

Frågan är vad och vem Haimi anser att artisten – vem det nu blir – ska ifrågasätta: texten är så pass simplistisk och beskrivningen av kriget så neutral att betraktaren får tolka Haimis antydningar efter behag.

”2: Wiktoria/Benjamin Ingrosso/Robin Bengtsson gör vad de är förpliktigade att uträtta i Kiev: spelar på svenska ambassaden och går på välkomstfest i något stadshus. De ställer inga frågor om de tusentals civila som dödats och de hundratusentals invånare som drivits på flykt i landet de senaste tre åren. Det angår dem inte som artister.” (min kursivering)

Haimi förutsätter att den svenska ESC-finalisten är politiskt omedveten och inte ställer besvärande frågor – till vem, de ukrainska värdarna? Anser Haimia att artisten ska ställa ukrainska myndigheter till svars för de tusentals civila som dödats – av Ryssland och av Rysslands ställföreträdande mördare? Tror eller hoppas Haimi att Loreen skulle ha agerat så? Eller ska artisten enligt Haimi söka upp ryska representanter i Kiev och ställa dem mot väggen i syfte att traktera svenska och internationella tittare med en stunds rättfärdig harm? Eller är det så att Haimi anser att Ukraina har en egen skuld i att Ryssland annekterat och angripit landet, och därför ska ställas till svars av en svensk ESC-artist? Hur man än analyserar Haimis underförstådda resonemang haltar det betänkligt.

”3: I intervjuer med internationell press säger Wiktoria/Benjamin Ingrosso/Robin Bengtsson att de är glada att få representera Sverige och ”taggade” på att göra en ”bra show”. De har troligtvis även blivit ”väl bemötta” och tycker att landet är ”jättefint”. De nämner inte det exceptionella Europapolitiska läget som Eurovision song contest just där, just då, utgör skådeplats för. Ryssland möter Ukraina. Samtidigt dödar proryska separatister och ukrainska militärer varandra i en del av landet som inte Eurovision-pimpats. Där har husen förstörts och elen och vattnet slagits ut.”

Haimi fantiserar raljant vidare om den politiskt naive artisten: i hennes värld är det dolskt att bli väl bemött i Ukraina och den som tycker att landet är ”jättefint” har duperats av en diktatorisk nazijunta där sken av välstånd upprätthålls med potemkinkulisser. Artisten förväntas inte se kriget (som SVT blundar för) eller det exceptionella ”Europapolitiska” läget (som SVT blundar för), men som Haimi tycks vara särskilt engagerad i (utan att det bortom denna artikel får något avtryck vare sig i Kulturnyheterna eller i hennes sällan uppdaterade Twitterfeed).

Haimis beskrivning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina är sällsynt naiv – ”Ryssland möter Ukraina” – som om det handlade om en fotbollsmatch eller ett dansbattle. Lika naiv och falskt balanserad är den fortsatta beskrivningen – ”Samtidigt dödar proryska separatister och ukrainska militärer varandra” – som om det var ett krig på lika villkor, där båda parter är lika skyldiga till kriget och dödandet. Även i styckets sista mening fortsätter den neutrala tonen: ”Där har husen förstörts och elen och vattnet slagits ut.” Att det är RYSSLAND som är den aggressiva parten, att RYSSLAND är den som beskjuter Ukraina med salvpjäser och tungt artilleri, som föröder hus, vattenverk och kraftstationer, det tycks Haimi inte begripa.

”Kommer ni ihåg varför Eurovision song contest hålls i Kiev 2017? Jamala? 1944? En låt om Sovjets deportation av Krimtatarer under Andra världskriget, som lika väl kunde handla om Rysslands annektering av Krim i realtid. Retade gallfeber på ryska politiker och riskerade att diskas, eftersom det är förbjudet med politiskt innehåll i tävlingen enligt Eurovisionreglerna. Just därför intressant, nytt, träffsäkert. Generade vinst.”

Här hoppar Haimi tillbaka till någon slags politisk mittfåra där det är OK att kritisera historiska övergrepp och upprepa till intet förpliktigande och godkända mantran om Rysslands Krimannektering. Haimi gillar ett upproriskt ESC som inte skyggar för samtidspolitik, samtidigt som hon raljerar lite lätt över att Jamala tog hem ESC-vinsten 2016 med ett politiskt knep – som om låten inte var bra i sig utan mest ett taktiserande frieri. Som betraktare undrar man i vilket läger Haimi vill sätta ned foten. I det efterföljande sammanfattas dock Haimis föregivna och nu på förhand skam komna förväntningar:

”Loreen reste till Azerbajdzjan 2012 och stekte en guidad tur i Baku för att träffa människorättsorganisationer. Sedan vann hon tävlingen. I år kompenserar vi troligen för skolket.”

På SVT tycks föreställningen vara att Ukraina är en diktatur som dödar civila och som borde skärskådas av ESC-finalisten. Haimi anser synbarligen att den svenska ESC-finalisten ska kritisera värdlandet för det krig, förskingring och förtryck som pågår – inte det land, Ryssland, som driver och är orsaken till detsamma. Eller menar Haimi att den svenske ESC-finalisten ska ta sig in till det av Ryssland ockuperade Donetsk för att ställa Putins marionett Zakharchenko mot väggen? Ska finalisten resa till Moskva för att skälla ut Putin, Surkov, Shoigu och Gerasimov? Det vore i så fall episkt.

Jag vet att man inte ska kräva för mycket av nöjesjournalister och kulturredaktioner, men här någonstans går ändå gränsen.

Vidare frågor kan ställas till kulturnyheterna-webb@svt.se som också tillsänts detta inlägg.

 

Öppet brev till Sveriges Television

March 2, 2017 § Leave a comment

Hej Sveriges Television, särskilt hej SVT Nyheter och i synnerhet extra hej till ansvarig utgivare Ulf Johansson och utrikeschef Ingrid Thörnqvist. [Varning: Lång text. Inga bilder.]

Jag skriver till er i egenskap av bekymrad allmänhet. Jag är bekymrad över hur ni (inte) rapporterar från Rysslands krig mot Ukraina; över hur ni värderar nyheter därifrån kontra andra nyheter och icke-nyheter; över hur ni anstränger er att skapa en falsk balans i rapporteringen och i övrigt ger ryska narrativ företräde i utsändningarna. Utöver dessa bekymmer är jag också starkt bekymrad över er skriande oförmåga till dialog med era brukare i allmänhet och med kritiker i synnerhet. Men låt oss ta en sak i sänder.

Efter en inledande god bevakning av händelserna i Ukraina, annekteringen av Krim och nedskjutningen av MH17, upplever jag att SVT:s rapportering tappade fart kring återerövringen av Sloviansk och i det närmaste helt upphörde efter slaget om flygplatsen i Donetsk (som Elin Jönsson beskrev ur ett rebellromantiskt perspektiv). Däremellan och därefter inträffade flera omvälvande strider som ni endast översiktligt berörde, om ens det: striderna kring Savur-Mohyla och Ilovaisk där ryska reguljära förband var direkt involverade, den ryska salvpjäsbeskjutningen av Kramatorsk (1, 2, 3) och Volnovakha (jämför SVT:s inköpta TT-version), den ryska kustinvasionen i Novoazovskregionen (jämför ert egen passiva beskrivning) och striderna kring Shyrokyne för att ta några exempel.

Under 2015 och 2016 upplever jag att rapporteringen från Ukraina i det närmaste helt upphört, med undantag av enstaka korta ”telegram” som översiktligt berättar att strider pågår (t ex nu senast vid Svitlodarsk och Avdiivka). För den som inte följer konflikten nära och dagligen torde dessa korta 20-sekunders inslag vara snudd på obegripliga, då faktainnehållet är svårt bristande.

Desto mer utrymme ges, återkommande, till ryska narrativ och ryska kommentarer till kriget i allmänhet. Bara under 2016 förekom Rysslands ambassadör till Sverige vid två tillfällen i SVT Nyheter/Agenda, och nu senast har ni sänt och till och med repriserat ett renodlat propagandainslag där Kremls inofficielle språkrör Mirzayan i godan ro får lägga fram Moskvas syn på den nya världsordningen. Det är ett spår som förskräcker, i synnerhet som det lämnas okommenterat av er och inte uppvägs av balanserande information.

Det enskilt tydligaste redaktionella ställningstagandet kring Rysslands krig mot Ukraina synes vara den bullrande tystnad varmed ni behandlar händelserna. Eftersom ni inte bokför antal utsända sekunder, samlar ert material ämnesvis eller i övrigt tillhandahåller arkivmaterial som möjliggör en extern granskning över tid, uppmanar jag er att själva redovisa er bevakning av kriget i detalj och därefter förklara hur så (upplevt) lite tid ägnas åt detta, samt redovisa skälen till detta.

Jag är väl medveten om SVT:s krav på oberoende, faktabaserad och balanserad rapportering, liksom hur svårt det är att filtrera fakta från desinformation i ett krig som lika mycket förs på det psykologiska planet. Detta undantar er dock inte från skyldigheten att redovisa faktiska händelser eller av andra uppdagade fakta.

Rysslands krig mot Ukraina är inte en händelse där två jämlika parter kan beskrivas ur ett likvärdigt, neutralt, balanserat, perspektiv. Ryssland är de facto den aggressiva parten medan Ukraina de facto försvarar sig mot sagda brottsliga aggression med all den rätt som landets författning och internationell lagstiftning ger. Varje beskrivning som underlåter att belysa detta, eller som låter betraktaren tro att striden förs i ett politiskt vakuum mellan två jämnstarka och till lidandet lika skyldiga parter, begår våld mot rättfärdigheten och sällar sig till ondskan.

Tystnad är av ondo. Underlåtelse att rapportera är ett ställningstagande för mörkrets makter.

Den neutrala, ”balanserade” beskrivning som åsyftas här ovan är precis den som SVT ägnar sig åt när ni säger att ”strider pågår” eller ”civila beskjuts” utan att ange vem som angriper och vem som angrips. Varje sådan ”balanserad” och passivt neutral beskrivning, som så ofta förekommer i er rapportering, går i lögnens och desinformationens tjänst.

I ett samtal våren 2015 oss emellan försökte ni förklara er inställning till just detta. Ni betonade då hur viktigt det var att varje utsaga var sann och kunde beläggas med fakta. Då liksom nu finns ovedersägliga fakta öppet tillgängliga, fakta som ni återkommande och fortsättningsvis ignorerar. Detta gäller bland annat omständigheterna kring nedskjutningen av flight MH17, närvaron av reguljär rysk trupp och unikt rysk krigsmateriel i östra Ukraina, den ryska artilleribeskjutningen, den ryska finansieringen, logistiken och befälsordningen i östra Ukraina, den pågående ryska plundringen av ukrainska gas- och oljefyndigheter, det ryska förtrycket på Krim samt mycket mer därtill.

Dessa fakta, som insamlats och presenterats av väl etablerade och betrodda källor som Bellingcat, InformNapalm, Information Resistance, Myrotvorets Center, SBU, ATO-centret vid Ukrainas försvarsdepartement, Atlantic Council, Chatham House, RUSI, OSSE, HRW med flera, har till den groteskt övervägande delen ignorerats av er. Till ert försvar anför ni bristen på egna korrespondenter och grävande reportrar på plats, liksom att ukrainska källor inte kan anses neutrala i kriget och därför inte kan användas: det är den tunnaste av ursäkter givet det stora antal betrodda internationella källor som här nämns.

Det ryska kriget mot Ukraina går nu in på sitt fjärde år. Det är ett krig mot frihet, demokrati och internationell rätt, begånget av en av nutidshistoriens gräsligaste förtryckarregimer, en regim vars anlopp mot de värden ni annars hyllar torde föranleda en långt kraftigare och mer ingående granskning. Än finns det tid att reparera skadan. Än finns det tid att återerövra journalistisk heder. Låt oss se er anta den utmaningen.

Avslutningsvis vill jag ge er några tips. Använd några kronor av de mångmiljardmedel svenska skatt- och licensbetalare ger er till att förklara kriget med åskådliggörande grafik, med länkar till verkliga fakta på er svårt bristande hemsida, med återkommande utfrågningar och expertledda paneldiskussioner i ämnet, samt med politiska och militära konsekvensbeskrivningar av de fakta ni skulle kunna redovisa.

Anta också gärna samtidens stora mediala utmaning: att släppa det ensriktade förkunnelseperspektivet som radio och TV alltjämt domineras av, för att istället inleda interaktiv dialog med brukarna genom alla de praktiska verktyg som finns: svara i telefon, svara på email, svara på frågor och kommentarer såväl på er egen sajt som i sociala media – det är en central del av den positiva folkförankring public service så väl behöver. Ju längre ni klänger er fast vid den dövörade megafonmentaliteten desto mer marginaliserade kommer ni att bli.

Tårar över Syrien

February 24, 2017 § Leave a comment

aleppo1I Aktuellt 23 februari 2017 förekommer ett reportage från Syrien och där mellanösternkorrespondenten Stefan Åsberg vandrar omkring i det förödda Aleppo.

Inslaget är signifikativt för SVT Nyheter på många vis: dess redaktionella hållning; dess falska balans; dess agendasättande åsiktsmanipulation; dess påklistrade antydda medlidande och ytterst dess landsförrädiska agenda.

Se gärna inslaget först (start ca 26:00) innan du går vidare och läser min bedömning och inflikade kommentarer.

Inslaget är fyra minuter långt och inleds av hallåan Cecilia Gralde som med tung och eftertrycklig stämma sätter den emotionella ramen kring inslaget:

– Nuuu så ska vi till Syyyrien, till den sönderbombade staden Aleppo, där det finns ljusglimtar just nu [höjda ögonbryn, uppgiven gest]. Men vår utsända har träffat en flicka, Ula, som är ett av de barn som nu kan återvända [höjda ögonbryn, hoppfull gest, huvudet på sned] till skolan efter fem år utan undervisning. [snörpt mun: jojo ni, nu ska ni få se, så här bistert är det]aleppo2Voice Over, Stefan Åsberg:

– Vägen mot skolan går förbi skyttegravar och granathål. Ula minns knappt vägen längre, för det var ju fem år sedan hon gick längs de här gränderna i Gamla Stan. (här antyder Åsberg att hon inte befunnit sig rakt under bomberna utan snarast åtnjutit regimens beskydd mot de ruskiga rebellerna i fem års tid)

Textremsa: “Vi sov och vaknade till ljudet av bomber. Ibland vaknade vi i gryningen av bomberna.” (Ja, hade hon befunnit sig i de ryska bombernas målområde hade hon inte likt tiotusentals andra blivit väckt utan sliten i småbitar i sömnen)

“Vi var ständigt rädda och skräckslagna.”(Ula presenteras som offer. Självklart var hon rädd att regimen skulle förlora slaget om Aleppo)

VO, Stefan Åsberg:
– Det är rörigt på skolgården, disciplinen saknas efter alla år utanför klassrummen. Men Ula har saknat allt det där som hon tidigare tyckte var ganska jobbigt.aleppo3Observera att vi bara ser välnärda och välklädda barn som inte lidit krigets konkreta och onämnbara fasor i det kringrända Aleppo.

Textremsa: “Jag har saknat skolan jättemycket. Här lär jag mig läsa och skriva. Här är framtiden.” (Stefans krokodiltårar kan nästan höras genom bilden)

Textremsa (rektorns röst): “Att bygga upp människan är det viktigaste. Krisen vi upplever är en moralisk kris.”aleppo4“Det handlar inte om presidenten, regimen eller oppositionen.” (Nej, alla är lika hemska. Alla och ingen kan lastas för kriget. Detta kallas falsk balans)

VO, Stefan Åsberg:
– Skolan låg i mitt i skottlinjen när regimen slogs mot rebellerna om de här kvarteren i Gamla Stan. Och fortfarande ljuder skottsalvor från striderna några kilometer bort, men minorna är bortröjda, och klassen är tillbaka i samma rum som de lämnade. (Tack gode gud för regimen som lyckats mörda undan alla som protesterade mot Assads gruvliga styre och som nu äntligen kan påbörja återuppbyggnaden i frid och fröjd)

Ula: “Jag minns inte så mycket, men nåt finns nog kvar ändå.”

“Jag hoppas att allt blir som förr. Att jag blir bra på matte och alla andra ämnen.”aleppo5Vi får se en bild på liten flicka som ser ut att lida av PTSD. Vem är hon?  Är hon ett stackars random föräldralöst offer eller tillhör hon propagandaöverrockens följe, instruerad att suga på jackan?

VO, Stefan Åsberg:
– Där ute i Gamla Stan i Aleppo är det fortfarande ganska öde, och få ler. Århundranden av historia har ju sprängts bort (en så neutral beskrivning det bara går att göra: jag vågar påstå att Assadregimen och dess ryska medhjälpare har åsamkat och orsakat den överlägset största förödelsen – men det sägs inte rent ut), delar av det allra värdefullaste arv som världen har. Men människor försöker ändå göra det som man alltid har gjort här, även om livet i stort är helt förändrat. Nästan bara bilderna av Assad tycks vara oskadda (en svårt cynisk och löjligt vilseledande beskrivning av nytryckta propagandaporträtt resta på nyligen monterade tillfälliga ställningar).aleppo6Två flickor:
“Vi kände sorg och smärta. Det här är ju ändå vårt land.”
“Ingen människa vill fly från sitt land, oavsett hur illa man far.”
“Det råder relativ säkerhet.”
“Helt säkert är det inte.”
“Men vi känner tillförsikt och kämpar för det.”
(Återigen tack gode gud för Bashar al-Assad som äntligen skapat säkerhet tillsammans med våra ryska stridskamrater)

Åsberg i klassrummet:
– Alla barn här i Aleppo har en historia att berätta, och den behöver inte handla om död och bomber – här talar man istället om en förlorad barndom. (ja, låt oss för guds skull inte hitta några stympade och manglade barn som lidit helvetets alla kval under Assads och Putins bomber, de skulle ju kunna säga som det är!)aleppo7Inklipp av sorglösa barn som misslyckas med att spela ledsna.

Läraren: “Det måste till en generation som glömmer vad analfabetism är.”
“Eleverna är än mer beslutna att lära sig under de här omständigheterna.”

VO, Stefan Åsberg:
– Den här dagen är speciell: alla elever får en egen lampa för att kunna studera på kvällen när elektriciteten försvinner. Det är verkligen annorlunda att gå i skolan här i Aleppo. (Ja det är verkligen annorlunda. No Shit Sherlock. Tänka sig! Karbidlampor!)aleppo8Ula:
“Jag hoppas att kriget inte kommer tillbaka nu när syriska armén har kommit.” (och där kom det – tack snälla syriska armén för att ni skapar ordning och reda så att alla små syriska barn, särskilt lilla alawitiska jag som inte har rebelliska föräldrar, kan få gå i skolan igen)

Tillbaka till studion:
– Mmmm…[konstaterande]…så ska vi då tillbaks till Sverige och vädret….

Slutsatser

Sammantaget är detta ett ogenerat propagandainslag till stöd för Bashar Assads regim där man i ett ”human interest”-perspektiv får den syriska regimsidan att framstå som garant för lag, ordning, fungerande civilsamhälle och framåtblickande tillväxt. Detta sägs naturligtvis inte rent ut men är det otvetydiga budskap som förmedlas, med en extra bekräftelse i slutet: ”jag hoppas att kriget inte kommer tillbaka nu när syriska armén har kommit” [för att rädda oss undan de ogudaktiga rebellerna/terroristerna som ensamma kastade oss i ett förskräckligt krig där vi inte ens kunde gå i skolan].

Detta hör naturligtvis ihop med att SVT som pseudostatligt TV-bolag inte kan, vågar, vill eller ens för sina chefer får bege sig in i rebellkontrollerade delar av Syrien – det vore dels livsfarligt (man kan ju bli bombad/skjuten/kidnappad/halshuggen!) och dels vore det potentiellt illegalt: man måste ju ordna allt lagligt och rätt med visering, stämplar, säkerhetsgarantier med mera, och därför vara helt i klorna på den syriska maktapparaten. SVT kan inte gå utanför fållan, kan inte rapportera fritt, vill inte rapportera fritt – och hamnar därför oundvikligen i ett regimkontrollerat propagandanarrativ, som man mer än gärna anammar. Detta är för övrigt inget nytt: jämför Cecilia Uddéns “försök” att säga något annat än den regimkontrollerade “sanningen” om kriget i Syrien – det ledde till rabalder och utvisning. Att Uddén knappast kan tänkas rapportera objektivt är en annan femma.

De ansvariga för detta propagandaspektakel, detta journalistiska haveri, är förstås SVT:s ansvarige utgivare Ulf Johansson och utrikeschefen Ingrid Thörnqvist. Ytterst är det SVT:s ledning och styrelse som ska hållas ansvariga för att detta regimtillvända och åsiktsmanipulerande dreck tillåts sändas. Glöm heller inte att Cecilia Gralde och Stefan Åsberg, liksom deras hjälpredor och redaktion, de facto prostituerar sig för att skapa och befordra detta ömkliga narrativ i utbyte mot fortsatt anställning och stabil månadslön.

Varför och varthän?

Man kan också fråga sig varför just detta inslag sänds över huvud taget. Dels finns det ett behov av att fylla programsloten hoppingivande kuriosa av typ ”den mänskliga aspekten i ett förvirrande och oförklarligt krig”, men det är inte allt. Till större del handlar detta om att stödja det stora Rysslandsnärda narrativet som säger att vi i väst måste gå i koalition, med vilka krafter det än må vara, mot internationell terrorism – det vill säga med Ryssland och Iran mot de frihetstörstande och sedan fem år sönderbombade rebellerna. Detta är subversion på hög nivå och torde i den bästa av alla världar föranleda vidare granskning och agerande från högre statsmakter, inklusive SÄPO, MUST och MSB, för att en gång för alla sätta stopp för SVT:s landsförrädiska och destabiliserande agenda. Inbilla er dock inte att detta kommer att hända: staten får inte och ska inte blanda sig i föregivet oberoende journalistik, vilket tillåter att SVT fortsatt ostört och ostraffat kan producera skräp av detta mått med pressfriheten som alibi.

Hade SVT haft ett uns av professionell heder och moral skulle man inlett programmet med en disclaimer där man förkunnar att detta inslag spelats in helt på regimens premisser och att man inte velat eller kunnat vara saklig i sin framställan (trots att man haft all möjlighet att kommentera inslaget på ett radikalt annorlunda sätt). Nu visar SVT istället sin rätta färg, och den är brun.

Din dagliga dos propaganda

January 13, 2017 § 1 Comment

mirz7

Torsdag 12 januari skickar SVT Nyheter ut ett i mina ögon tendentiöst inslag i Rapport 19:30 om Rysslands reaktion på den kommande presidenten i USA, med titeln ”Ryssland gläds åt Trump”.

Det är naturligtvis intressant att höra hur tongångarna går i Ryssland, även om det inte är några större överraskningar som förväntas eller serveras. Därvid agerar SVT inom sitt uppdrag att rapportera från omvärlden. Frågan är snarast hur man rapporterar, vems talan man för, vilka man väljer att agera megafon för det ryska folket och vad man egentligen vill uppnå med inslaget? Vilka begreppsbilder vill SVT att folket ska uppfatta? Här nedan presenterar jag min tolkning med fetmarkerade ord som hänvisning till dessa frågor – hur du väljer att betrakta inslaget är helt upp till dig.

Katarina Sandström påannonserar:
”I stora delar av hela världen håller människor andan och undrar vad som ska hända. Så är det inte i Moskva, där hoppas etablissemanget att Trump ska ge Ryssland en ny storhetstid.” 

Bert Sundström fortsätter:
”Glädje och applåder i Rysslands parlament när Donald Trumps seger var klar, äntligen en rysslandsvänlig president i Vita Huset tänker många, bland dem Gevorg Mirzayan som skriver om internationella relationer och pratar utrikespolitik i olika pratprogram.”

Efter denna beskrivning får Mirzayan lägga ut sina tankar om saken, utan minsta kommentar från Sundström:

mirz1mirz2

“Vi borde ägna oss åt samarbete istället för konfrontation.”

“Vi hoppas att Trump inte vill ha konfrontation för konfrontationens skull.”

Moskva kräver ingenting som Washington inte kan acceptera–”

“–som “ge oss hela Östeuropa, låt Sovjetunionen återuppstå!”

(Kommentar: som om Östeuropa var USA:s att ge bort, eller som om USA hade något att säga till om inför en högst osannolik sovjetisk återuppståndelse!)

Och så avslutningsvis:mirz7

I avsaknad av kommentarer till Mirzayans utsagor får lagt kort helt enkelt ligga. Att Ryssland över huvud taget skulle vara engagerad i “kampen mot IS” är rent skrattretande: under ett års tid har Rysslands bombningar i Syrien nästa uteslutande riktats mot rebeller och civila som inte tillhör IS; Ryssland har inte gjort ett minsta dugg för att hindra tjetjenska radikala islamister att resa till Syrien för att ansluta sig till IS.

Bert fortsätter oförtrutet:
”Ja här i maktens korridorer i Moskva så hyser man stora förhoppningar på bättre relationer till USA med Donald Trump som president och president Putin gör ingen hemlighet av att han är mycket glad att slippa Hillary Clinton som motpart de närmaste fyra åren. Men både makthavare, experter och vanligt folk här i Ryssland inser att med Donald Trump i Vita Huset är det mycket som kan gå snett, också ur rysk synvinkel.”

“Bättre relationer” i det här sammanhanget betyder förstås lättnader i sanktionerna mot Ryssland på grund av en internationellt fördömd annektering av Krim och ett ohyggligt laglöst krigande i östra Ukraina (som SVT för övrigt inte säger ett pip om). Det betyder också att USA ska se genom fingrarna med Rysslands kidnappningar över statsgränsen (Eston Kohver), folkmord i Syrien och dokumenterad inblandning i USA:s inre angelägenheter genom manipulation av valrörelsen där. Men nu ska vi få höra ”vanligt folks åsikter”. Bert ger sig ut på gatorna för att visa en bild på Trump och ställa omöjliga frågor: ”Vem är han? Är han bra för er?”

Den första tillfrågade säger sig inte veta. ”Svårt att säga.”

Tillfrågad nummer två säger: “Jag tror det blir farligt för Ryssland. Han hamnar på säkert på kollisionskurs med vår president – eller tvärtom!”

Herregud vad mycket bra saker man kan få höra på gatan! Bert fortsätter med Mizvayan:
”Jo, två alfahannar kan börja slåss tror Gevorg. Men om Trump visar att han ser Putin som en global tungviktare räcker det långt för relationerna.”

mirz8mirz9mirz10mirz11

Om bara USA erkänner Ryssland som stormakt (fet chans!) och avstår att stödja Ukraina i dess försvar mot ett Ryssland som inte ens erkänner att de inlett och driver kriget, ja då kommer allt att bli bra – med vaniljsås och sockerströssel på!

Och här tar inslaget slut – utan vidare tillägg, kommentarer, betraktelser eller analyser. Här finns inget som ifrågasätter eller agerar motvikt till den nakna ryska propagandan. Gediget!

Gevorg Mirzayan
Vem är då Gevorg Mirzayan, som så översiktligt presenteras som någon som ”skriver om internationella relationer och pratar utrikespolitik”? Var ligger hans sympatier och beroenden (som om det inte var tillräckligt tydligt i inslaget)?

På sin Facebooksida anger han sig själv som “associate professor” vid Ryska Federationens Finansiella Universitet och som utrikeskorrespondent vid föregivet oberoende affärstidningen Expert.

Han skriver också för statskontrollerade Russia Direct och Russia Beyond The Headlines som båda finansieras av statskontrollerade Rossiyskaya Gazeta, liksom i propagandakanalen Russia Insider News, och i föregivet oberoende Russia in Global Affairs där Putin-vänlige oligarken Vladimir Potanin är styrelseordförande.

Han skriver för ryska statskontrollerade GONGO-tankesmedjan (government owned non-government organisation) Russian International Affairs Council där bland andra Petr Aven (Alfa Bank) och Dmitry Peskov (Putins presstalesman) sitter i styrelsen. Han är också publicerad av Gorchakov-fonden, där utrikesminister Lavrov sitter i styrelsen, och av Rysslands informationskrigare, propagandakanalen Sputnik International.

Han har föreläst för RIAS (Russian Institute of Advanced Studies) som är en välkänd propagandaaktör, och här hemma har han (mindre signifikant) uppmärksammats av Rysslands stödtrupp Anders Romelsjö. Han skriver även för The Iran Project, ett “icke-professionellt nyhetsnätverk” som är Irans engelskspråkiga röst mot omvärlden.

Här har Bert helt enkelt hittat “Moskvas röst” i sin prydno. Det vill säga, här är det staten Ryssland som talar, genom en gullig liten taltratt.

Således har SVT låtit Kreml prata till Sverige, på bästa sändningstid, och låtit dem okommenterat föra fram diverse oheliga narrativ. Den enda trösten är att de flesta som såg det antagligen inte förstod det, och att de andra passade på att gå på toaletten medan Kreml pratade – ty detta är skit och ingenting annat.

För övrigt anser jag Trump vara 100 % korrupt och ovärdig sitt ämbete, men det kunde du säkert gissa redan.

Pbv till Hemvärnet – bra eller dåligt?

January 8, 2017 § 1 Comment

I en DN-intervju med Liberalernas partiledare framkommer partiets förslagslista till ett starkare försvar, i faktarutan längst ned i artikeln. Där står bland annat att (l) vill tillföra granatkastare och pansarbandvagn 302 till Hemvärnet.

Förslaget, som inte utvecklas närmare, fick genast hånfull kritik i sociala media. På partiets hemsida under rubriken Försvar hittar jag ingen djupare analys eller förslagsbeskrivning, men dock raden ”Hemvärnet ska förses med Robot 70 som nu avses avvecklas i den ordinarie krigsorganisationen”. Tillsammans med nu presenterade punkter tycks Liberalerna vilja tillföra Hemvärnet en mängd kvalificerad materiel. Skulle Liberalernas politik i detta avseende bli verklighet kan man knappast förvänta sig att materielen införs på bredden utan snarast i ett mycket begränsat antal, sannolikt motsvarande en pluton per militärområde. Ett rent skådebröd med andra ord.

Oavsett mängden och den politiska aspekten ovan kan det vara på sin plats att fördjupa sig i en analys av förslaget. Detta låter sig dock endast göras om man har en idé om numerären, vilken naturligtvis måste ställas mot uppgiften, kostnaden och effekten.

Analys
I nedanstående översiktliga analys leker jag med tanken att förslaget avser uppnå verklig operativ effekt snarare än plakatpolitisk sådan, varför man får tänka sig att det då bör finnas ett (1) pbv-buret kompani med två pbv-plutoner i varje hemvärnsbataljon. I dagens organisation har den generiska hemvärnsbataljonen två insatskompanier och ett bevakningskompani, där insatskompanierna har en bandvagnsburen pluton och en eller (på papperet) två hjulburna plutoner.

I mina ögon torde det vara bäst att ensa materielen i kompaniet så att flertalet kompanier inte står med tre helt disparata fordonstyper (Pb 8, Bv 206, Pbv 302). Således torde ett enhetligt ”tungt” kompani per bataljon vara den mest framkomliga vägen. Bataljonen skulle därmed ha ett bevakningskompani och två insatskompanier varav det ena är delvis pbv-buret.

Tanken här är att den pbv-burna enheten utgör förbandets ”tunga” del, med uppgift att fungera som ankare i en stridsställning och som spjutspets vid uppgiften”ta skyddsobjekt” (enl Handbok HV 2016).

Observera nu att detta är helt hypotetiskt.

Om ett insatskompani per bataljon skulle utrustas med två plutoner pbv (8 vagnar fullt bemannat), i landets samtliga 40 bataljoner, blir summan 320 vagnar – ungefär exakt så många pbv som fortfarande finns kvar. Detta är uppenbarligen bort i tok för mycket och alldeles för dyrt. Halverar vi det till en pluton per vartannat insatskompani så landar vi istället på 160 vagnar.

Här kan man fundera över om det är så intelligent att sprida vagnarna jämnt över bataljonerna – nyttan blir utspädd men kräver fortfarande omfattande organisation över hela landet. Kanske är det bättre att skapa separata pbv-kompanier (12 vagnar) på militärregionsnivå, som kan tilldelas bataljonerna som förstärkning efter behov. Varje militärregion skulle då förfoga över 1-2 ”tunga” kompanier: nu pratar vi om 50 till 100 vagnar över hela landet, en betydligt mer hanterlig pott.

Analys uppgift
Hemvärnets uppgift förändras inte i och med ett införande av pbv 302. HV ska fortsättningsvis i huvudsak skydda och bevaka, samt i förekommande fall ”ta” skyddsobjekt. Införande av pbv 302 i organisationen innebär inte att HV får anfallsuppgifter eller blir manöverförband. Den omedelbara uppgiftsrelaterade effekten är att del av HV får bättre skydd mot splitter och finkalibrig eld, vilket medför högre uthållighet, bättre stridsvärde och således ges större sannolikhet att uppnå ställda mål. Notera att detta endast gäller den del av HV som kan tänkas utrustas med vagnen, övriga förband åtnjuter bara tangenteffekter på marginalen.

vattenfart

Analys fordon
Pbv 302 är ett stridsfordon, ehuru föråldrat och i jämförelse med moderna stridsfordon med relativt svagt skydd, till skillnad från befintlig vagnpark som är rena transportfordon utan något som helst stridsvärde. Vagnens stridsvärde mot förväntad motståndare (BMD, BMP, patgb) är fortfarande relativt högt i allt utom frontal strid. Här skulle vagnens förmåga vara ett betydande tillskott.

Vagnens betydelse för strid är dock underordnad dess skyddsförmåga, dels i stridsställning men framför allt vid transport. Pbv 302 skulle onekligen ge något skydd jämfört det helt obefintliga skydd som råder för nuvarande vagnpark. Därtill får man lägga vagnens ej oansenliga terrängförmåga. Dess strategiska förmåga avseende hastighet och räckvidd är i princip jämförbar med bv 206.

En väsentlig nackdel, vid sidan av punkter som återstår att nämna här nedan, är vagnens ljudsignatur. Den är helt enkelt bullrig. En mindre nackdel, eller omständighet som fordrar mer än genomsnittlig utbildning och träning, är att pbv 302 har manuell växellåda som dessutom är bakvänd. Vagnen är visserligen lättkörd, men jämfört med automatlådans bekvämlighet kan denna omständighet ge upphov till dåligheter i stressade situationer.

Analys logistik
Pbv 302 är förstås ett avsevärt mer komplext system än Pb 8 eller Bv 206, vilket automatiskt betyder högre driftskostnad, mer och kostsammare underhåll samt krav på tillgång till adekvata garage och verkstäder.

Teknikinnehållet i pbv 302 är dock inte så oerhört knepigt: vi pratar om en högst analog produkt byggd kring en bussmotor och en flygplanskanon. Här finns ingen dolsk elektronik som kan krångla utan mest mekanik, hydraulik, kablar, reläer och slangar, precis som i bandvagn 206. Det mest högteknologiska i pbv är radion vid vagnschefsplatsen. Därmed inte sagt att pbv är lätt att underhålla – den kräver absolut mer vård och omvårdnad än den lilla bandvagnen, inte minst eftersom det finns fler komponenter som kan konstra och gå sönder. Som jämförelse kräver särskild tillsyn (alla system + smörjning) av bv 206 1-2 man under 2-3 timmar medan ST på pbv 302 kräver 2-3 man och gärna tillgång till en utbildad stridsvagnstekniker under 6-8 timmar, förutsatt att inga större problem uppdagas under vården. Det kan synas vara en mindre skillnad, men vårdhallstid och –utrymme är också en bristvara.

Pbv 302 vill helst stå i varmgarage och allra minst under tak med tillförd varmluft för att undvika korrosion och väderslitage. Det finns idag ytterst begränsad, läs nära noll, plats för ytterligare vårdkrävande fordon på basförbanden där också verkstäderna är belägna, än mindre vid förbandens utlokaliserade fordonsförråd. Verkstäderna är sannolikt vid sidan av garageplats den mest kritiska sektorn, där man redan idag går på knäna för att ens klara av reparation och tillsyn av de befintliga fordonen.

Lagerhållning av slit- och reservdelar till vagnen hör också till logistiken. Med kännedom om hur kortlager till befintlig vagnpark ser ut på utbildningsförbanden blir detta förstås en ytterligare börda.

Analys utbildning och tjänst
I den hypotetiska numerären, ett kompani per militärregion, krävs alltså 12 vagnar per kompani fullt utrustat. Varje pluton har en pbv-grupp om 4 vagnar med inalles 9 man (4 förare, 4 skyttar, 1 gruppchef). Det sammanlagda utbildningsbehovet per kompani, 27 man, börjar nu bli hanterligt. För samtliga militärregioner är det initiala utbildningsbehovet således omkring 100 man, eller det dubbla om man etablerar två pbv-kompanier per militärregion. Det är i mina ögon inga oerhörda mängder, även om det förstås krävs en kontinuerlig utbildningsinsats om 15-20 man/år med hänsyn till personalomsättning i förbanden.

Denna numerär, 12-24 vagnar per region, torde också kunna ha lättare att smälta in i existerande garage-, verkstads- och logistikkedja.

Med ensade, separata pbv-kompanier krävs heller ingen taktikanpassning eller vidareutbildning av redan befintlig organisation. Problemet är snarast att hitta personal till de nya kompanierna utan att kannibalisera på befintlig organisation. Uppbyggnadstiden för dessa nya separata kompanier torde bli lång – räkna med att det tar minst 3-5 år innan alla rader är fyllda.

Slutsatser

  • Pbv 302 ändrar inte HV uppgifter.
  • Pbv 302 ger bättre skydd än dagens obefintliga skydd.
  • Även om pbv 302 tillförs förblir dagens obefintligt skyddade förband obefintligt skyddade.
  • Pbv 302 är ett stridsfordon med visst stridsvärde som kan utnyttjas.
  • Logistiken sätter den största käppen i hjulet. Miljardsatsning krävs sannolikt för att ge utrymme för pbv 302 i logistikkedjan.
  • Utbildning är en trång sektor som först måste fokusera på utbildning av egna instruktörer.
  • Pbv 302 kan aldrig införas på bredden i HV.
  • Inte ens med enstaka separata pbv-kompanier på MR-nivå finns det ekonomi, logistik, utbildning eller försvarbar effekt för satsningen.

Sammantaget: pbv 302 till HV vore “trevligt”, men är alldeles galet dyrt och går ej att passa in i logistik- och utbildningskedjan med mindre än ett otänkbart stort budgettillskott, massor av tid och andra resurser. Ett sådant budgettillskott skulle sannolikt ge bättre utdelning på andra ställen i FM. Alltså, nej. Glöm det. För alltid.

Till sist
Eftersom pbv 302 är ett ganska förträffligt fordon under vissa omständigheter, som faktiskt finns kvar i ca 300 välvårdade och modifierade exemplar, kan man undra vad de egentligen ska användas till? Bra-att-ha duger inte riktigt som argument här. Om Sverige hade en försvarsbudget på 3,5 % som under Palmes tid kanske vi skulle ha råd att utrusta något slags förband med dessa vagnar – men vilken modern soldat idag skulle vi vilja sätta i vagnar från 60-talet, vagnar som ju kritikerna uppenbarligen tycker är skräp?

Frågan är då under vilka omständigheter förrådsställda vagnar kan skickas fram igen – och till vilket förband? Om vi aldrig kommer att använda dem igen, varför har vi då ens kvar dem? Varför inte skrota dem på en gång och sluta låta dem vara en belastning för Försvarsmaktens budget?