Har vi adekvat kraft att hantera asymmetriska hot?

June 29, 2014 § 1 Comment

30 angripare och 150 supportrar lamslår en stad om 120,000 invånare.

30 angripare och 150 supportrar lamslår en stad om 120,000 invånare.

Händelseutvecklingen i Ukraina under de inledande dygnen av irreguljärt angrepp – på Krim såväl som på fastlandet – visar hur viktigt det är att kunna slå tillbaka med full kraft mot en asymmetrisk angripare inom loppet av 24 timmar.

Ett angrepp mot statens och medborgarnas säkerhet omedelbart måste mötas med överväldigande och professionell kraft. Observera kodorden Överväldigande, Professionell, Omedelbart – och värdera sedan huruvida de stämmer på vår egen nationella insatsberedskap.

Mot ett storskaligt asymmetriskt angrepp räcker det inte med de resurser som normalt används mot fåtaliga bankrånare eller ensamma dårfinkar, det vill säga delar av Nationella Insatsstyrkans ca 30 man och Piketens ca 100 man.

Arbetshypotesen är att varje angrepp ska mötas med adekvat kraft. För enstaka missdådare handlar det om en eller flera grupper om 8-10 specialpoliser som genomför inbrytning och neutralisering, plus ”normala” polisinsatser med ansvar för avspärrning och områdeskontroll.

Om hotet är större används förstås större resurser, upp till statsmaktens maximum: de ovan nämnda ca 130-150 specialutrustade och specialtränade operatörerna. Men vad händer om angreppet är större än vad våra maximala resurser kan hantera?

I början av juni 2014 utforskade jag ett sådant (fiktivt) angrepp i ett scenario som utspelades i realtid på Twitter, där okända gärningsmän tar tusentals människor som gisslan under en förmiddag – och på ett fåtal dagar tilltvingar sig en hel provins. Känns det igen?

Minns Ukraina.
Om Ukraina kunnat mobilisera 300-500 man, insatta med kirurgisk precision och med effektivt understöd, hade flera månaders ångest och hundratals liv kunnat sparas.

De inledande dygnens dröjande och okoordinerade insatser har lett till att en hel landsända närapå gått förlorad. Vill det sig riktigt illa kan landets öde för år eller decennier framöver ha avgjorts av de första dygnens obeslutsamhet. Drar man det till sin yttersta spets hängde Europas öde i vågskålen redan den 28 februari 2014 då angreppet på Krim inleddes, och igen den 7 april då proryska demonstranter ockuperade administrationsbyggnader i Donetsk, Luhansk och Kharkiv.

De proryska parairreguljära styrkorna kunde framrycka obemärkt till angreppsmålen då hundratals gränskilometer mellan Ryssland och Ukraina lämnats helt obevakade. Bristande gränskontroll möjliggjorde således angreppen på orterna längre in i landet.

När de ukrainska specialtrupperna till sist sattes in mot terroristerna i Sloviansk råkade fordons- och helikopterburna trupper in i ett par snabbt anlagda eldöverfall där de möttes av välriktad prickskytteeld från hastiga försvarspositioner. Efter en kort eldstrid drogs truppen, SBU’s Alfa-styrka, tillbaka, medförande sårade och döda.

Det är lätt att vara efterklok, även om undertecknad liksom andra stampade av frustration över Ukrainas uppenbara senfärdighet i att möta angreppen i Luhansk, Sloviansk, Horlivka och annorstädes. Nu vet vi att en stor del av senfärdigheten berodde på korruption och direkt motarbetande krafter inom de ukrainska myndigheterna, liksom till icke obetydlig del på utarmning av slagkraften genom upplösningen av den till stora delar Yanukovich-trogna kravallpolisen Berkut.

Vad har vi lärt?
Efterklokhetens kranka blekhet ska leda till lärdom och förberedelse mot framtida, liknande, situationer. Frågan är vad vi faktiskt lärt oss, och vad vi som nation gör för att öka vår beredskap? Vi bör ha lärt oss att:

  • Värna gränsen
  • Vara underrättade och beredda att utveckla kraft med minimal fördröjning
  • Hålla politisk beredskap att godkänna insats
  • Slå tillbaka direkt
  • Slå tillbaka med överväldigande kraft
  • Vara transportberedda dygnet runt över hela ytan
  • Ha lämpligt understöd i beredskap: vattenkanoner, kravallstaket, tårgas, rök, flygunderstöd, stridsfordon, utrustning för strid i mörker, ledning och samband mm
  • Kunna slå samtidigt mot mer än ett hot

Har vi lärt oss detta? Kan vi detta? Om inte nu, när? Det är dags att ta bladet från munnen. I vårt eget land råder en bedövande tystnad kring ämnet. Visst, folk, media och debattörer blir förskräckta över händelseutvecklingen i Ukraina, och visst talas det om landets försvarsförmåga – men när det kommer till den asymmetriska hotbilden blir det förvånansvärt tyst i debatten.

Gränsöverskridande samarbete?
Utgångspunkten är att vår egen förmåga är för liten att hantera ett stort hot – och att ett stort hot därför är det vi kan förvänta oss. Enda sättet att möta detta stora hot är att samverka: flera små förmågor i vårt närområde kan skapa adekvat förmåga tillsammans – när det behövs.

Sverige och Finland delar en säkerhetspolitisk utsatthet genom att stå utanför NATO. Vi och vårt östra broderfolk är lika mycket utanför NATO:s skydd som Ukraina, oavsett hur mycket vi samövar och interopererar med varandra och med NATO i fredstid. Av den anledningen allena är ett svensk-finskt samarbete i säkerhetsfrågor i allra högsta grad påkallat. Men varför stanna vid Sverige och Finland? Estland, Lettland och Litauen är också små länder med begränsade förmågor och resurser – och har liksom Finland en aggressiv granne med direkt påvisad förmåga och historik av asymmetriska krigshandlingar.

Givet att ett externt asymmetriskt hot med statshotande potential kan utvecklas var som helst, när som helst och med närmast obegränsade resurser som stöd, ter det sig som självklart att Sverige tillsammans med nordiska och baltiska grannländer utvecklar en gemensam operativ förmåga som kan sättas in där så krävs, när så krävs. Här menas alltså polisiär och specialpolisiär förmåga – inte sådana förmågor som belastar försvarsmaktens budget.

Exakt hur en sådan styrka bör formeras, ledas, övas och kraftutveckla, och hur den anpassas till lagrummet, överlåter jag med varm hand till experterna. Behovet är klarlagt. Nu är det dags att agera.


Not. Sverige har överenskommit med EU om gemensamma polisiära åtgärder. Dessa tycks i huvudsak vara inriktade på informationsutbyte och civila åtgärder. Se vidare på http://www.regeringen.se/sb/d/5422/a/81633

Advertisements

Tagged: , , , , , ,

§ One Response to Har vi adekvat kraft att hantera asymmetriska hot?

  • Ulf höglund says:

    Under kalla kriget hade vi ett gränsskydd och försvar med sådan styrka att en angripare var tvungen att kraftsamla för ett angrepp.
    Med en tillräckligt stor stående styrka för att försvara landet från angrepp från mindre specialförband så hade vi tid att mobilisera.
    Återupprätta den förmågan tillsammans med Finland NU!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Har vi adekvat kraft att hantera asymmetriska hot? at The Imaginary Club.

meta

%d bloggers like this: