Den känslige Jonas

September 17, 2014 § Leave a comment

Det här är bara en observation. På valnatten jublar Vänsterpartiet efter vad man upplever en efterlängtad seger. Man är tillbaka vid makten. Man har krossat Reinfeldt. Man har fått ytterligare hela två mandat i riksdagen, man har vunnit!

Att den förkrossande ”segern” innebär hela 0,1% ökning av andelen röster för det traditionella vänsterblocket och ett ytterst instabilt parlamentariskt läge med Sverigedemokraterna i otäck vågmästarposition – är förstås tråkigt smolk i bägaren.

Jämväl. Dagen efter segern träffar Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt sin blivande statsminister, Stefan Löfvén, i Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen. Det blir ett kort möte.

Strax därpå kallar Sjöstedt till presskonferens, där han inför smattrande kameror berättar att han fått ett klart och tydligt NEJ till att ingå i den nya regeringen.

Jonas Sjöstedt berättar för pressen hur besviken han är

Jonas Sjöstedt berättar för pressen hur besviken han är (bild från Sjöstedts twitterflöde)

Sjöstedt är så arg! Han är försmådd! Han har kämpat så hårt för en rödgrön seger och nu har blivit snuvad på makten av den han stöttat genom allt! Han finner knappt ord, så besviken är han.

Nu ska han gå i opposition. Nu är det tillbaka till kampen, i skyttegraven, mot alla. Han ska minsann ge igen. Han ska vara oförsonlig. Ställa hårda krav. Vara besvärlig!

Du får ursäkta, men jag skrattar. Inte enbart av illa dold skadeglädje, utan mest för att det är ett så galet beteende, så onödigt, så destruktivt. Inte för att jag på något sätt vill hjälpa Vänsterpartiet, men ändå. För sakens skull.

Naturligtvis skulle Sjöstedt ha agerat med mer eftertanke. Ett nej är aldrig ett nej i politiken utan en förhandlingsposition. Och Stefan Löfvén är proffs på förhandling, det säger ju alla.

Efter Stefans nej skulle Jonas ha åkt hem i lugn och ro. Inte kallat till presskonferens. Och om någon nyfiken journalist frågat, som de säkert gjort dagen efter valet, skulle han ha sagt: ”Vi har haft ett första möte, det är allt jag kan säga just nu, tack så mycket”. Någonting ditåt. Lite vagt, lite spännande, lite lovande.

Jämför positionerna. I den ena står Jonas på en plats där ingenting egentligen är möjligt, där han tappat ansiktet och förtroendet, där allt är skit och katastrof, där det pratas svek och helvete.

I den andra positionen kan allt fortfarande hända – om inte Stefan själv går ut och förkunnar att Vänsterpartiet inte är välkommet i regering. Då har Jonas möjlighet att kontra med en ny version av läget, t ex ”Det är beklagligt att Socialdemokraterna tar den här positionen, men vi förblir ändå öppna för samarbete för det fall Stefan Löfvén får problem med sin regeringskonstruktion.”

Men som sagt, det här är bara en observation. Lycka till båda två!

Förhandlaren Stefan Löfvén (Foto: Riksdagen)

Förhandlaren Stefan Löfvén (Foto: Riksdagen)

Den svenska statsradion i Moskvas tjänst

September 12, 2014 § 1 Comment

testbildKrigets första offer är sanningen. I Rysslands anfallskrig mot Ukraina är Aiskylos maxim ingen blek eftertanke utan en i allra högsta grad medveten strategi med påtagliga insatser. I denna strategi är svenska statsmedier en mycket aktiv deltagare, synbarligen på den ryska sidan.

Enligt den analys som generalstabschefen Valery Gerasimov gör i den vida citerade The implications and opportunities of an ”Arab Spring”-type conflict i januari 2013 är informationskrigföring ett centralt avsnitt under hela den moderna konflikten.

Att kontrollera informationsflödet, att etablera sin egen sanning, att äga tolkningsföreträdet och sprida avsiktligt felaktig information i syfte att förvilla, förtränga, desavouera och nedsätta målets försvarsvilja, samt få motståndaren och dess sympatisörer att spendera tid på att motbevisa uppenbart felaktiga påståenden – hur vilda uttryck de än tar – är en systematisk och planlagd ansträngning vid sidan av militära, ekonomiska och andra psykologiska angrepp på motståndaren.

Sverige tar del i propagandan
Sverige har mycket låg beredskap och få motmedel mot aggressiv och i många fall smygande informationskrigföring. Mer illavarslande är att våra svenska statsmedia dels har en uppenbar beröringsskräck gentemot Rysslands aggression, och dels att de okritiskt förmedlar Rysslands version av händelserna.

I många fall handlar det om direkt överföring av utsagor och artiklar som smidits i Kremls propagandahyttor, genom rakt översatta inslag från ryska ”nyhetsbyråer” som TASS, Novosti och RT. Dessa nyhetsinslag domineras av rena lögner, överförd skuld, orwellianskt ”nyspråk”, glidningar, underförstådda betydelser och förträngda sammanhang.

Detta är min tolkning. Jag vill hävda att våra statligt avlönade journalister, skribenter och redaktörer medvetet, omedvetet eller av oaktsamhet tillåter att en av Ryssland skapad verklighet görs gällande för sanning, när den i själva verket är aktiv del av en långsiktigt verkande desinformationskampanj vars syfte är att undergräva det demokratiska samhällets grundvalar.

Vågar vi kritisera etablerade journalister?
Några, för att inte säga flertalet, av dessa mediapersonligheter har långa och distingerade karriärer vilket till synes placerar dem bortom kritik. Långvarig tjänst och erfarenhet framhävs, kritiska röster tystas eller överröstas av ryska trollbrigader – och allt under tiden undgår innehållet i rapporterna närmare granskning. Det är ett allvarligt och beklämmande sakernas tillstånd.

Utöver det som sägs – vilket i allmänhet är mer förvillande än rättvist beskrivande – finns där också ett gapande svart hål av nyheter som INTE förmedlas. Våra reportrar lämnar alltför mycket orapporterat: summariska avrättningar, rättsvidriga fångparader, mängder av sabotagehandlingar, månadslånga artilleribeskjutningar, kidnappningar, hot och våldtäkter utförda av Rysslands legoknektar – inget av det får vi veta genom SR, SVT och (för all del privata) TV4. Dessa nyheter uppfattas endast av dem som aktivt följer rapporteringen från Ukraina via Twitter.

Men låt inte min analys hindra dig från att forma din egen uppfattning. Döm själv, via ett representativt axplock ur nyhetsflödet:

frontenfarligt
12 september.
Maria Persson Löfgren rapporterar från ett Dnepropetrovsk där “fronten [är] för farligt nära flyktingarna”, utan att nämna vilket krig som pågår, mellan vilka parter. Hon påstår att “säkerheten hotas”, utan att nämna vem eller vilka som hotar den. Förklaringar till detta saknas helt, men MPL uppger på Twitter att saken ska förtydligas i “kommande inslag”.

vapenvilan
8 september.
Maria Persson Löfgren rapporterar om “bruten vapenvila” utan att nämna hur (ryskt artilleri) eller vilken sida (ryska armén) som bröt den. På Sveriges Radios hemsida ges dock en kompletterande fingervisning om vad som inträffat: ”ett dygn efter den utlystes anföll ryskstödda styrkor en ukrainskkontrollerad vägspärr utanför Mariupol.”

TTvapenvila
7 september.
”Vapenvilan kan vara bruten”

I en osignerad artikel från TT rapporterar Sveriges Radio om artilleribeskjutning utan att fastslå att det är ryska styrkor som gett eld: ”Vem som sköt är oklart”.

Vidare används tveksamma formuleringar som ”proryska separatister” och ”rebelledare”. Dessa begrepp är myntade i Moskva för att dölja Rysslands aktiva deltagande i ”konflikten”.

”En representant för Ukrainas försvarsdepartement sade att rebellerna utfört flera provokationer, medan en representant för rebellerna i den självutropade folkrepubliken i Donetsk påstod att ukrainsk militär har avfyrat flera raketer, rapporterar AFP.”

Expressenvapenvila

7 september.
”Vapenvilan I Ukraina bryts gång på gång”

Denna artikel ledde till ett meningsutbyte på Twitter där Ekot-chefen Anne Lagercrantz backade på de ”Kremliska” formuleringarna ”rebeller” och ”Kiev-sidan” och sålunda informerade TT. Artikeln som också publicerades i Expressen, har därefter plockats bort från SR:s hemsida.

lagercrantztweet

militärparad
24 augusti.
Sten Sjöström rapporterar från Kiev.

Detta inlägg motiverade mig att skicka ett email direkt till Sten Sjöström:

Sten,
Jag är djupt upprörd över din rapportering idag. Jag upplever det som tendentiöst och insinuant att beskriva Ukrainas parad på självständighetsdagen som “militärparad under brinnande krig”. Ord för ord är det korrekt, men sättet du berättar om händelserna manar fram en bild av Ukraina som aggressivt, fascistiskt, bankrutt och folkrättsbrottsligt. Du väljer ett vittne som säger att “ukrainska trupper också dödar oskyldiga civila” och lämnar den bilden hängande mot ett annat vittne som inte förstår kriget och helst av allt vill ha fred (?). Den “freden” ska nås genom “förhandlingar” om federalisering kanske?

Du beskriver INTE hur gangsterväldet i de s.k. “republikerna” dödar, torterar och kidnappar civila DAGLIGEN, nu senast Litauens honorärkonsul i Luhansk samt ett antal civila i Donetsk, i väsensskilt högre grad än de små förluster ukrainska styrkor EVENTUELLT åsamkar, utan låter det vara underförstått genom ett vagt “också”.

Du kallar Ukrainas BM-21 vagnar i Kyiv för de “fruktade GRAD-rakteterna”, vilket genast likställer dem med daglig massiv GRAD-beskjutning från ryskt territorium och terroristernas beskjutning mot såväl ukrainska styrkor och ukrainska civilister. I ett slag får du en mindre insatt betraktare att se Ukraina som mordiskt, hetsande och moraliskt bankrutt – när de i själva verket försvarar sig mot vår tids värsta förbrytarstat.

Inte med ett ord beskriver du hur ett fascistiskt, totalitärt och brottsligt Ryssland angriper sitt fredliga grannland medelst DIREKT stöd till beväpnade gangstergäng där över hälften består av ryska medborgare, medelst DIREKT beskjutning med artilleri, granatkastare och salvpjäser från ryskt territorium och medelst öppna gränser där sofistikerade vapensystem körs in dagligen i långa kolonner.

Det är, ursäkta min franska, helt fördjävligt och förkastligt att INTE brännmärka Ryssland med varje andetag i detta drama. Genom en lömsk viktning av innehåll och associerade sammanhang stödjer du Rysslands aggression.

Historien kommer inte att vara nådig med ryska medlöpare. Är det verkligen på den sidan du vill ställa dig?

MH17
31 juli.
Sten Sjöström rapporterar från ”flygkrasch” i östra Ukraina.

Jag hade länge upprörts över de språkligt förvanskade rapporterna från våra statsmedia, och skickade därför ett bistert och lätt magsurt email till Sten Sjöström:

Varför beskriver du MH17 med ord som “kraschat”, “flygkrasch i östra Ukraina”, “kraschplats” och pratar om “proryska rebeller” när det i själva verket handlar om en nedskjutning medelst avancerad luftvärnsmissil, utförd av Ryssland-stödda, Ryssland-finansierade, Ryssland-ledda terrorister?

De sk “rebellerna” är inte rebeller i traditionell mening och det är därför svårt missvisande att använda den termen. Rebeller gör uppror – dessa ryska terrorister och ukrainska medhjälpare syftar ENBART åt att främja Rysslands intressen i Ukraina. Det kan knappast kallas uppror.

Utöver detta har observatörerna hindrats åtkomst genom Rysslands obstruktion, då Ryssland skjuter artilleri från eget territorium mot ukrainska styrkor som försöker säkra området söderifrån, samt att Ryssland skeppar in dussintals stridsfordon och hundratals män till området för att fortsätta striderna mot den ukrainska suveräniteten.

Begrips?

Där är vi idag, åtta månader efter att Vladimir Putin angrep Ukraina i ett krig som fortfarande inte erkänns, varken av Ryssland eller av Sveriges Radio. Frågan är nu om SR och SVT är villiga verktyg eller nyttiga idioter i tjänst hos främmande makt? Välkommen till Monismanien!

The Toothless Air Force

September 2, 2014 § Leave a comment

Sweden’s Air Force has virtually no capacity to deliver strike missions.

Hela jaktflyget i en bild (bild från Wikipedia)

Sweden’s entire fighter strength in one picture (Photo: Wikipedia)

It is obvious to any student of developments in Ukraine that air power has been instrumental in defeating enemy vehicle columns, artillery positions and troop concentrations. It is also abundantly clear that the Ukrainian air force has suffered gravely in the conflict by operating in an environment where enemy anti-air defence has become increasingly more effective.

How would the Swedish Air Force cope with a similar task – a task that is ostensibly part of its job description? The answer, unsurprisingly, is: not at all.

On Twitter, prominent defence commentator and Swedish Air Force Major Carl Bergqvist aka Wiseman commented that air strike, specifically Close Air Support (CAS), is ”the most expensive and least effective use of an air force”. The following is an elaboration on the background of that statement.

What does an air force actually do?
The [Swedish] Air Force is devoted to air combat. This is the somewhat simplified task of our Air Force in an actual conflict.

The accepted truth about our Air Force’s mission and capability is that our relatively small complement of JAS 39 Gripen shall be employed exclusively to gain and sustain air superiority.

Air superiority shall be won in the context of operational security, that is, with due concern for avoiding losses so that the armed forces, including the Air Force, may execute secondary missions – concurrently and over time.

Opsec is critically important: loss of assets directly affects our ability to maintain air superiority and transfers the initiative to the opponent. What kind of loss can our Air Force sustain before it becomes operationally irrelevant? Let us revisit that question later on.

Gaining and maintaining air superiority is a classic and primary mission for any air force. It is critical for maintenance of the force in being and to protect other high value assets, such as command centres, signals and radar systems, from destruction by the enemy.

The contest for air superiority takes place well away from our territorial border and must be won anew with the appearance of any enemy air mission. This is the mission in a nutshell and rather than describe it in detail I will now discuss the opportunity afforded by air superiority. Assuming that air superiority has been won – temporarily and spatially – for what purpose shall it be exploited?

Loads of JAS?
First of all we need to get a grip of our actual resources, before exploring what missions our Air Force can execute besides fighting for air superiority.

Most analysts probably share the view that we have far too few aircraft to consider secondary missions. With fewer than 90 JAS 39-C/D on establishment, to be reduced to a grand total of 70 in coming years, it is virtually unthinkable that even a single one of them are diverted to anything but pure air superiority missions.

You might think that 90 aircraft sounds like an awful lot, and that while 70 are somewhat fewer they may still be sufficient? Now consider that our wartime organisation comprise four multirole divisions (squadrons), each with an establishment of 12 fighters. A small overhead is held in reserve, used for pilot training or are subject to repairs or overhaul. I am not privy to details, but let us assume that each division have 6 spare platforms. This is likely a generous allotment, but let us use that as a basis for now.

Based on this computation the Air Force musters 72 JAS 39, which, incidentally, is the planned establishment for the 2020-decade. A number of today’s 88 specimens are leased to international customers, subject to refurbishment and/or not available for other reasons. Thus it appears relevant to use the figure of 70 platforms for any estimate of current and future capability.

Two of our fighting divisions, each with 12+6 JAS 39, are based in the arctic city of Luleå with the 21st Flotilla (F21). The remaining two are based in the south of Sweden, at Ronneby with the 17th Flotilla (F17). That is the not-so-grand total, in an organisation operating at 100%. In wartime we should count ourselves lucky if we can attain a serviceability and availability rate of 70%.

Unconfirmed information from credible sources suggests that Sweden can muster no more than two operational fighter divisions – not four, as I have detailed above. I surmise that these two non-operational divisions do not want for platforms but lack fully trained and experienced pilots capable of concerted action. If so, Sweden’s peacetime border air patrol and our wartime organisation, today and for the immediate future, rests on the shoulders and faculties of 24 combat pilots. They are most likely evenly distributed with 12 in the Arctic and 12 in the south of Sweden.

Sheer numbers is however no more than a quarter of the whole: we must also consider armament, pilot quality and base organisation, as well as the fifth wheel: the political decision that allows or disallows weapon deployment.

Note that I am not sufficiently informed to offer specific details about any of these topics. In the following, I offer no more than what is in the public realm and my own conclusions based on best guesstimates.

Armament
Our fighters are currently equipped with air-to-air missiles that compares evenly with those of Russia in terms of range and capability. There are technical differences that also impact tactics to some degree, however, the weaponry is roughly at parity. Tech specs aside we must also consider stocks and platform load-out: how many missiles do we have available; how soon can they be brought forward from storage; and for how long can we sustain a fight before stocks are depleted? For one thing, each Su-27 Flanker can carry twice the number of AMRAAM’s in comparison with JAS 39, a force multiplier on the order of one full magnitude.

JAS 39 will be the first platform to carry the new MDBA Meteor AMRAAM (Advanced Medium Range Air-to-Air Missile). This is a game-changer whose full import has yet to be understood by the relatively disinterested constituency, other than through the writings (in Swedish) of the afore-mentioned Major Bergqvist. According to Bergqvist, our (AMRAAM) armoury consists of no more than approximately 100 aging and dubiously effective AIM-102B missiles, i.e. one missile per fighter in the establishment. Meteor will radically enhance our capability – when fully delivered, which I reckon will occur by 2016. Until then our Air Force goes to war with a rusty knife in a machine-gun fight.

Pilot quality
I cannot comment on the quality of our pilots with any confidence but assume that they measure well against international standards. What we do know is that they do not get anywhere near the flight hours to uphold exemplary proficiency in all three roles that they are expected to perform. Substantial budget cuts has dealt debilitating blows against unit training, which directly affects our operational capability. Pilots, more than any other group of armed forces specialists, require constant exercise to maintain and extend their proficiency – in cooperation with ground-based fighter controllers and operational staff.

Base organisation
In our old, now defunct, base organisation the Air Force operated out of distributed secondary wartime bases, backed up by pre-arranged road airstrips with taxiways, POL dumps and revetments hidden in wooded terrain. Today our wartime divisions operate out of their peacetime airbases in Luleå and Ronneby, localities that are naturally well known and reconnoitred by a potential aggressor and whose coordinates are most likely pre-set in enemy missile systems. In case of a surprise first strike both these base areas are uppermost on the enemy priority list.

Besides having concentrated our resources to facilitate a rapid destruction at the hands of a potential enemy, we have also mothballed and/or dismantled our nuclear-proof communication centres, postponed the acquisition of suitable short- and medium range surface-to-air missile systems, and decommissioned the ground forces required for defence against enemy reconnaissance, sabotage, pre-emptive strikes and outright assault. In short, our base organisation is sorely lacking in all respects. Here too, I recommend further study of Wiseman’s Wisdoms (yes, in Swedish).

The political decision
The fifth wheel under the wagon is our dear politicians, on whose strategic acumen and tactical insight we must rely in the case of approaching crisis. Let us assume that we have raised our defensive condition (a thorny issue in and of itself that require months of bickering and deliberation) and armed our fighters with live AAMs. Presently a supposedly hostile marine expedition, preceded by a canopy of air assets, approach the strategic island of Gotland: now, in the space of a few minutes, our Commander in Chief, through the Prime Minister and the Government, must issue orders to employ deadly force in the defence of our border and territory.

How do we assess the probability that the order will be given in due time to exploit the minimal window of opportunity wherein our fire can produce critical effect? Will the PM, or the C-in-C on his own responsibility, say as our erstwhile PM Thorbjörn Fälldin did in the face of the oncoming Russian navy during the ”U-193 crisis” in the summer of 1980: ”Hold the border!”?

How much time is needed to roll out and arm our fighters with anti-ship missiles to defeat the only high-value target their employment warrant, namely, large invasion craft? Does our numerically inferior Air Force have the wherewithal to penetrate the protective cordon of some 60-70 enemy fighters and reach firing range before they hit the shore? The answer to all these questions is a careful: we don’t know.

It is quite beyond the pale to assume that we, the peace-loving country of Sweden, would launch a pre-emptive missile strike against purportedly hostile assault craft while they are still in port or enroute on international waters, with or without a prior declaration of war that will in any way never be issued. That notion is simply too ludicrous to even contemplate.

12 would-be heroes
Now then, in a developing state of war over, say, Gotland, the pilots at F17 will bear the brunt of the first assault. One, maybe both, of the Arctic divisions will probably be held in reserve.

Assuming that both fighter divisions at Ronneby are operational our territorial integrity is in the hands of twenty-four incomprehensibly brave pilots. In any fight half of them will be held in reserve to back up losses and to sortie as/if the first mission returns to base. This is our line-up in the battle for air superiority. In the worst-case scenario they are no more than twelve all told.

These heroic twelve, assuming that they escape potential hostile ambushes enroute to their aircraft, and assuming that they are fit, rested and mentally prepared for combat, shall immediately sortie to enforce the nation’s extended aerial border. They may, or may not, be reinforced by a couple of flights or even a whole division from the Arctic region. These reinforcements, however, will have a hard time landing and reloading at Ronneby due to congestion, shortage of materiel and overworked ground staff. What is more, they will further add to our strategic vulnerability by concentration of all flying assets in a single location.

These capable men and women, twelve plus four, or twelve plus eight, shall manoeuver to defeat single contacts and/or groups of hostile aircraft numbering anything from 30 to 60 platforms – or, at the very least, suggest that they turn back without executing their mission. These numbers, 30-60 aircraft, is what Russia has only recently practiced with in its Western Military District. Our effort must be dimensioned against such numbers.

A best-case scenario
Let us assume that our Gripens in three or four flights of four, armed with the world’s best AA missiles, manage to dissuade the oncoming hostile package. The Gripens return to (their only) base where they are relieved by the reserve, who barrel off with lit afterburners to continue the fight.

It is eminently possible that our fighters return all but intact from their first mission. However, considering that half of our available force has been used up in the initial bout, that they are vastly outnumbered, and that the balance must immediately take off to maintain a semblance of air superiority – then there is no capacity whatsoever left for secondary missions.

The grim truth is that our Air Force will most likely be overwhelmed, fatigued and marginalized in a matter of a day, at best a few days – if not to say hours – in the case of a major conflict.

Even if the conflict were to be small in scope, inasmuch the aggressor only deploys a fraction of his force against us; the entire Air Force will be required to ensure air superiority in any one particular area.

The non-existent strike mission
Let us now return to my starting point: what is air superiority good for? In short: as a basis for further air superiority contests.

Our limited numbers, and its concomitant base organisation and limited command-and-control capability, effectively restricts us from performing any other mission than air superiority.

Our Navy and Army know that they, regardless of the situation at large, will never enjoy direct support from the Air Force. Fair enough, they receive indirect support if the skies remain friendly, but that is it. They will never, such as other notable nations, have close air support at their beck and call. The Navy and Army fights alone.

JAS stands for Jakt Attack Spaning, or Fighter Strike Recon. If my longwinded essay is correct our Air Force can only deliver Fighter and Recon missions. Strike missions are quite beyond its capability, other than the very limited capacity for deploying standoff missiles against invasion craft and static installations. Close Air Support is simply not on.

This is somewhat troubling as the classical priority of air force missions, as postulated by British Air Vice Marshal Sir Arthur Tedder, commander of the Allied Air Force in North Africa in 1943, runs thus:

  1. Fighter sweeps to clear the enemy out of the sky.
  2. Escort for light and medium bombers.
  3. Interception of enemy aircraft.
  4. Fighter-bombers to provide CAS for ground forces.

Very well. The reader should now be aware that Sweden does not have separate strike or bomber aircraft: these (potential) missions shall also be conducted by our few multi-role JAS 39, who, as we have seen, are barely enough to ensure very local and very limited air superiority. If, repeat if, we should deploy a few Gripen for a strike mission, then two critical parameters are amiss: weapons and practice.

Weapons, again
For strike purposes, Sweden possesses an unknown quantity of laser-guided and GPS/laser-guided GBU-12 and GBU-49 Paveway bombs with such small warhead as to demand a direct hit in order to ensure destruction of a specific target such as a SAM command vehicle. In our one and only central warehouse in Arboga there are, supposedly, a number of aging Maverick missiles of dubious value, which, unfortunately, cannot be employed. The Mavericks are incompatible with the current and upcoming Gripen version, and, besides that, our pilots have hardly practiced their employment nor can they be expected to survive the attack were it to be launched. The only remaining weapon fit for ground attack is Gripen’s fixed 27 mm autocannon – a weapon that, aside its small clip, can only be used with reckless abandon and virtually guaranteed annihilation in an environment dominated by enemy fixed, mobile and man-portable anti-aircraft missiles.

This is where the thesis ”the most expensive and least effective use of an air force” comes home to roost. For, without standoff missiles that can be launched outside enemy weapon parameters and thus ensure or at the least improve mission survivability, Swedish pilots would have to sacrifice their precious lives and platforms in exchange for the possible destruction of an easily replaceable low-cost system such as a command vehicle or MANPADs. No one is prepared or expected to accept that trade.

Practice
I dare not guess when our pilots last practiced weapons delivery in a realistic environment. Taking into account the low valuation of the mission and the low probability that the mission is ever called for, it is quite safe to assume that the topic is hardly even in the pilot curriculum, other than as a theoretical afterthought. The only instance of air strike that I have noticed recently was caught on camera as a JAS 39 practiced strafing during a joint exercise with our Baltic colleagues this past spring. It is likely that our pilots practice strafing against ground targets to some extent, however, I deem it quite unlikely that they practice flight or squadron strike, or CAS, in such measure as to become operationally proficient. And why should they – the probability that they will ever have to fire at ground targets, or be given the opportunity to do so, is virtually nil.

The end
The immediate consequence of our miniscule organisation is not limited to the fact that we have a display window defence. It also implies that every reinforcement, according to unilateral promises and any future joint agreement, to our easterly brother States, immediately weakens our capacity to enforce our national integrity. How many fighters can we possibly divert to the defence of Finland or Estonia? Four, tops, before seriously weakening our capability.

Very well. Recall that I wondered what losses in platforms and/or pilots our Air Force can sustain before becoming operationally irrelevant? I submit that with a grand total of twenty-four, we can hardly afford losing a single one. It would be a national disaster to lose four, and a calamity to lose eight.

This sad state of affairs should be borne in mind in any discussion featuring our armed forces’ capacity in peace as well as in war. Next time you see a flight of four Gripen swoosh out over the Baltic you may, with some basis in fact, be looking at about half, or at best a third, of our national fighter strength. Do you still wish to dismantle our national defence?

Det tandlösa Flygvapnet

September 1, 2014 § 4 Comments

Sveriges Flygvapen har närmast obefintlig förmåga och beredskap att leverera attack mot markmål, och sannolikt också sjömål.

Hela jaktflyget i en bild (bild från Wikipedia)

Hela jaktflyget i en bild (Foto: Wikipedia)

För den som följt utvecklingen i Ukraina är det tydligt vilken avgörande roll flygstridskrafterna har haft för bekämpningen av fientliga fordonskolonner, artilleripositioner och truppkoncentrationer. Det ukrainska flygvapnet har lidit svåra förluster under konflikten då det uppträtt i en miljö där fientligt luftvärn gradvis blivit alltmer effektivt. Hur skulle vårt eget flygvapen klara en motsvarande uppgift – som trots allt är del av dess offentliga uppdragsbeskrivning? Svaret är, föga överraskande: inte alls.

I en Twitter-konversation sa den numera riksbekanta flygmajoren Carl Bergqvist, försvarsbloggaren Wiseman, helt korrekt, att attack mot markmål är ”det dyraste och minst effektiva sättet att utnyttja ett flygvapen”. Här dissekerar jag bakgrunden till det uttalandet.

Vad gör ett flygvapen?
Flygvapnet ägnar sig åt luftstrid. Så, något förenklat, kan bilden av Flygvapnets uppgift beskrivas i ett eventuellt skarpt läge.

Den vedertagna sanningen om Flygvapnets mission och förmåga är att våra relativt fåtaliga JAS 39 Gripen ska hävda eget luftherravälde och inget annat.

Luftherraväldet skall vinnas inom ramen för operativ säkerhet, det vill säga, med särskild hänsyn till undvikande av förluster för att Försvarsmakten, inte bara Flygvapnet, samtidigt och senare ska kunna utföra sekundära uppdrag.

Låga egna förluster är en förutsättning för att vi ska kunna säkra luftrummet – förlorar vi flygplan förlorar vi också direkt förmåga och överlämnar initiativet till angriparen.

Som en följd av detta kan man fråga sig hur många plattformar och/eller förare Flygvapnet kan förlora innan det blir operativt irrelevant? Låt oss återkomma till det, senare.

Att vinna och säkra luftherravälde är en klassisk och primär uppgift för världens alla flygvapen. Eget luftherravälde är tveklöst den helt kritiska uppgiften då jaktflyget därigenom säkrar sin fortsatta förmåga och skyddar andra högvärdiga resurser, till exempel egna lednings-, signal- och radarsystem, från att nedkämpas av fienden.

Denna strid utkämpas långt bortom våra gränser och måste vinnas på nytt varje gång ett fientligt flygföretag närmar sig. Jag ska inte trötta ut läsaren med alla detaljer och finesser som ryms i uppgiften utan koncentrera mig på den logiska fortsättningen av ett vunnet luftherravälde. För, när luftherraväldet är vunnet (temporärt och spatialt), vad ska det användas till?

Jättemånga JAS?
Innan vi kan diskutera frågan om vilka eventuellt andra uppdrag än luftstrid Flygvapnet kan genomföra, behöver vi få klart för oss vilka resurser vi faktiskt har.

De flesta bedömare är sannolikt ense om att vi förfogar över för få flygplan för att över huvud taget kunna göra något annat än slåss om rätten till vårt eget luftrum. Med färre än 90 JAS 39-C/D i organisationen, som under de kommande åren ska minskas till högst 70, är det närmast otänkbart att något enda av dem avdelas till andra uppgifter än just luftstrid.

Vän av ordning tycker kanske att 90 flygplan låter som väldigt många, och att 70 visserligen är färre men kanske tillräckligt ändå? Betänk då att krigsorganisationen innehåller fyra jaktdivisioner, vardera om 16 stridande JAS 39. Utöver dessa 16 hålls ett visst antal maskiner i reserv, för utbildning eller befinner sig under reparation eller service. Jag kan inte detaljerna, men låt säga att varje division har 2 extra plattformar. Då förfogar Flygvapnet över 72 JAS 39, lustigt nog sammanfallande med den planerade numerären för 2020-talet.

Två av dessa flygdivisioner, vardera med 16 JAS 39, är baserade på F 21 i Luleå. De två återstående är baserade på F 17 i Ronneby. Mer jaktflyg än så har vi inte, i en organisation som fungerar till 100%. I ett skarpt läge får vi dock vara tacksamma om vi kan nå en servicegrad av plattformar och dito förare på 70%.

Obekräftade uppgifter från försvarsbloggare antyder att Sverige endast förfogar över två operativt fulltaliga jaktdivisioner, inte fyra som här angivits. De två icke-operativa divisionerna saknar sannolikt färdigutbildade och samövade flygförare, snarare än direkt gripbara plattformar. Det betyder att såväl incidentberedskap som krigsorganisation idag och i den närmaste framtiden vilar på 32 flygförare, sannolikt jämnt fördelade med 16 i Blekinge och 16 i Norrland.

Antalet plattformar är dock bara en fjärdedel av sanningen: det är också viktigt att diskutera beväpning, förarkvalitet och basorganisation, liksom det femte hjulet under vagnen – det politiska beslutet som tillåter eller förbjuder vapeninsats.

Jag är inte tillräckligt insatt för att ge exakta besked om något av dessa ämnen, så det följande är en lekmannaanalys baserad på öppna källor och egna slutledningar enligt principen best guesstimate.

Beväpning
I dagsläget är vårt jaktflyg beväpnat med jaktrobotar av ungefär samma prestanda som de Ryssland förfogar över, avseende räckvidd och förmåga. Små skillnader förekommer men det tekniska styrkeförhållandet vid luftstrid är i princip 1:1. Utöver tekniska prestanda kan man fundera över hur det står till med tillgången på vapen: hur många jaktrobotar finns i lager, hur lång tid tar det att föra fram robotar från förråd till flygplan, och vilken strategisk uthållighet har vårt förråd av robotar i händelse av krig?

JAS 39 kommer att vara de första och enda i världen som beväpnas med den nya jaktroboten MDBA Meteor. Den är en game-changer vars fulla betydelse ännu inte redovisats för den relativt ointresserade allmänheten, annat än genom nämnde försvarsbloggaren Wiseman’s försorg. Som Wiseman nämner har vi idag en i allt väsentligt föråldrad och prestandamässigt undermålig beväpning till JAS 39, med blott ca 100 AMRAAM (Rb 99, AIM-120B) i organisationen. Meteor, när och OM den beställs under mandatperioden, kommer att ge oss fullt utökad förmåga först omkring 2016. Till dess strider Flygvapnet med en rostig kniv i en maskingevärsstrid.

Förarkvalitet
Jag är inte skickad att svara på hur duktiga våra flygförare är, men utgår från att de håller hög internationell klass. Helt klart är dock att övningsverksamheten uppvisar stora brister, främst genom produktion av för få flygtimmar. De stora budgetnedskärningarna som Försvarsmakten drabbats av har slagit hårt mot förbandsverksamheten, vilket direkt påverkar flygförarnas operativa förmåga. Flygförare, mer än någon annan kompetensgrupp i Försvaret, kräver ständig övning för att behålla och utveckla sina färdigheter – tillsammans med markstationerade flygstridsledare och operativa chefer.

Basorganisation
I den gamla (avvecklade) basorganisationen var Flygvapnets krigsbaser distribuerade på ett flertal sekundära krigsflygfält och kompletterade av förberedda vägsträckor och hårdgjorda uppställningsplatser (revetments) där jaktflyget opererade spastiskt och dolt från taxislingor och förråd i skyddad terräng. Idag opererar jaktdivisionerna från sina två fredstida baser i Luleå och Ronneby, som naturligtvis är väl kända för en angripare och vars koordinater sannolikt redan är inställda i fientliga robotsystem. Vid ett överraskande anfall är dessa båda baser högt prioriterade mål.

Vid sidan av att ha koncentrerat våra resurser för snabb fientlig bekämpning har vi också nedmonterat atombombssäkra ledningscentraler, underlåtit att skaffa ändamålsenligt kort- och medelräckviddigt luftvärn som skydd mot inkommande flygföretag och missiler, samt monterat ned de markstridskrafter som skulle skydda mot fientlig informationsinsamling, sabotage, förbekämpning och anfall. Kort sagt, vår basorganisation är allt annat än välordnad. Läs gärna Wiseman’s Wisedoms även i detta avsnitt.

Politikerna bestämmer om Flygvapnet får skjuta
Det femte hjulet är våra kära politiker, vars strategiska och taktiska insikt vi måste luta oss emot i händelse av annalkande kris. Låt säga att vi har höjt vår beredskap (bara det en knivig fråga som tar månader i anspråk) och låtit hänga skarpa jaktrobotar på våra JAS 39. Nu närmar sig ett förmodat fientligt marinföretag mot Gotland med stöd av starka flygstridskrafter: inom loppet av några minuter ska ÖB, genom statsministern och regeringen, beordra skarp vapeninsats för att hävda Sveriges gräns och territorium.

Hur bedömer vi sannolikheten att eldtillstånd ges under de korta minuter då det förväntas göra kritisk nytta? Kommer statsministern, eller ÖB självsvåldigt, att liksom Thorbjörn Fälldin säga ”Håll gränsen!”?

Hur lång tid tar det att föra fram och hänga på sjömålsrobot 15 för att bekämpa de enda högvärdiga mål de är motiverade att avskjutas mot, nämligen fientliga landstigningsfartyg? Klarar vårt numerärt underlägsna flygvapen av att tränga igenom det skyddande paraplyet av ett sjuttiotal fientliga jaktplan och nå avlossningskriterierna, i tid innan landstigningen är ett fullbordat faktum? Svaret på dessa frågor är ett försiktigt: vi vet inte.

16 blivande hjältar
Nåväl. I ett skarpt läge över exempelvis Gotland är det F 17 som får dra det tyngsta lasset. En, möjligen båda, Norrbottensdivisionerna hålls sannolikt i reserv.

Om vi utgår från att båda jaktdivisionerna i Ronneby är operativa ger det oss trettiotvå vansinnigt modiga flygförare. I en strid blir hälften kvar på marken som reserv, det vill säga som andra omgång. Detta är Sveriges laguppställning i striden om luftherraväldet. I värsta fall är de bara sexton allt som allt.

Dessa sexton flygförare, förutsatt att alla når sina krigsförband utan att elimineras av fientliga operatörer, förutsatt att de är friska, utvilade och mentalt beredda på strid, ska försvara landets förlängda gränser i luftrummet. Möjligtvis kan de förstärkas med ett par fyrgrupper från Luleå. Dessa förstärkningar får dock svårt att landa och ladda om kring Ronneby på grund av trängsel, materielbrist, överarbetad markorganisation och ytterligare ökad sårbarhet.

Dessa kapabla män och kvinnor, sexton plus fyra, eller sexton plus åtta, ska manövrera för att nedkämpa enstaka flygplan till grupper om allt från 30 till 60 fientliga flygplan, eller åtminstone övertyga dem om att vända tillbaka med ogjort ärende. Just den numerären har Ryssland nyligen övat med i Västra Militärdistriktet (MD V), vilket får sägas vara dimensionerande för flygvapnets krigstida uppgift.

Ett best-case scenario
Låt nu säga att tre till fyra fyrgrupper JAS 39, beväpnade med världens bästa jaktrobotar, klarar av att mota bort en anstormande fiende. De återvänder till (den enda) basen efter förrättat värv där de avlöses av den andra omgången, reserven, som brakar iväg med tända efterbrännkammare för att fortsätta striden.

Det är fullt möjligt att vårt jaktflyg återvänder närmast intakt från ett första uppdrag. Men, i beaktande av att hälften av vårt jaktflyg här tagits i anspråk för att hävda svenskt territorium, och att de är gravt numerärt underlägsna i den striden, och att den andra hälften oavvisligen måste ansluta till samma strid endast några timmar efter att Skånes divisioner tröttats ut, finns det inte mycket kvar för sekundära uppdrag.

Den bistra sanningen är att Flygvapnet sannolikt kommer att vara överväldigat, uttröttat och marginaliserat inom någon eller några få dagar – för att inte säga timmar – i händelse av en stor konflikt.

Även om konflikten skulle vara liten, i så måtto att angriparen endast berör oss med en bråkdel av sin styrka, krävs hela Flygvapnet för att säkra luftherravälde kring en begränsad yta.

Den obefintliga attackuppgiften
Låt oss nu återgå till startpunkten: vad ska det vunna luftherraväldet användas till? I korthet blir svaret: som bas för mer strid om luftherraväldet.

Vår begränsade numerär, och tillika begränsade basorganisation och begränsade stridsledningsförmåga, gör att inga andra uppdrag än strid om luftherravälde är möjliga.

Marinen och Armén vet att de, oavsett läget i stort, aldrig kommer att få direkt understöd av Flygvapnet. Visst, de får indirekt stöd om svensk luft förblir svensk, men därvid är det stopp. Att liksom andra nationer kunna begära och få direkt understöd för strid till sjöss eller på marken är helt uteslutet. Marinen och Armén för den taktiska striden i ensamt majestät.

JAS betyder Jakt Attack Spaning. Av ovanstående beskrivning kan vi sluta oss till att Jakt och det relativt luddiga begreppet Spaning är de enda Flygvapnet kan ägna sig åt. Uppgiften ”Attack” ligger bortom vår förmåga, med undantag av attack med långräckviddiga vapen mot exempelvis invasionsfartyg och fasta installationer. Attack mot markmål till stöd för Arméns verksamhet är inte att tänka på.

Den klassiska turordningen för ett flygvapens uppgifter sammanfattades väl redan 1943 av den brittiske vice luftmarskalken Sir Arthur Tedder som, i egenskap av befälhavare över de allierades flygstridskrafter i nordafrika, beskrev dem sålunda:

  1. Fighter sweeps to clear the enemy out of the sky.
  2. Escort for light and medium bombers.
  3. Interception of enemy aircraft.
  4. Fighter-bombers to provide CAS for ground forces.

Nåväl. Nu måste det förstås att Sverige inte förfogar över separata attack- eller bombflygstyrkor: dessa (eventuella) uppdrag ska också utföras av våra fåtaliga JAS 39, som alltså knappt är tillräckliga för att hävda luftherraväldet. Om, säger om, vi till äventyrs skulle ha någon liten numerär kvar att leverera attack mot markmål, saknar vi två väsentliga parametrar: vapen och övning.

Beväpning, igen
För attack mot markmål förfogar Sverige över ett okänt antal laserstyrda och GPS/laserstyrda GBU-12 och GBU-49 Paveway bomber med så begränsad sprängkraft att det krävs en direktträff för att oskadliggöra t ex ett eldledningsfordon för luftvärn. I förrådet i Arboga finns också något hundratal åldersstigna och uttjänta robot 75 Maverick som inte längre kan användas pga inkompatibilitet, brist på övning och allmän sårbarhet för flygföraren. Det enda vapen för attack mot markmål vi faktiskt förfogar över är JAS 39 fasta 27 mm automatkanon – ett vapen som endast kan användas med totalt dödsförakt och närmast garanterad egen undergång i en miljö som domineras av fiendens fasta, rörliga och burna luftvärnsvapen.

Det är här tesen ”dyraste och minst effektiva sättet att utnyttja ett flygvapen” bevisas: förutan långräckviddiga vapen, som kan avlossas utanför fientliga vapenparametrar och därmed säkerställa den egna överlevnaden, skulle svenska flygförare tvingas offra sina oersättliga liv och plattformar i utbyte mot den eventuella bekämpningen av ett enkelt utbytbart lågprissystem, exempelvis ett eldledningsfordon eller bärbar luftvärnsmissil. En sådan förlustaffär är ingen intresserad av.

Övning
Jag vågar inte gissa när våra flygförare övade bombfällning senast i realistisk miljö. Med hänsyn till hur marginellt uppdraget värderas och med hur låg sannolikhet markattack kan komma att levereras, kan man anta att ämnet inte ens finns i utbildningsprogrammet annat än som teori. Det enda exemplet på markattack jag lagt märke till är en bild från en gemensam övning med våra baltiska kollegor under våren 2014, då ett JAS 39 fångades i flykten under skjutning med akan mot markmål. Det är nog troligt att våra flygförare övar eld mot markmål i någon mån, dock ser jag det som osannolikt att man övar fyrgrupps eller divisions anfall mot markmål i någon vidare utsträckning. Och varför skulle man göra det – sannolikheten för att de någonsin kommer att behöva, eller ges tillfälle att, skjuta skarpt mot marken är nära nog noll.

Slut
Den direkta konsekvensen av vår låga numerär är inte enbart att vi de facto har ett tandlöst skyltfönsterförsvar. Det betyder också att varje förstärkning, enligt ensidiga utfästelser och eventuellt framtida bilaterala överenskommelser, till våra broderländer i öster, direkt försvagar vår egen förmåga att hävda rikets integritet. Hur många flygplan kan vi kortsiktigt avvara till Finlands eller Estland försvar? Kanske fyra. Därefter har vi uttömt vår förmåga.

Nåväl. Minns att jag undrade hur många plattformar och/eller förare Flygvapnet kan förlora innan det blir operativt irrelevant? Om vi har inalles tjugofyra omedelbart gripbara plattformar och flygförare har vi knappt råd att förlora någon enda.

Detta beklämmande sakernas tillstånd bör beaktas vid varje diskussion om Försvarsmaktens förmåga i såväl fred som krig. Nästa gång du ser en fyrgrupp Gripen susa ut över Östersjön kan du med viss fog påstå att du ser omkring hälften, eller i bästa fall en tredjedel, av vår omedelbart gripbara förmåga. Vill du fortfarande rusta ned Försvaret?

Where Am I?

You are currently viewing the archives for September, 2014 at The Imaginary Club.