Kritik av kritiken

January 3, 2015 § 1 Comment

Du vet vad han vill men inte hur han går till väga

Disclaimer: Det finns ett intellektuellt Moment 22 begravet i det här inlägget. Det består i att jag hävdar att Putins agenda är att underminera förtroendet för västliga media, och när jag kritiserar västliga media för att, medvetet eller ej, gå Putins ärenden, så underminerar jag förtroendet för västliga media. Jag går således Putins ärenden och är själv den nyttiga idiot jag hävdar att andra är. Med denna disclaimer visar jag dilemmat och ber betraktaren att göra distinktion mellan kritik av media och kritik av förnuft. Vad du sedan själv anser är din ensak. Självklart hejar jag inte på Putin, och reserverar mig rätten att uttrycka min åsikt.

Kritik av kritiken, eller vad är egentligen förnuft?

I Dagens Nyheter den 3 januari 2015 publiceras en stort uppslagen artikel av Michael Winiarski om Andrei Illarionov som förment handlar om kritik av Rysslands president Putin. Det är en artikel som spelar på många strängar, men vad är egentligen melodin som hörs i bakgrunden? Låt oss dekonstruera:

Ingressen etablerar tolkningsdimensionen

Ingressen etablerar tolkningsdimensionen

Ingress: Sammanfattning, vad artikeln handlar om. Presentation av Andrei Illarionov. Denne legitimeras sålunda: ”rådgivare i sex år” (låter mycket, låter viktigt), ”men i dag är han skoningslös Putin-kritiker” (observera ”men” – en legitimerande reservation som kommunicerar sidbyte, nyvunnen insikt. ”Skoningslös”, ett legitimerande värdeord som vi litar på i sammanhanget eftersom vi tycker att Putin är en riktig dummer).

Lite mer cred. Ös på Michael!

Lite mer cred. Ös på Michael!

Inledning, stycke 1-8: Fortsatt legitimering av Illarionov. Vi får en historiebeskrivning avsedd att skapa förtroende för Illarionovs Putin-kritiska hållning: allt han därefter säger förutsätts därmed vara trovärdigt, eftersom han, synbarligen, har ett etablerat track record av avvikande inställning. Att Illarionov ”lyckats förutse” Putins misslyckade politik samt dess effekter skapar också en legitimerande upplevelse. Observera också att Illarionovs caveat gäller: han kommenterar inte Putins person eller sin relation till honom. Det friskriver honom bekvämt nog från ansvar – allt han säger kan vara sant men behöver inte vara det: det är illusion och spekulation. Nu är betraktaren vederbörligen preparerad att acceptera allt Illarionov säger som varandes sanning. Går du på detta? Ja/Nej?

Nu följer själva intervjun, som är fullproppad av sköna toner och häftiga ackord – soundbites som går att skriva rubriker kring och som bekräftar sådant vi redan vet eller redan misstänkt. Mycket, det mesta faktiskt, är gammalt tankegods och repetition av etablerade och oomtvisteliga fakta, omstuvat och kryddat för att verka nytt och spännande. Jag plockar ut några sentenser som i mitt tycker är särskilt intressanta.

”Jag tror inte att Putin har läst Hitlers budskap, men rent instinktivt återskapar han något som sades 75 år tidigare.”

Menar Illarionov, som stått Putin närmare än de flesta, att Putin är ett retoriskt och politiskt underbarn, en slags idiot savant  som med extraordinär förmåga kanaliserar historien och instinktivt återskapar närmast exakt likalydande diplomatiska sentenser med perfekt gehör?

Naturligtvis inte. Så naiv kan inte ens Illarionov vara. Självklart vägs varje ord från Putins läppar på guldvåg; självklart är varje sublimt hot och positionstagande ett resultat av ytterst skarpa överväganden, födda och burna ur den KGB-tradition han så perfekt förkroppsligar. Det finns ingenting oplanerat, spontant, instinktivt i Putins agerande: det är i ALLT beräknande. Illarionovs sentens skiner därför också särskilt av samma förment oskyldiga beräknande som den han torgför som ”instinktiv”.

”Det ser ut som om västmakterna egentligen inte vill förändra aggressorns beteende utan att man vill visa sig beslutsam inför hemmaopinionen.”

Här för Illarionov fram ett ryskt favorittema: att Väst är svaga och endast reagerar så mycket som krävs för att sitta kvar vid makten, att Väst försöker rädda det som räddas kan och inte kan förväntas agera så kraftfullt (som Putin). Det är klassisk subversion. Putin vill inget hellre än att Väst ska agera så hökaktigt och krigiskt som han och den ryska propagandan han orkestrerar säger att de gör. Putin behöver en krigisk motståndare, inte en som aikido-likt väjer undan för konfrontation och låter motståndaren överbalansera sig själv till förintelse. Illarionov, höken, piskar upp oss att ställa krigiska krav, att kritisera våra regeringar för att inte starta krigshandlingar. Är det rimligt? Nej – för här kommer fortsättningen:

”Som ekonom kan jag säga att sanktioner inte är särskilt effektiva, även om de senaste kan ha haft en viss verkan.”

Håhå! Ekonomen Illarionov underkänner sanktionerna (och det oljepolitiska vapnet) som skickat rubeln och ryska börsen rakt ned i Standard&Poor’s skräpstatuskorg, som närapå fått Ryssland att kollapsa, och säger att de ”inte är särskilt effektiva”: underförstått att vi genast kan lyfta sanktionerna, till förmån för mer krigiska åtgärder. Vi vet att sanktionerna fungerar, vi behöver bara applicera dem någon månad eller två till, kanske skärpa dem en aning mer… men Illarionov säger att de inte har någon verkan. Vem ska vi tro på här? Vems ärenden går Illarionov nu?

”Men att han lämnade Brisbane tidigt berodde på en psykisk kollaps, som följde på ett oväntat kallt mottagande från alla världsledare.”

Som varandes Putin-kännare ger Illarionov ett mycket svagt intryck. Skulle Putin, denna empatibefriade, beräknande KGB-orm, ha mänskliga känslor och löpa risk att få psykbryt på grund av G20’s vuxenmobbing? Det är att gravt missbedöma de faktorer som gjorde att Putin ens åkte till G20 eller varför han blev inbjuden i första rummet. Allt Putin gjorde i Brisbane var planerat och orkestrerat. Psykiskt sammanbrott? Alls icke troligt – och därmed faller också Illarionovs trovärdighet som en sten till botten.

Konklusionen då, melodin som hörs genom hela artikeln, är att Putin är ett politiskt underbarn, han är stark och härlig (fast en jävla dummer av kända anledningar som inte förnekas av Illarionov), västmakterna är ryggradslösa och handlingsförlamade, och att de ack så effektiva sanktionerna är värdelösa och genast borde läggas ned till förmån för mer aktivt krigande.

Detta är vad Winiarski och DN bär fram.

Är de medvetna om det?

Vad tror du?

Advertisements

Tagged: , , , , ,

§ One Response to Kritik av kritiken

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Kritik av kritiken at The Imaginary Club.

meta

%d bloggers like this: