Har vi adekvat kraft att hantera asymmetriska hot?

June 29, 2014 § 1 Comment

30 angripare och 150 supportrar lamslår en stad om 120,000 invånare.

30 angripare och 150 supportrar lamslår en stad om 120,000 invånare.

Händelseutvecklingen i Ukraina under de inledande dygnen av irreguljärt angrepp – på Krim såväl som på fastlandet – visar hur viktigt det är att kunna slå tillbaka med full kraft mot en asymmetrisk angripare inom loppet av 24 timmar.

Ett angrepp mot statens och medborgarnas säkerhet omedelbart måste mötas med överväldigande och professionell kraft. Observera kodorden Överväldigande, Professionell, Omedelbart – och värdera sedan huruvida de stämmer på vår egen nationella insatsberedskap.

Mot ett storskaligt asymmetriskt angrepp räcker det inte med de resurser som normalt används mot fåtaliga bankrånare eller ensamma dårfinkar, det vill säga delar av Nationella Insatsstyrkans ca 30 man och Piketens ca 100 man.

Arbetshypotesen är att varje angrepp ska mötas med adekvat kraft. För enstaka missdådare handlar det om en eller flera grupper om 8-10 specialpoliser som genomför inbrytning och neutralisering, plus ”normala” polisinsatser med ansvar för avspärrning och områdeskontroll.

Om hotet är större används förstås större resurser, upp till statsmaktens maximum: de ovan nämnda ca 130-150 specialutrustade och specialtränade operatörerna. Men vad händer om angreppet är större än vad våra maximala resurser kan hantera?

I början av juni 2014 utforskade jag ett sådant (fiktivt) angrepp i ett scenario som utspelades i realtid på Twitter, där okända gärningsmän tar tusentals människor som gisslan under en förmiddag – och på ett fåtal dagar tilltvingar sig en hel provins. Känns det igen?

Minns Ukraina.
Om Ukraina kunnat mobilisera 300-500 man, insatta med kirurgisk precision och med effektivt understöd, hade flera månaders ångest och hundratals liv kunnat sparas.

De inledande dygnens dröjande och okoordinerade insatser har lett till att en hel landsända närapå gått förlorad. Vill det sig riktigt illa kan landets öde för år eller decennier framöver ha avgjorts av de första dygnens obeslutsamhet. Drar man det till sin yttersta spets hängde Europas öde i vågskålen redan den 28 februari 2014 då angreppet på Krim inleddes, och igen den 7 april då proryska demonstranter ockuperade administrationsbyggnader i Donetsk, Luhansk och Kharkiv.

De proryska parairreguljära styrkorna kunde framrycka obemärkt till angreppsmålen då hundratals gränskilometer mellan Ryssland och Ukraina lämnats helt obevakade. Bristande gränskontroll möjliggjorde således angreppen på orterna längre in i landet.

När de ukrainska specialtrupperna till sist sattes in mot terroristerna i Sloviansk råkade fordons- och helikopterburna trupper in i ett par snabbt anlagda eldöverfall där de möttes av välriktad prickskytteeld från hastiga försvarspositioner. Efter en kort eldstrid drogs truppen, SBU’s Alfa-styrka, tillbaka, medförande sårade och döda.

Det är lätt att vara efterklok, även om undertecknad liksom andra stampade av frustration över Ukrainas uppenbara senfärdighet i att möta angreppen i Luhansk, Sloviansk, Horlivka och annorstädes. Nu vet vi att en stor del av senfärdigheten berodde på korruption och direkt motarbetande krafter inom de ukrainska myndigheterna, liksom till icke obetydlig del på utarmning av slagkraften genom upplösningen av den till stora delar Yanukovich-trogna kravallpolisen Berkut.

Vad har vi lärt?
Efterklokhetens kranka blekhet ska leda till lärdom och förberedelse mot framtida, liknande, situationer. Frågan är vad vi faktiskt lärt oss, och vad vi som nation gör för att öka vår beredskap? Vi bör ha lärt oss att:

  • Värna gränsen
  • Vara underrättade och beredda att utveckla kraft med minimal fördröjning
  • Hålla politisk beredskap att godkänna insats
  • Slå tillbaka direkt
  • Slå tillbaka med överväldigande kraft
  • Vara transportberedda dygnet runt över hela ytan
  • Ha lämpligt understöd i beredskap: vattenkanoner, kravallstaket, tårgas, rök, flygunderstöd, stridsfordon, utrustning för strid i mörker, ledning och samband mm
  • Kunna slå samtidigt mot mer än ett hot

Har vi lärt oss detta? Kan vi detta? Om inte nu, när? Det är dags att ta bladet från munnen. I vårt eget land råder en bedövande tystnad kring ämnet. Visst, folk, media och debattörer blir förskräckta över händelseutvecklingen i Ukraina, och visst talas det om landets försvarsförmåga – men när det kommer till den asymmetriska hotbilden blir det förvånansvärt tyst i debatten.

Gränsöverskridande samarbete?
Utgångspunkten är att vår egen förmåga är för liten att hantera ett stort hot – och att ett stort hot därför är det vi kan förvänta oss. Enda sättet att möta detta stora hot är att samverka: flera små förmågor i vårt närområde kan skapa adekvat förmåga tillsammans – när det behövs.

Sverige och Finland delar en säkerhetspolitisk utsatthet genom att stå utanför NATO. Vi och vårt östra broderfolk är lika mycket utanför NATO:s skydd som Ukraina, oavsett hur mycket vi samövar och interopererar med varandra och med NATO i fredstid. Av den anledningen allena är ett svensk-finskt samarbete i säkerhetsfrågor i allra högsta grad påkallat. Men varför stanna vid Sverige och Finland? Estland, Lettland och Litauen är också små länder med begränsade förmågor och resurser – och har liksom Finland en aggressiv granne med direkt påvisad förmåga och historik av asymmetriska krigshandlingar.

Givet att ett externt asymmetriskt hot med statshotande potential kan utvecklas var som helst, när som helst och med närmast obegränsade resurser som stöd, ter det sig som självklart att Sverige tillsammans med nordiska och baltiska grannländer utvecklar en gemensam operativ förmåga som kan sättas in där så krävs, när så krävs. Här menas alltså polisiär och specialpolisiär förmåga – inte sådana förmågor som belastar försvarsmaktens budget.

Exakt hur en sådan styrka bör formeras, ledas, övas och kraftutveckla, och hur den anpassas till lagrummet, överlåter jag med varm hand till experterna. Behovet är klarlagt. Nu är det dags att agera.


Not. Sverige har överenskommit med EU om gemensamma polisiära åtgärder. Dessa tycks i huvudsak vara inriktade på informationsutbyte och civila åtgärder. Se vidare på http://www.regeringen.se/sb/d/5422/a/81633

En veckas försvar – var?

June 17, 2014 § Leave a comment

14tanks

Allt sedan ÖB Sverker Göransons uttalande i december 2012 om att Sverige är rustat för ”en veckas försvar på en begränsad yta” har den försvarspolitiska debatten rasat om försvarets förmåga, dess uppgift och kostnaden för detta – utan att premissen förändrats i nämnvärd utsträckning.

Trots aviseringar om ökade anslag – som inte innebär någon substantiell ökning utan i bästa fall konserverar ett i grunden dysfunktionellt försvar – för eventuella inköp av nya flygplan, ubåtar, luftvärn, artilleri och långräckviddiga robotar med leverans omkring 2023, förblir läget oförändrat: Sverige kan, givet en viss startsträcka för upprustning i ett eskalerande läge, endast försvara sig i en vecka, i en riktning, på en yta. Före 2023 klarar vi inte ens det. Det är en ökenvandring på minst tio långa år innan vi ens är i närheten av tillräcklig förmåga – hur säkert känns det mot bakgrund av Rysslands accellererande upprustning och territoriella önskedrömmar i vårt närområde?

Vilken slags strid rustar Sverige för, och var ska striden stå?
Vi kan helt bortse från någon annan angripare än Ryssland, där om är de flesta bedömare ense. Det troligaste scenariot är att Ryssland angriper Gotland. Samtliga andra scenarion – ryskt angrepp på Norrland via Finland; ryskt angrepp mot huvudstaden; ryskt angrepp mot södra landsändan – är långt mindre troliga av en lång rad orsaker, främst svårigheten i att säkra underhållslinjerna.

De strategiska orsakerna till ett ryskt angrepp på Gotland är flerfaldiga:

  • Ryssland vill besätta Gotland med flygstridskrafter, marina styrkor, långräckviddigt luftvärn och sjörobotsystem för att säkra eget angrepp mot de baltiska staterna. Detta hindrar NATO från att operera i området och sätter effektivt stopp för NATO’s understödjande luft- och sjötransporter. Angreppet på Gotland är således riktat mer mot Baltikum än mot Sverige – att Sverige dras in i konflikten är en bisak för Ryssland.
  • Ryssland vill undvika att Sverige baserar egna stridskrafter på Gotland som kan störa den baltiska operationen samt vill av samma orsak undvika att Sverige upplåter Gotland för NATO-stridskrafter. Återigen är den ryska udden riktad mot Baltikum snarare än Sverige.
  • Ryssland vill ta Gotland gisslan i syfte att blockera ett svenskt medlemskap i NATO, då ett Sverige under angrepp är förhindrat att ingå i försvarsalliansen.
  • Ryssland vill ta Gotland gisslan i syfte att få Sverige att avstå från annat territorium, t ex Norrland, eller för att tvinga Sverige till andra eftergifter.

Ett ryskt angrepp på Gotland är motiverat endast inom ramen för ett militärt eller irreguljärt angrepp mot Finland och/eller de baltiska staterna. Ett angrepp på Gotland är således alltid en ”sideshow” oavsett om angreppet inleds där eller någon annan stans i regionen. Däremot kan ett vidare baltiskt angrepp starta med ett angrepp på Gotland.

Ett angrepp i någon annan riktning, dvs mot Skåne, Stockholm eller Norrland, utan ett inledande angrepp mot Gotland, är osannolikt. Ett angrepp mot Gotland är helt enkelt ALLTID att räkna med.

Oförsvarligt att inte försvara Gotland
Om ett angrepp mot Gotland ALLTID är den inledande krigshandlingen, oavsett den övriga strategiska inramningen, synes det oförklarligt att Sverige har valt att INTE försvara ön.

Ett ryskt besättande av Gotland kräver ingen ytterligare krigshandling mot övriga delar av landet eftersom Ryssland är ointresserat av ett angrepp mot det svenska fastlandet. Genom att ta Gotland har Ryssland uppnått sitt mål: att hindra eller avsevärt försvåra NATO’s operationer i Baltikum. En svensk mobilisering på fastlandet fyller därför ingen som helst strategisk nytta bortom ett nödtorftigt försvar av baser i Skåne samt av utskeppningshamnar i Oxelösund och/eller Nynäshamn och/eller Stockholm.

Sverige är idag HELT oförmöget att försvara Gotland då där inte finns stationerad trupp eller materiel vid sidan av ett förrådsställt kompani stridsvagnar. Sverige är också HELT oförmöget att återta Gotland i händelse av ryskt besättande. Ett fortsatt fullskaligt angrepp mot fastlandet ter sig osannolikt varför försvarsmakten som helhet saknar existensberättigande såvida inte Gotland försvaras.

Stridsvagnsförråd på Tofta

14 stridsvagnar 122 i förråd på Tofta skjutfält söder om Visby. Foto: Ivar Ekman/SR

Man kan fråga sig varför Sverige, som valt att inte försvara Gotland, ändå ställt nära en tredjedel av hela sitt stridsvagnsbestånd på ön – utan personal, utan drivmedel och utan ammunition? Hur man än vrider på saken är detta förrådsställda kompani en presentförpackad gåva, antingen till den som först hinner överta materielen eller till den som skjuter en enda missil typ Iskander-M mot plåtskjulet där stridsvagnarna står. Det är inte slöseri, det är inte strategiskt vansinne – det är högförräderi rent ut sagt.

Förrådet på Tofta

Ett plåtskjul. En missil.

”Men vi får säkert hjälp”
Då Sverige inte är medlem i NATO finns ingen garanti för att alliansen hastar till Sveriges försvar och än mindre bistår Sverige i ett försök att återta kontrollen över ön. Varken Partnership for Peace, den svenska solidaritetsförklaringen med EU eller Sveriges försvarssamarbeten med de baltiska staterna inklusive Finland är någon garanti för att internationella parter bistår Sverige i krig. Detta gäller i synnerhet om förstärkning till Sverige innebär risk att internationella styrkor späder ut värdländernas krigförande förmåga i övrigt eller riskerar att strandsätta dem i ett icke-produktivt försvar av Sverige.

NATO har i mycket tydliga ordalag, allt från POTUS Barack Obama, SACEUR general Philip Breedlove och NATO’s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen till Atlantic Council’s vicepresident Damon Wilson, sagt att endast medlemstater kan påräkna militärt och materiellt stöd vid en konflikt. Man är antingen inne eller ute, och Sverige är i dagsläget definitivt ute. Det kan inte sägas klarare: vi får ingen hjälp, hur mycket vi än hoppas och tror det, om vi inte blir fullvärdig medlem i NATO.

”Det finns inget omedelbart hot”
Premissen för det svenska försvaret är att vi alltid kommer att ges nödvändig tid att förbereda ett aktivt försvar. Nödvändig tid i detta hänseende avser mobilisering, kraftsamling och övertransport av stridande förband till Gotland. Detta förbiser möjligheten av att Ryssland inleder krigshandlingarna i ett skymningsläge som underminerar våra möjligheter till kontroll, försvar och överskeppning, samt att överskeppning sannolikt sker under överhängande risk för fientliga motåtgärder. Detta sistnämnda är nog för att Sverige ska avstå från överskeppning eftersom transporten inte kan säkras.

Risken för att en svensk styrka på Gotland nedkämpas är överhängande då de fientliga resurserna som kan sättas in alltid kommer att vara större än våra. Sannolikheten för att Gotland besätts av fientlig makt är dock garanterad om inget försvar alls bjuds.

Inte försvara, men återta!
Om vi inte försvarar Gotland med där stationerad trupp och materiel på grund av risken att resurserna nedkämpas i ett förstaslag eller under en veckas intensiv strid, finns det än mindre anledning att tro att vi kan återta ön med samma eller mindre resurser i en egen amfibieoperation mot en fiende som hunnit etablera sig på ön.

En motinvasion av Gotland är HELT osannolik med tanke på att Sveriges amfibiska slagförmåga är av ovidkommande karaktär med hänsyn till det försvar den kan tänkas kräva bekämpa, samt att vi HELT saknar förmåga att under militära former överskeppa den manskap och materiel som krävs.

Att försvara Gotland från fastlandet är praktiskt taget omöjligt, i synnerhet om anfallet i huvudsak genomförs med irreguljär trupp i ett skymningsläge där ingen krigsförklaring ges. I ett skymningsläge, där irreguljära trupper beblandar sig med civilbefolkningen och tar den som gisslan, kan svenska vapen inte sättas in med mindre än risk för att egen befolkning kommer till skada. Dessutom finns, i skymningsläget, ingen tydlig motståndare och heller ingen identifierad fientlig stat vars resurser kan bekämpas eller vars intentioner kan fördömas genom diplomatiska kanaler. Misstanke och indicier kan förekomma men försåvitt fienden förblir oidentifierad kan denne fullfölja sitt angrepp upp till och inkluderande ett etablerat faktum.

Små resurser idag och i morgon
Även om en fullt reguljär insats mot Gotland inleds, med eller utan förekommande krigsförklaring eller förtida identifikation av stundande angrepp, har den svenska krigsmakten ytterst begränsade möjligheter att nedkämpa den. Visst, Sverige kan i någon mån hävda luft- och sjörum över och kring Gotland under begränsad tid och i begränsad omfattning, men denna insats har små utsikter att förhindra ett fientligt besättande då ingen trupp finns på plats och ingen trupp hinner övertransporteras för att säkra territoriet.

Försvaret av Gotland är därmed ett svårt dilemma. Vi kan å ena sidan inte etablera en avskräckande närvaro på Gotland med mindre än att vi tar risken av att den bekämpas i detalj av långräckviddiga vapen i ett förintande förstaslag. Och vi kan å andra sidan inte förvänta oss att återta ön efter ett fientligt besättande då vi saknar de materiella resurserna att genomföra en sådan operation. Att Försvarsmakten helt förbisett att öva en motinvasion är närmast en bisak: varför öva det som ändå aldrig kommer att genomföras?

Det enda vi kan göra är att i någon mån försvåra för en angripare att genomföra en reguljär operation, och/eller försvåra för en angripare att nyttja det tagna territoriet ex post facto – medelst slag med hopplöst kort- till medelräckviddiga vapen och intermittent interdiktion av fiendens försörjningsvägar. I det senare fallet får vi räkna med att våra insatser har ytterst begränsad verkan och lider så svåra förluster under genomförandet att kostnaden för detta blir så hög att vi helt avstår från intervention – då våra resurser måste sparas för eventuella senare strider som sannolikt aldrig inträffar.

Försvaret, oräknat Flygvapnet och delar av Marinen (ubåtsvapnet), fyller således ingen funktion om inte Gotland försvaras. Stridsvagnar, artilleri, manöverbataljoner, träng och stridsledning – all denna kostnads- och resurskrävande materiel och organisation räknas för intet om den inte brukas på Gotland – enär den sannolikt inte kommer till användning på fastlandet.

Ett försvar som inte behövs?
Slutledningen blir således att vi inte försvarar Gotland alls, och får nöja oss med att gratulera oss till ett lyckosamt passivt försvar av ett fastland som fienden i alla händelser ändå inte har någon anledning att angripa.

Alternativet är glasklart. Vi måste å ena sidan försvara Gotland med sådan kraft att irreguljära destabiliserande åtgärder har små utsikter att lyckas i ett skymningsläge, och med sådan stationerad kraft att ett reguljärt angrepp måste få sådana dimensioner att angriparen tvingas lämna andra skådeplatser (läs: Baltikum) försvagade och utsatta för motangrepp.

Gotland är, med ett korrekt dimensionerat försvar – vårt eget eller någon annans – ett osänkbart hangarfartyg som dominerar hela regionen. Vi kan inte lämna det flytandes vind för våg, oförsvarat och presentförpackat till första bästa angripare.

Min slutsats är denna: Sverige ska försvaras på, över och i vattnen kring Gotland – det är här Sveriges politiska och nationella öde avgörs.


Mer om försvaret av Gotland: Gotland – the other Crimea
Se även mitt Twitter-scenario #GOTSCEN – en dramatisering av ett irreguljärt angrepp på Gotland 

Where Am I?

You are currently viewing the archives for June, 2014 at The Imaginary Club.