Departementschefen som kunde

October 21, 2014 § Leave a comment

Robert Rydberg, Utrikesdepartements mellanösternchef

Robert Rydberg, Utrikesdepartements mellanösternchef

Det finns lite för många kriser att bevaka: Ukraina, Israel, Moldavien, Estland, Ebola, Sydkinesiska sjön… listan kan göras lång, och som ensam observatör hinner man inte sätta sig in i allt. IS/Da’esh framfart i Irak och Syrien tillhör dem som jag endast bevakar sporadiskt – huvudsakligen pga avståndet och dess i nuläget relativt ringa inverkan på det svenska samhället. IS har förstås demonstrerat stor potential att rubba på världsordningen, inte minst genom att de medelst avskurna huvuden fått en av USA ledd koalition att börja flygbomba i krutdurken.

Med anledning av en serie ohyggliga dåd har Sverige uttalat sin skarpa fördömelse över IS, som om det skulle ha någon som helst inverkan på terrorgruppens agerande. Utöver fördömandet har Sverige lovat stöd till koalitionen mot IS – dock inte, som Danmark, genom bidrag till flygbombningar eller annan militär hjälp utan i form av humanitärt bistånd. Exakt hur detta humanitära bistånd konkret ska utvecklas är en gåta.

Döm då om min förvåning när Robert Rydberg, mellanösternchef på Utrikesdepartmentet, ger svar på tal i nedanstående Twitter-utbyte.

Enligt Robert Rydberg ger Sverige, eller ska ge, ”varje slags stöd utom militärt, med fokus på humanitärt” till kampen mot IS. Notera att här avses Sveriges deltagande i partnerskapet mot IS, inte generellt humanitärt stöd till regionen som helhet.

rr1

Det är ett förbluffande uttalande, för ingenstans på UD:s sidor eller pressmaterial förekommer något liknande. Allt Sverige sagt hittills är att vi fördömer IS agerande. Detta uttalande kommer i anslutning till att IS dödsföraktande anfaller civilbefolkning och YPG-gerillan i Kobane och därmed hotar att helt utradera det sista kurdiska fästet på syriskt territorium. Hur ska Sverige bidra till att stävja det anfallet, eller det fortsatta anfallet mot yaziderna i norra Irak? Jag begär ett förtydligande:

rr2

Efter fyra dagars väntan, och påstötning via email till UD, har jag fortfarande inte fått ett konkret svar. Betyder det att insatsen inte pågår, eller att den inte ens är planlagd? Betyder det att Robert Rydberg helt sonika kastat ur sig något på Twitter som han inte har täckning för?

Min fråga är oskyldigt enkel: vänligen beskriv den svenska insatsen och på vilket sätt den påverkar IS framfart?

Gissningsvis förbannar Robert Rydberg sin tweet, men att ta bort den skulle se illa ut. Han väljer istället att ignorera frågan, som om det som sagts på Twitter ”inte är på riktigt”. Det är en fåfäng och missriktad förhoppning, för det finns folk som jag som löjligt nog tar ord på största allvar.

Låt nu säga att Sverige faktiskt avser bidra med humanitärt stöd ”i alla dess former”: hur kan det tänkas se ut, och när och hur ska det börja levereras? Det skulle kunna vara: mat, filtar, sjukvårdsmaterial, tält, kläder, skor och skolor till flyktingar i södra Turkiet. Utöver det kan Sverige bidra med villkorade eller ovillkorade pengar till Röda Korset, Röda Halvmånen, UNHCR mfl, pengar som endast långsamt och indirekt kommer nödlidande till godo och som till större eller mindre del försvinner i korrumperade fickor och allmän förskingring. Frågan är hur något av detta ens marginellt kan påverka IS ställning i Irak och Syrien?

Efter diverse påstötningar och följande undanglidningar kommer så småningom det definitiva svaret enligt Rydberg, i form av en fråga:

rr3

I förstone finner jag det anmärkningsvärt att Robert Rydberg som officiell företrädare för statsmakten blockerar en intresserad medborgare och tillika uppdragsgivare från följande på Twitter. Det hindrar inte mig från att läsa hans tweets men det blockerar mina frågor och kommentarer att nå Rydberg. Nåväl, det kan jag leva med.

Frågan är ändå om jag genom oskyldig fråga och envist utkrävande av förtydligande å den officiella positionen förvandlat mig från intresserad medborgare till obehaglig haverist? Jag överlåter åt betraktaren att göra sina egna bedömningar om hur långt man kan eller bör gå i strävan efter klarhet.

Avslutningsvis har jag under dagen haft mailkontakt med Robert Rydberg där jag fått följande klarläggande:

  1. Inget i vårt humanitära stöd m.a.a. Syrien/Irak-konflikten är hemligt. Det är omfattande, och inget som någon har ett intresse av att dölja – tvärtom. Det finns åtskillig information tillgängligt på nätet, bl.a på UD:s och Sidas hemsidor. Riksdagen genomförde en öppen utfrågning om ämnet den 8 oktober. En del av informationen är inte helt uppdaterad, men så är på väg att ske. Ofta görs i redovisningarna inga specifika hänvisningar till ISIL, men det är ju uppenbart att ISIL är en väsentlig – och snabbt ökande – del av förklaringen till de humanitära behoven.

  1. Ytterligare information om svenskt stöd kommer, som jag förklarat, att göras tillgängligt inom kort. I morgon genomför FN-förbundet en konferens i Stockholm (öppen för allmänheten) där utrikesministern och tjänstemän från departementet medverkar. Nästa vecka genomförs en internationell givarkonferens i Berlin, där Sverige medverkar, och i samband med vilken självfallet vårt stöd – nuvarande och ev. tillkommande – kommer att presenteras.

Ännu ett icke-svar med andra ord, vilket föranledde riposte:

Robert,
Tack för svaret. Dock är huvudfrågan alltjämt obesvarad: på vilket sätt påverkas IS av Sveriges humanitära stöd? Insatserna, vilka naturligtvis är välkomna och vällovliga, vänds såvitt jag förstår uteslutande till förmån för IS (och Assads) offer, vilket inte på något sätt förändrar IS (eller Assads) krigförande kapacitet. Det var det hela, och jag har all förståelse för att du inte kan svara på frågan.

Svaret lät inte dröja på sig:

Johan,
Mitt svar på frågan är att ISIL inte kan besegras om man överger dess offer: de är de människor som vi hoppas en gång ska kunna återvända till de platser från vilka de fördrivits och där bidra till att återuppbygga multietniska/multireligiöst samhälle. Kan de inte detta har ISIL vunnit.

Vänliga hälsningar,
Robert

Därmed står det, åtminstone i mina ögon, relativt klart att Sverige inte på något aktivt sätt medverkar i koalitionen mot IS – något jag inte förväntade mig – utan helt fokuserar på att stödja dess offer med ospecificerade humanitära medel. Det är jättebra, men lär alltså inte ha någon som helst praktisk effekt gentemot IS – för hur välfödda, välklädda och välbefiltade kurder och yazider än är i sina ”trygga” flyktingläger i södra Turkiet kommer de inte att kunna återvända för att med fred, frihet och demokrati bygga ett multietniskt och multireligiöst samhälle förrän helvetesmonstret IS är definitivt bekämpade – av någon annan.

Slut.

Mot Gotland!

October 21, 2014 § Leave a comment

Försvarsmakten har övat i dagarna fem och därefter släppt en video med några av övningens höjdpunkter. Det är mycket trevligt och bra att Försvarsmakten övar – ALL övning är bra – men samtidigt visar man också hålen i det som övas, liksom vad man inte övar.

Låt oss titta på filmen ”Mot Gotland” igen, med tunga kritiska glasögon på:

Amfibiebataljonen på väg mot sitt huvudmål

Amfibiebataljonen på väg mot sitt huvudmål

Övertransport. M/S Gotland flankerad av två Visby-korvetter med laddade tunga kulsprutor. Notera ett par saker: det är dag. Det är relativt lugn sjö. Korvetterna går relativt nära, och i samma hastighet.

Vad betyder det? Att man inte tuffar sakta för att desto bättre lyssna efter fientligt undervattensverksamhet. Att man inte kan skydda vare sig själva eller färjan från fientlig missilattack. Att detta är ett ”photo op” rent och slätt.

Stridsbåt 90 med flygunderstöd

Stridsbåt 90 med flygunderstöd

Bredvid färjan kämpar sig ett par Stridsbåt 90 fram i den för dem ganska krabba sjön. Det är skumpigt. 3 timmar till havs gör truppen ombord rejält sjösjuk och sannolikt mindre stridsberedd än den borde vara. Att gå iland mot fientlig eld blir ett Saving Private Ryan klipp av den obehagligare arten. Tänk blodbad.

Här syns också en rote JAS flyga förbi. Jättebra. Men jakteskorten är också del av PR-maskineriet: i ett skarpt läge måste eskorten slåss på portéeavstånd för fientlig sjömålsrobot, dvs allt mellan 2 till 200 nautiska mil från M/S Gotland. Då räcker det inte med två JAS – det krävs hela Flygvapnet för att mota undan eller bekämpa fientligt flyg. Avlossade missiler – antingen från flyg, ubåtar eller i Kaliningrad-enklaven landbaserade batterier – kan inte bekämpas alls. Att leverera näreskort inom synhåll av färjan har ingen som helst praktisk effekt, endast moralisk.

Äntligen framme! Överfarten var lugn och ostörd, tjoho!

Äntligen framme! Överfarten var lugn och ostörd, tjoho!

Här angör M/S Gotland Visby. Men tänk om hamnen är saboterad, minerad eller störd av fientliga element – t ex ett fåtal team utrustade med sjömålsrobotar? Då finns ingen alternativ hamn att tillgå. Se mitt Twitter-scenario ”Fall Gotland” för en hands-on dramatisering av just en sådan eventualitet.

Redan här blir det tydligt att Försvarsmakten övar utifrån ett ”best-case” scenario i vilket man utan trubbel kan överskeppa på ett högvärdigt mål till en ostörd högvärdig hamn, med minimala eskortresurser. Känns det betryggande?

Så mycket grunkor i bakgrunden!

Så mycket grunkor i bakgrunden!

Nu är Amfibibiebataljonen framme, hurra! Bakom chefen ser vi den överskeppade materielen, ett mindre antal terrängbil 16 ”Galten” och lastbilar. Ombord fanns omkring 250 man ur 203:e och 205:e amfibieskyttekompanierna.

Delar ur Gotlandsbataljonen (HV)

Delar ur Gotlandsbataljonen (HV)

Här ser vi delar ur Gotlandsbataljonen, 32:a hemvärnsbataljonen. Killarna tog emot amfibiebataljonen genom att säkra Visby hamn inför ankomsten. Bataljonen består av tre kompanier om vardera ca 140 man vid full styrka. Huruvida bataljonen är fullt bemannad är oklart – Hemvärnet är som regel alltid på jakt efter varma kroppar, så jag skulle bli förvånad om man når mer än 60% beläggning. För övrigt vill jag betona att jag är stark vän av Hemvärnet.

Bandvagnar medförande tung materiel. Bakom kameran finns ingenting.

Bandvagnar medförande tung materiel. Bakom kameran finns ingenting.

Tofta skjutfält. Det är platt, och hårt. Att gräva ned sig mer än två decimeter är hart när omöjligt. Här ser vi en av amfibieregementets två understödsplutoner i aktion, med sina två eldrör. Fyra granatkastare m84 med en maximal räckvidd om ca 6000 m (normalt skjutavstånd 300-3000 m) är summa summarum det ”artilleri” amfibieregementet plus Hemvärnet förfogar över. Medförd ammunition räcker till någon halvtimmes intensiv eldgivning, därefter är där intet. Men det smäller bra på filmen, och ser ganska övertygande ut.

Fin gruppering och fint handhavande av medhavda granatkastare m48.

Fin gruppering och fint handhavande av medhavda granatkastare m84.

Kulspruta 88 är ett respektingivande vapen mot trupp och lätt pansrade fordon. Den är tung, liksom dess ammunition.

Kulspruta 88 är ett respektingivande vapen mot trupp och lätt pansrade fordon. Den är tung, liksom dess ammunition.

204:e amfibieskyttekompaniet överskeppade med Stridsbåt 90. En av grupperna i dess understödspluton baxade i land tung Kulspruta 88 (Browning .50 från 20-talet) på lavett. Som synes ligger betoningen på tung, och långsam. Ksp 88 är ett understödsvapen som lämpar sig bäst för försvarsstrid. Inget att (offensivt) ramla runt på ön med i någon större utsträckning, och vid eventuell hastig reträtt är 88:an den första materielen som överges.

Skott med Hellfire. Respekt! Men hur många har vi?

Skott med Hellfire. Respekt! Men hur många har vi?

Härnäst får vi se skott med Robot 17 (Hellfire), också ilandförd av amfibiebataljonen. Det är en mycket praktisk apparat som bekämpar mål granatgevär och granatkastare inte når eller förmår verka mot. Problemet är huvudsakligen att de är så få: gissningsvis medför amfbat inte mer än en halv handfull missiler, så när de är avskjutna står man sig slätt mot avlägsna mål.

Nåväl. Det som INTE syntes på bild var A) samverkan med Hemvärnet, av vilket det enligt inofficiella källor inte förekom mycket alls, samt B) samverkan med de 14 förrådsställda stridsvagnarna. Orsaken till det senare är sannolikt att övningsbudgeten inte tillät mobilisering, överskeppning och tidsuttag av stridsvagnskompaniets personal.

Stridsvagnsförråd på Tofta

14 stridsvagnar 122 i förråd på Tofta skjutfält söder om Visby. Foto: Ivar Ekman/SR

Annat som inte syntes på bild, av den enkla anledningen att det inte existerar över huvud taget, var luftvärn, artilleri, helikopterevakuering av skadade, fältlasarett och strategisk reserv. Den sistnämnda punkten är den springande: de här förevisade amfibiesoldaterna och hemvärnsmännen, inklusive förevisad materiel, är DET ENDA GRIPBARA som finns för Gotlands försvar inom en eller ett par veckors horisont. Vi har bara en amfibiebataljon, och när den är uttröttad eller på andra sätt förbrukad (inklusive hindrad att alls landstiga) finns där absolut INGENTING att förstärka dem med.

Som kontrast till ovanstående står vänligt sinnad stormakts förmåga att överskeppa fartygs- och flygunderstödd trupp i brigads storlek, det vill säga omkring 4000 man med stridsvagnar, pansarfordon, organiskt artilleri och luftvärn – utöver luftlandsatt trupp med ytterligare stor förmåga. Sug på den.

Nu inbjuder jag läsaren att titta på filmen igen, och fundera på om det fortfarande känns betryggande. Om inte, ta gärna kontakt med dina folkvalda politiker och be dem arbeta aktivt för en väsentligt ökad försvarsbudget, en snabbt ökad förmåga och omedelbar anslutning till vänligt sinnad försvarsallians.

nato-symbol

 

Where Am I?

You are currently viewing the archives for October, 2014 at The Imaginary Club.