Det tandlösa Flygvapnet

September 1, 2014 § 4 Comments

Sveriges Flygvapen har närmast obefintlig förmåga och beredskap att leverera attack mot markmål, och sannolikt också sjömål.

Hela jaktflyget i en bild (bild från Wikipedia)

Hela jaktflyget i en bild (Foto: Wikipedia)

För den som följt utvecklingen i Ukraina är det tydligt vilken avgörande roll flygstridskrafterna har haft för bekämpningen av fientliga fordonskolonner, artilleripositioner och truppkoncentrationer. Det ukrainska flygvapnet har lidit svåra förluster under konflikten då det uppträtt i en miljö där fientligt luftvärn gradvis blivit alltmer effektivt. Hur skulle vårt eget flygvapen klara en motsvarande uppgift – som trots allt är del av dess offentliga uppdragsbeskrivning? Svaret är, föga överraskande: inte alls.

I en Twitter-konversation sa den numera riksbekanta flygmajoren Carl Bergqvist, försvarsbloggaren Wiseman, helt korrekt, att attack mot markmål är ”det dyraste och minst effektiva sättet att utnyttja ett flygvapen”. Här dissekerar jag bakgrunden till det uttalandet.

Vad gör ett flygvapen?
Flygvapnet ägnar sig åt luftstrid. Så, något förenklat, kan bilden av Flygvapnets uppgift beskrivas i ett eventuellt skarpt läge.

Den vedertagna sanningen om Flygvapnets mission och förmåga är att våra relativt fåtaliga JAS 39 Gripen ska hävda eget luftherravälde och inget annat.

Luftherraväldet skall vinnas inom ramen för operativ säkerhet, det vill säga, med särskild hänsyn till undvikande av förluster för att Försvarsmakten, inte bara Flygvapnet, samtidigt och senare ska kunna utföra sekundära uppdrag.

Låga egna förluster är en förutsättning för att vi ska kunna säkra luftrummet – förlorar vi flygplan förlorar vi också direkt förmåga och överlämnar initiativet till angriparen.

Som en följd av detta kan man fråga sig hur många plattformar och/eller förare Flygvapnet kan förlora innan det blir operativt irrelevant? Låt oss återkomma till det, senare.

Att vinna och säkra luftherravälde är en klassisk och primär uppgift för världens alla flygvapen. Eget luftherravälde är tveklöst den helt kritiska uppgiften då jaktflyget därigenom säkrar sin fortsatta förmåga och skyddar andra högvärdiga resurser, till exempel egna lednings-, signal- och radarsystem, från att nedkämpas av fienden.

Denna strid utkämpas långt bortom våra gränser och måste vinnas på nytt varje gång ett fientligt flygföretag närmar sig. Jag ska inte trötta ut läsaren med alla detaljer och finesser som ryms i uppgiften utan koncentrera mig på den logiska fortsättningen av ett vunnet luftherravälde. För, när luftherraväldet är vunnet (temporärt och spatialt), vad ska det användas till?

Jättemånga JAS?
Innan vi kan diskutera frågan om vilka eventuellt andra uppdrag än luftstrid Flygvapnet kan genomföra, behöver vi få klart för oss vilka resurser vi faktiskt har.

De flesta bedömare är sannolikt ense om att vi förfogar över för få flygplan för att över huvud taget kunna göra något annat än slåss om rätten till vårt eget luftrum. Med färre än 90 JAS 39-C/D i organisationen, som under de kommande åren ska minskas till högst 70, är det närmast otänkbart att något enda av dem avdelas till andra uppgifter än just luftstrid.

Vän av ordning tycker kanske att 90 flygplan låter som väldigt många, och att 70 visserligen är färre men kanske tillräckligt ändå? Betänk då att krigsorganisationen innehåller fyra jaktdivisioner, vardera om 16 stridande JAS 39. Utöver dessa 16 hålls ett visst antal maskiner i reserv, för utbildning eller befinner sig under reparation eller service. Jag kan inte detaljerna, men låt säga att varje division har 2 extra plattformar. Då förfogar Flygvapnet över 72 JAS 39, lustigt nog sammanfallande med den planerade numerären för 2020-talet.

Två av dessa flygdivisioner, vardera med 16 JAS 39, är baserade på F 21 i Luleå. De två återstående är baserade på F 17 i Ronneby. Mer jaktflyg än så har vi inte, i en organisation som fungerar till 100%. I ett skarpt läge får vi dock vara tacksamma om vi kan nå en servicegrad av plattformar och dito förare på 70%.

Obekräftade uppgifter från försvarsbloggare antyder att Sverige endast förfogar över två operativt fulltaliga jaktdivisioner, inte fyra som här angivits. De två icke-operativa divisionerna saknar sannolikt färdigutbildade och samövade flygförare, snarare än direkt gripbara plattformar. Det betyder att såväl incidentberedskap som krigsorganisation idag och i den närmaste framtiden vilar på 32 flygförare, sannolikt jämnt fördelade med 16 i Blekinge och 16 i Norrland.

Antalet plattformar är dock bara en fjärdedel av sanningen: det är också viktigt att diskutera beväpning, förarkvalitet och basorganisation, liksom det femte hjulet under vagnen – det politiska beslutet som tillåter eller förbjuder vapeninsats.

Jag är inte tillräckligt insatt för att ge exakta besked om något av dessa ämnen, så det följande är en lekmannaanalys baserad på öppna källor och egna slutledningar enligt principen best guesstimate.

Beväpning
I dagsläget är vårt jaktflyg beväpnat med jaktrobotar av ungefär samma prestanda som de Ryssland förfogar över, avseende räckvidd och förmåga. Små skillnader förekommer men det tekniska styrkeförhållandet vid luftstrid är i princip 1:1. Utöver tekniska prestanda kan man fundera över hur det står till med tillgången på vapen: hur många jaktrobotar finns i lager, hur lång tid tar det att föra fram robotar från förråd till flygplan, och vilken strategisk uthållighet har vårt förråd av robotar i händelse av krig?

JAS 39 kommer att vara de första och enda i världen som beväpnas med den nya jaktroboten MDBA Meteor. Den är en game-changer vars fulla betydelse ännu inte redovisats för den relativt ointresserade allmänheten, annat än genom nämnde försvarsbloggaren Wiseman’s försorg. Som Wiseman nämner har vi idag en i allt väsentligt föråldrad och prestandamässigt undermålig beväpning till JAS 39, med blott ca 100 AMRAAM (Rb 99, AIM-120B) i organisationen. Meteor, när och OM den beställs under mandatperioden, kommer att ge oss fullt utökad förmåga först omkring 2016. Till dess strider Flygvapnet med en rostig kniv i en maskingevärsstrid.

Förarkvalitet
Jag är inte skickad att svara på hur duktiga våra flygförare är, men utgår från att de håller hög internationell klass. Helt klart är dock att övningsverksamheten uppvisar stora brister, främst genom produktion av för få flygtimmar. De stora budgetnedskärningarna som Försvarsmakten drabbats av har slagit hårt mot förbandsverksamheten, vilket direkt påverkar flygförarnas operativa förmåga. Flygförare, mer än någon annan kompetensgrupp i Försvaret, kräver ständig övning för att behålla och utveckla sina färdigheter – tillsammans med markstationerade flygstridsledare och operativa chefer.

Basorganisation
I den gamla (avvecklade) basorganisationen var Flygvapnets krigsbaser distribuerade på ett flertal sekundära krigsflygfält och kompletterade av förberedda vägsträckor och hårdgjorda uppställningsplatser (revetments) där jaktflyget opererade spastiskt och dolt från taxislingor och förråd i skyddad terräng. Idag opererar jaktdivisionerna från sina två fredstida baser i Luleå och Ronneby, som naturligtvis är väl kända för en angripare och vars koordinater sannolikt redan är inställda i fientliga robotsystem. Vid ett överraskande anfall är dessa båda baser högt prioriterade mål.

Vid sidan av att ha koncentrerat våra resurser för snabb fientlig bekämpning har vi också nedmonterat atombombssäkra ledningscentraler, underlåtit att skaffa ändamålsenligt kort- och medelräckviddigt luftvärn som skydd mot inkommande flygföretag och missiler, samt monterat ned de markstridskrafter som skulle skydda mot fientlig informationsinsamling, sabotage, förbekämpning och anfall. Kort sagt, vår basorganisation är allt annat än välordnad. Läs gärna Wiseman’s Wisedoms även i detta avsnitt.

Politikerna bestämmer om Flygvapnet får skjuta
Det femte hjulet är våra kära politiker, vars strategiska och taktiska insikt vi måste luta oss emot i händelse av annalkande kris. Låt säga att vi har höjt vår beredskap (bara det en knivig fråga som tar månader i anspråk) och låtit hänga skarpa jaktrobotar på våra JAS 39. Nu närmar sig ett förmodat fientligt marinföretag mot Gotland med stöd av starka flygstridskrafter: inom loppet av några minuter ska ÖB, genom statsministern och regeringen, beordra skarp vapeninsats för att hävda Sveriges gräns och territorium.

Hur bedömer vi sannolikheten att eldtillstånd ges under de korta minuter då det förväntas göra kritisk nytta? Kommer statsministern, eller ÖB självsvåldigt, att liksom Thorbjörn Fälldin säga ”Håll gränsen!”?

Hur lång tid tar det att föra fram och hänga på sjömålsrobot 15 för att bekämpa de enda högvärdiga mål de är motiverade att avskjutas mot, nämligen fientliga landstigningsfartyg? Klarar vårt numerärt underlägsna flygvapen av att tränga igenom det skyddande paraplyet av ett sjuttiotal fientliga jaktplan och nå avlossningskriterierna, i tid innan landstigningen är ett fullbordat faktum? Svaret på dessa frågor är ett försiktigt: vi vet inte.

16 blivande hjältar
Nåväl. I ett skarpt läge över exempelvis Gotland är det F 17 som får dra det tyngsta lasset. En, möjligen båda, Norrbottensdivisionerna hålls sannolikt i reserv.

Om vi utgår från att båda jaktdivisionerna i Ronneby är operativa ger det oss trettiotvå vansinnigt modiga flygförare. I en strid blir hälften kvar på marken som reserv, det vill säga som andra omgång. Detta är Sveriges laguppställning i striden om luftherraväldet. I värsta fall är de bara sexton allt som allt.

Dessa sexton flygförare, förutsatt att alla når sina krigsförband utan att elimineras av fientliga operatörer, förutsatt att de är friska, utvilade och mentalt beredda på strid, ska försvara landets förlängda gränser i luftrummet. Möjligtvis kan de förstärkas med ett par fyrgrupper från Luleå. Dessa förstärkningar får dock svårt att landa och ladda om kring Ronneby på grund av trängsel, materielbrist, överarbetad markorganisation och ytterligare ökad sårbarhet.

Dessa kapabla män och kvinnor, sexton plus fyra, eller sexton plus åtta, ska manövrera för att nedkämpa enstaka flygplan till grupper om allt från 30 till 60 fientliga flygplan, eller åtminstone övertyga dem om att vända tillbaka med ogjort ärende. Just den numerären har Ryssland nyligen övat med i Västra Militärdistriktet (MD V), vilket får sägas vara dimensionerande för flygvapnets krigstida uppgift.

Ett best-case scenario
Låt nu säga att tre till fyra fyrgrupper JAS 39, beväpnade med världens bästa jaktrobotar, klarar av att mota bort en anstormande fiende. De återvänder till (den enda) basen efter förrättat värv där de avlöses av den andra omgången, reserven, som brakar iväg med tända efterbrännkammare för att fortsätta striden.

Det är fullt möjligt att vårt jaktflyg återvänder närmast intakt från ett första uppdrag. Men, i beaktande av att hälften av vårt jaktflyg här tagits i anspråk för att hävda svenskt territorium, och att de är gravt numerärt underlägsna i den striden, och att den andra hälften oavvisligen måste ansluta till samma strid endast några timmar efter att Skånes divisioner tröttats ut, finns det inte mycket kvar för sekundära uppdrag.

Den bistra sanningen är att Flygvapnet sannolikt kommer att vara överväldigat, uttröttat och marginaliserat inom någon eller några få dagar – för att inte säga timmar – i händelse av en stor konflikt.

Även om konflikten skulle vara liten, i så måtto att angriparen endast berör oss med en bråkdel av sin styrka, krävs hela Flygvapnet för att säkra luftherravälde kring en begränsad yta.

Den obefintliga attackuppgiften
Låt oss nu återgå till startpunkten: vad ska det vunna luftherraväldet användas till? I korthet blir svaret: som bas för mer strid om luftherraväldet.

Vår begränsade numerär, och tillika begränsade basorganisation och begränsade stridsledningsförmåga, gör att inga andra uppdrag än strid om luftherravälde är möjliga.

Marinen och Armén vet att de, oavsett läget i stort, aldrig kommer att få direkt understöd av Flygvapnet. Visst, de får indirekt stöd om svensk luft förblir svensk, men därvid är det stopp. Att liksom andra nationer kunna begära och få direkt understöd för strid till sjöss eller på marken är helt uteslutet. Marinen och Armén för den taktiska striden i ensamt majestät.

JAS betyder Jakt Attack Spaning. Av ovanstående beskrivning kan vi sluta oss till att Jakt och det relativt luddiga begreppet Spaning är de enda Flygvapnet kan ägna sig åt. Uppgiften ”Attack” ligger bortom vår förmåga, med undantag av attack med långräckviddiga vapen mot exempelvis invasionsfartyg och fasta installationer. Attack mot markmål till stöd för Arméns verksamhet är inte att tänka på.

Den klassiska turordningen för ett flygvapens uppgifter sammanfattades väl redan 1943 av den brittiske vice luftmarskalken Sir Arthur Tedder som, i egenskap av befälhavare över de allierades flygstridskrafter i nordafrika, beskrev dem sålunda:

  1. Fighter sweeps to clear the enemy out of the sky.
  2. Escort for light and medium bombers.
  3. Interception of enemy aircraft.
  4. Fighter-bombers to provide CAS for ground forces.

Nåväl. Nu måste det förstås att Sverige inte förfogar över separata attack- eller bombflygstyrkor: dessa (eventuella) uppdrag ska också utföras av våra fåtaliga JAS 39, som alltså knappt är tillräckliga för att hävda luftherraväldet. Om, säger om, vi till äventyrs skulle ha någon liten numerär kvar att leverera attack mot markmål, saknar vi två väsentliga parametrar: vapen och övning.

Beväpning, igen
För attack mot markmål förfogar Sverige över ett okänt antal laserstyrda och GPS/laserstyrda GBU-12 och GBU-49 Paveway bomber med så begränsad sprängkraft att det krävs en direktträff för att oskadliggöra t ex ett eldledningsfordon för luftvärn. I förrådet i Arboga finns också något hundratal åldersstigna och uttjänta robot 75 Maverick som inte längre kan användas pga inkompatibilitet, brist på övning och allmän sårbarhet för flygföraren. Det enda vapen för attack mot markmål vi faktiskt förfogar över är JAS 39 fasta 27 mm automatkanon – ett vapen som endast kan användas med totalt dödsförakt och närmast garanterad egen undergång i en miljö som domineras av fiendens fasta, rörliga och burna luftvärnsvapen.

Det är här tesen ”dyraste och minst effektiva sättet att utnyttja ett flygvapen” bevisas: förutan långräckviddiga vapen, som kan avlossas utanför fientliga vapenparametrar och därmed säkerställa den egna överlevnaden, skulle svenska flygförare tvingas offra sina oersättliga liv och plattformar i utbyte mot den eventuella bekämpningen av ett enkelt utbytbart lågprissystem, exempelvis ett eldledningsfordon eller bärbar luftvärnsmissil. En sådan förlustaffär är ingen intresserad av.

Övning
Jag vågar inte gissa när våra flygförare övade bombfällning senast i realistisk miljö. Med hänsyn till hur marginellt uppdraget värderas och med hur låg sannolikhet markattack kan komma att levereras, kan man anta att ämnet inte ens finns i utbildningsprogrammet annat än som teori. Det enda exemplet på markattack jag lagt märke till är en bild från en gemensam övning med våra baltiska kollegor under våren 2014, då ett JAS 39 fångades i flykten under skjutning med akan mot markmål. Det är nog troligt att våra flygförare övar eld mot markmål i någon mån, dock ser jag det som osannolikt att man övar fyrgrupps eller divisions anfall mot markmål i någon vidare utsträckning. Och varför skulle man göra det – sannolikheten för att de någonsin kommer att behöva, eller ges tillfälle att, skjuta skarpt mot marken är nära nog noll.

Slut
Den direkta konsekvensen av vår låga numerär är inte enbart att vi de facto har ett tandlöst skyltfönsterförsvar. Det betyder också att varje förstärkning, enligt ensidiga utfästelser och eventuellt framtida bilaterala överenskommelser, till våra broderländer i öster, direkt försvagar vår egen förmåga att hävda rikets integritet. Hur många flygplan kan vi kortsiktigt avvara till Finlands eller Estland försvar? Kanske fyra. Därefter har vi uttömt vår förmåga.

Nåväl. Minns att jag undrade hur många plattformar och/eller förare Flygvapnet kan förlora innan det blir operativt irrelevant? Om vi har inalles tjugofyra omedelbart gripbara plattformar och flygförare har vi knappt råd att förlora någon enda.

Detta beklämmande sakernas tillstånd bör beaktas vid varje diskussion om Försvarsmaktens förmåga i såväl fred som krig. Nästa gång du ser en fyrgrupp Gripen susa ut över Östersjön kan du med viss fog påstå att du ser omkring hälften, eller i bästa fall en tredjedel, av vår omedelbart gripbara förmåga. Vill du fortfarande rusta ned Försvaret?

Advertisements

Tagged: , , ,

§ 4 Responses to Det tandlösa Flygvapnet

  • Det är inte manligt att gråta,men vad fan kan man göra,när politiker så negligerar vår försvarsförmåga!

  • jan-olov holm says:

    Tror att någon från flygvapnet bör bemöta detta i sak det som går att kommentera.Tror att du missuppfattat en del saker. och läget inte fullt så illa.
    Men visst måste vi kraftigt förstärka flygvapnet kapacitet o uthållighet

    • jkylander says:

      Jo, jag reserverar mig för alla tänkbara fel – jag gör som sagt en lekmannaanalys baserat på öppna källor och egna slutledningar och bedömningar. Det taktiska agerandet t ex, med halva styrkan i luften och resten på marken, är säkert helt fel och endast avsett som illustration.

  • jan-olov holm says:

    Här kan man följa flygvapnet http://blogg.forsvarsmakten.se/flygvapenbloggen
    FlygvapenC har i en serie inlägg förra året beskrivit tillstånd o utveckling av flygvapnet.
    Positivt är också att antalet flygtimmar ökade under 2014 och den nedåtgående trenden bröts.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Det tandlösa Flygvapnet at The Imaginary Club.

meta

%d bloggers like this: