Russia: At the End Position

March 27, 2015 § Leave a comment

Consider this: Russia has invaded Ukraine, illegally annexed Crimea and currently prosecute a non-declared quasi-proxy war in eastern Ukraine. This is indisputable, although Russia and its defendants claim that a bona-fide rebellion is taking place in Donbass as response to a supposedly US-led coup, a “rebellion” that Russia has no hand in. Yeah, right.

The opposing camps fight over interpretation and right of way, well dug in along a clearly defined semantic frontline. We need not tarry here, other than to determine that the divide exists and that nations, people and media cannot remain noncommittal but must perforce elect to dodge the factual bayonet to either side of the blade lest they be speared by it. Russia’s war against Ukraine forces us to make a stand, and to decide where we belong: with democracy and rule of law, or with autocracy and lawlessness.

But I digress. Russia has invaded and is invading Ukraine. Russia is bent on a systematic strategy of destabilization, supposedly aimed at rupturing the European Union and the Transatlantic bond, wherein Ukraine is but one of many subsequent battlefields. Interpretation of Russia’s strategy differ: some say that this is merely Kremlin using external enemies to consolidate and defend its domestic interests. Others point to a wider strategy that challenges the established world order. Most agree that Russia is attempting to recreate a Soviet style Cold War buffer zone of puppet states and cowed neighbours, as if that would justify Russia’s ambition and aggression. It patently does not.

What tools, what buttons and levers are at Kremlin’s disposal to accomplish said strategy, whichever it might be?

  • Invasion, check.
  • Sabotage and subversion, check.
  • Diplomatic and economic pressure, check.
  • Infiltration of media, government, institutions and non-governmental organizations, check.
  • Nuclear threats, check.
  • Overwhelming military demonstration, check.
  • Propaganda, yeah, that’s a given.

This is where it gets interesting. Russia has employed the entire toolbox in its bid to destabilize and disrupt Ukraine and the West. To what effect? Ukraine is more united than ever before in its history and is gradually, through combat experience and international aid, becoming more resilient to overt pressure. Sweden and Finland has nudged closer to NATO than ever before, and have, belatedly, awoken to the painful fact that you must have an army of your own lest you have someone else’s as ”protection”. Germany is slowly re-discovering that NATO is in fact a good thing, and Poland and the Baltic States are arming themselves as quickly as they possibly can. The formerly soft neighbours are growing a hard shell. Concurrently, Russia is haemorrhaging and losing precious time in and over Ukraine.

Russian economic pressure – its use of the gas weapon and denial of Russia as a Western marketplace – is being offset by alternate vendors and alternate sources: Europe is working hard to wean itself from Russian gas. In trade terms Russia never was much of a marketplace for anything but European luxury goods (and limited staple products): the loss is bearable and profit can be recouped elsewhere. Africa is but one continent that may pick up the slack left by the Russian embargo.

Russian propaganda is crude and ineffective: verily, it is primarily turned inwards to justify self-inflicted domestic hardship. The Western population is more interested in the latest Euroschlager or soccer game than strange noise about Jewish neonazi conspiration and the Bilderberg group. However overtly impotent, Russian propaganda is more effective in the low frequency band: through the use of long-conditioned journalists and editors, through publications and campaigns emanating from ”think tanks” and curiously subsidized NGO’s, through advocates and spokesmen for a subtly pro-Russian agenda. This long-term propaganda effort is very much harder to spot and combat, as any revelation of it is actively countered by appeasers, pro-Russian representatives and infiltrators of the Western media collective.

Nuclear threats, subtle and direct, is the last resort. Whenever Russia starts jangling its nuclear pocket you can be certain of one thing: all its other measures have failed.

Russia is at the end of its tether. It has come to a natural end point where its traditional means of power and destabilization is without (immediate) effect. More damningly, its ambassadors and representatives are being publicly ridiculed and laughed out of court in contexts where previously the world might listen and cringe. Russia’s most overt means hardly even merit mention in media where previously they would garner fat black war headlines. This is disturbing, because it is witness to how few options Russia has left.

In my view there is but one item left in the armory, and that is actual use of nuclear arms. I my two previous posts I opine that Russia is hard pressed to conclude its Ukrainian venture and wholly incapable of prosecuting war in more than one direction other than Ukraine. To go further Russia must drop the pretense of deniability and non-involvement and become fully committed to war, at an accompanying risk of being shut out from SWIFT as well as directly opposed by NATO. The alternative is to remain mired in the murky deniability zone and accept a slow, wasteful and largely unproductive process wherein Ukraine grows stronger and Russia weaker.

Thus, to escape the time-wasting swamp and hasten toward its strategic objective, Russia must employ yet more powerful means. It may well attempt extreme frightfulness – though this has proven counterproductive already, such as seen by the MH17 disaster – and yet more intimidation, though this too has proven largely unproductive: viz the recent ”snap inspection” and half-hearted attempts at starting up ”People’s Republics” in the Baltic States. These measures are brushed aside or, by the great majority, ignored.

Does this imply that Russia is likely to unleash nuclear war? No. However, when push comes to shove I would not be overly surprised if Russia, herself or via proxy, were to lob a nuclear artillery shell at, say, Krasnoarmiis’k, or let loose a dirty bomb in Kyiv. This would stun and cow as nothing else, and ratchet up the game to a very, very frightening level. Let us hope that Russia is not quite that crazy.


Wag The Dog – Russia Analysis part II

March 26, 2015 § 1 Comment

Screenshot from Barry Levinson's "Wag The Dog" (1997) – how to market a phony war for ulterior political ends

Screenshot from Barry Levinson’s “Wag The Dog” (1997) – how to market a phony war for ulterior political ends

As discussed in the previous post, I opine that Russia – however menacing it may appear – is currently unable to prosecute considerable military might in more than one direction at a time.

This idea is elaborated on by the Swedish Defence Research Agency (FOI) in a paper published in April 2014 wherein the disposition and capability of Russia’s armed forces is briefly reviewed. The report suggests that Russia might have some 10-12 manoeuvre brigades available for deployment outside their current assignments to Military Districts, equivalent to approximately 35-40,000 troops – representing roughly one third of the grand total available.

The troops mentioned in the FOI report, initially concentrated in the Rostov area as witnessed by numerous first-hand accounts, have since appeared in Ukraine, taking part in the September onslaught and Ilovaisk battle, in the Donetsk airport struggle and in the encirclement battle of Debaltseve. They have not appeared as one formidable force but have rather rotated in and out, in mixed battalion tactical groups (BTGs). Each such BTG number approximately 1,000-1,500 people, depending on its composition.

These numbers also tally with Phillip Karber’s assessment of 48 BTGs having rotated to Ukraine as of mid January 2015, with a further, unknown, number supposedly staffing the training grounds and logistical chain that feeds the fighting across the border. This however is, of course, altogether denied by Russia in various statements ranging from Vladimir Putin, Kremlin spokesman Valery Peskov and Konstantin Kosachev, head of the Russian Cooperation Agency, in the recent Brussels Forum. You should know whom to believe.

All of this leads up to one conclusion: Russia cannot provide very much more troops to Ukraine unless they are to be second-rate or conscript quality troops. The best cadre has been used up already and some of them are dead. Whatever remain in far-flung garrisons is under-strength, ill-equipped and/or insufficiently trained to appear in the front line.

Thus, when TASS and various Russian military sources in mid-February claimed that they held a considerable snap inspection involving 80,000 troops, 220 aircraft and 100+ ships to project military might in the Arctic, it is pertinent to ask if these numbers are real or mere fantasy.

The Russian claim of 80,000 troops is a figment of Kremlin’s imagination, useful only for one thing: deceit and intimidation.

With some 25,000-35,000 troops in Crimea, another 30,000-40,000 troops deployed to or near eastern Ukraine in three different staging areas, it seems virtually impossible for Russia to muster a qualified invasion force of yet another 80,000 troops from the bulk of its remaining manpower. It seems fair to say that these garrison troops are not ready for battle; they are not concentrated in space or time nor are they under unified command. I would go so far as to say that the Russian claim of 80,000 troops is a figment of Kremlin’s imagination, useful only for one thing: deceit and intimidation.

The amount of alarm and hysteria produced by the Russian ”snap exercise” is considerable and plays straight into Russia’s intent: to make believe that Russia is militarily strong and capable of any aggression in any direction; to put the Fear of God into (primarily) the Baltic States including Poland, Finland and Sweden; to distract attention from Russia’s critical vector – Ukraine. If the West is more concerned about its own safety it will ignore and forget Ukraine’s plight: this is the real reasoning behind the Russian propaganda blitz and the recent snap inspection.

Recent jangling of nuclear threats – Putin’s carefully weighed admission that the use of nuclear arms was considered in the Crimean spectacle; deployment of Iskander missiles to Kaliningrad and Crimea; threats against Denmark; uncertainty whether Bear and Tu-22’s are actually packing nukes or not when they fly with inert transponders in international airspace – is also part and parcel of Kremlin’s ”new generation warfare” intimidation strategy. Suddenly everyone is running scared: what if an Air France Airbus collides with a Bear over Belgium – will that trigger a nuclear holocaust? This is what the Kremlin wants you to believe. This is how Kremlin works to cow the ill-informed and to give populist politicians ammunition for appeasement and continued disarmament.

While Russia IS undeniably a crazy scary rogue that has the oomph and inclination to project itself at will in virtually any direction, at least theoretically, all of this IS bluster, bluff and intimidation. Russia’s actions and behavior is not so much WAR, hot or cold, as it is a marketing campaign designed to give a certain impression. Simply put: don’t buy what Russia (and its agents) is selling: it’s a crooked brew that will leave you feeling sick forever.

Finally, I suggest that Western nations arm Ukraine and back it to the hilt, immediately and this very instance; that nations increase defence spending; join/support NATO and kick their anti-psyops teams into high gear. Russia has been playing us for fools for way too long already.

Russia –  Strategic Analysis

March 24, 2015 § 10 Comments


Much alarm and rumour is spreading these days about Russia’s strategic options and potential next step(s) on the heels of its Ukrainian war – almost as if Ukraine’s defeat is a foregone conclusion. I submit that it is anything but, that Russia is far from capable of projecting itself in any other direction and that Russia’s ambitions against the West is nothing more than a carefully orchestrated maskirovka designed to give it a relatively free hand to deal with Ukraine.

Russian demonstrations – that is, its campaign of smoke and mirrors – against the Baltic States, Finland, Sweden and the Arctic, in addition to Bear flights over Scotland, Ireland and elsewhere, serve to foster a belief that these countries are at risk, imminently or eventually, of Russian invasion and overt force projection.

The trade-off, gladly accepted by Kremlin as a short-term cost, is to heighten awareness of aggressive Russian policy and to drive selected countries closer to Russia’s arch-enemy, NATO. This trade is offset by a not so subtle campaign in media and deniable quasi-diplomatic back channels to dissuade Sweden and Finland from joining ”the American nuclear canopy” as such a move might provoke Russian ire and retaliation. The irony of this interlinked campaigning is strong, yet it is lost on the majority of casual observers and ignored by the useful idiots who act in Russia’s interest through newspaper articles and sponsored media.

Russia’s (in)capability
To better understand what Russia is capable of it is worthwhile to consider Phillip Karber’s, President of the Potomac Foundation, recent address at CSIS’s Russian Military Forum. One picture stands out as stark revelation of the Russian commitment to Ukraine: 66 divisions/brigades from all over the sprawling Russian Federation have contributed to 48 batallion tactical groups (BTG) deployed to the Ukrainian venture, representing the crême de la crême of Russia’s readily available capability. Also overlooked and carefully disguised by Russia, thousands, 5,000 or more, of the best Russian troops have died in Ukraine and four times as many have become casualties, seriously degrading Russia’s combat capability.

Screenshot from Phillip Karber's presentation

Screenshot from Phillip Karber’s presentation

The picture also reveals Russia’s strategic force disposition: a minority of troops and equipment is stationed along the far Eastern border and long south expanse against China and the Orient whereas a majority of forces are allocated to the Caucasus and European vectors. This is unsurprising yet often overlooked: Russia turns its best units against the West while only barely keeping up appearances everywhere else.

Russian Designs
It is safe to say that Russia has no designs against China, Japan or, ludicrously, Alaska, despite deployments, missile tests and occasional demonstrations in the airspace. China has emerged as Russia’s chief financial backer and trade partner, and Russia has little to gain with provoking confrontation in this part of the world. Militarily, Russia is in a holding pattern in the East.

In the Orient, Russia has a safe and dormant front against the ’Stans – Kazakhstan, Turkmenistan, Kurgyzstan, Tajikstan and Uzbekistan, and no (military) interest whatsoever in Afghanistan. It would be foolish indeed to provoke military action against Iran in a bid to gain access to the Gulf and Arabian Sea, as it would range the entire Muslim world against Russia – apart from the very real islamist threat already present and active in the Russian hinterlands. Thus I submit that Russia is content to keep this area boiling in its own sauce and occupied with hatred against USA and the West in general rather than against Russia.

In the Caucasus, Russia has similar strategic interests as in Ukraine: Kremlin wants a buffer zone against external threats and will continue to hold the area in suspended animation through proxy and allied regimes, such as in South Ossetia and Azerbaijan.

Ukraine or bust
Russia’s considerable commitment to Ukraine means that it has precious little to deploy elsewhere. Should Russia lessen its pressure against Ukraine, or withdraw entirely, Ukraine will most likely succeed in throwing out the ”separatists”, restore its border and continue its alignment with the West. This is wholly contrary to Russian strategy and would make its military and geopolitical sacrifice null and void. Therefore it is safe to say that Russia will continue its path of war and destabilization to produce a collapsed or fragmented state in Ukraine as preliminary to consolidation and further reconstruction of the bygone Soviet empire. Ukraine is critically important and rendering it passive is Russia’s chief objective in the near future.

What about Russia’s threats against the Baltic and Scandinavian States? Is it mere bluster and bluff, or is it real? Do we have reason to fear Russia and must we ramp up our defence budgets to create a credible bulwark against a rejuvenated Russian imperialism? Yes, and no.

Russia’s aggressive stance is very real, yet I submit that an isolated military campaign against Finland and/or Sweden is quite unlikely, and an attempt to break the Transatlantic Alliance by military means against the Baltic States yet more so. I submit that threats thereof and aggressive posturing is a bluff to divert attention from the Ukrainian vector, as Russia needs a direct military confrontation with NATO as much as it needs a hole in the head. Moreover, a direct assault on either Sweden or Finland is only likely if Russia would, presently or eventually, want to engage in direct confrontation with NATO over the Baltic States, to preempt and inhibit NATO’s defence of its Baltic members – which Russia patently does not want.

Crazy or stupid?
Russia is crazy but not stupid. It makes no sense whatsoever for a relatively weak Russia to engage in conflict with a strong adversary – and NATO is strong despite its advertised weakness, far stronger than Russia who wants to make believe that it is strong enough to project itself in any direction. It goes entirely against the grain of military and political thinking to engage where the enemy is strongest: to the contrary, one should always but always attack where the enemy is weakest: with complete supremacy and with full use of the element of surprise.

Thus, while the islands of Gotland and Åland remain at risk as pawns in a non-declared Russian power play, and the Baltic States will continue to live in fear of Russian destabilization, it would seem suicidal for Russia to engage in overt measures in this vector before Ukraine is fully in the fold. What happens then – if it comes to pass – is anyone’s guess.

The case for NATO
I see no precipitate risk against either Scandinavia or the Baltic States in the short term, however, in the long term, it makes a whole lot of sense to increase defence spending and to prepare against Russia’s holistic/amalgamated aggression so as not invite its force projection in the future. Remember that Russia seeks its opponent’s weak spots and loathes its strengths – thus Sweden and Finland should make every effort to join NATO and be prepared to defend core democratic values through application of strength and solidarity.

The Lull before the Storm

March 20, 2015 § Leave a comment

Russian MSTA SP artillery on exercise in Volgograd area

Current developments: Ukraine has largely disappeared from the media radar save for very brief summaries in newscasts and assorted op-eds. Putin’s 10-day absence, the Russian ”treaty” with South Ossetia, facts emerging from the MH17 investigation, ongoing Russian snap drills and continued disrespect for courtesy and safety in international air traffic; not-so-subtle Russian nuclear threats, the deployment of Iskander missiles to Kaliningrad and NATO exercises in the Baltic States has diverted interest from the critical vector: Eastern Ukraine and Crimea.

There is currently some trepidation concerning Russia’s ability to open up a second or even a third front  against Finland and the Baltic States, concurrent with its commitment to Ukraine. Although I’m no expert on Russian capability, this fear does seem exaggerated: Russia will most likely need ALL of its available manpower to continue its offensive in Ukraine and can not spend its ready reserves in a simultaneous two-front or even three-front war with NATO as one opponent.

Meanwhile, Russian ”(r)aid convoys” and twice-daily trainloads to Debaltseve and Ilovaisk keep pouring in; Russian drones buzz over Mariupol ”like it was Kennedy airport” according to Phillip Karber at the Potomac Foundation who have recently returned from a fact-finding mission in Ukraine.

On the north end of the ”LPR/DPR” bulge in Donbas, Russian troops are attempting to cross the Seversky Donets river, infiltrating small teams to try and establish platoon-size strongpoints in preparation for a coming, larger, offensive.

Further north still, there have been reports of Russian troop concentration and preparation in the Belgorod area aimed at Kharkiv, heralded by numerous reports of sabotage, weapons caches, bombings and paid protestors in and around Kharkiv proper. Likewise, there are recurring reports of sabotage against railroad targets and bridges in the near and deep rear of the Ukrainian positions.

The Storm
All of this adds up to one thing: a major Russian offensive is about to be unleashed. Phillip Karber mentions a few unsettling facts: The Ukrainian army is fully committed to holding the established front line and is being steadily whittled down – batallions are reduced to companies, companies are reduced to platoon strength. There is virtually nothing left in the cupboard behind the front: Ukraine has suffered crippling losses in materiel; is running short of artillery ammunition; has precious few effective anti-tank measures and is, perhaps most crippling of all, fighting in a jammed environment where Russia has complete supremacy in electronic warfare.

When will Russia attack? When the steppes are sufficiently dry, sometime around mid-April or early May – maybe sooner – and after a minimum of 1-2 weeks of unremitting artillery preparation that will grind down the Ukrainians to the point of surrender. At the moment Russian guns are ”reasonably” silent: ATO HQ typically report 20-30 attacks per day of which a handful are made with artillery and mortars. Expect this number to increase to 50-80 attacks per day, with the majority being tube and MLRS fire rather than from small arms and RPGs. Once through the thin Ukrainian crust on two or three easterly and northeasterly vectors, there is nothing but rolling steppes until you hit the Dniepr.

Standard procedure would be to bypass large obstacles such as Mariupol and Izyum in order to envelop and defeat surrounded forces piecemeal. A northern prong from Luhansk through Starobilsk is likely, concurrent with a strong drive toward Sloviansk and/or Krasnoarmiisk, as is a southern prong through Volnovahka to Kuibysheve and beyond.

Russia’s spring offensive is likely to coincide, or to be preceded by, with fresh rounds of scare tactics such as we have become accustomed to recently: incidents and territorial trespassing by aircraft and marine units against the Baltic States, Sweden and Great Britain; more nuclear threats, possibly by show of submarine force on the US eastern seaboard; another major ”snap drill” in the Western or Northern MD; large-scale deployment of IL-76 transport aircraft and attack helicopters to the Belgorod or Rostov sectors, and so on. All of this, and more antics in UN and media by Lavrov, Churkin and assorted characters, will serve to dissuade the West from reinforcing Ukraine at the critical juncture – although this juncture is already well passed.

What needs to be done, now
NATO and the EU must immediately commit to arming Ukraine with lethal weapons, primarily anti-tank missiles such as Javelin or TOW2 systems together with APCs to carry them. Sophisticated EW gear, counter-artillery equipment, laser designators, night vision devices and personal protection gear is also of the essence.

The mere promise and preparation to convey said goods to Ukraine will act as a powerful signal to Russia that may yet convice it to back down, or at the least delay its offensive – although this action may well also act as a trigger, forcing Russia to attack prematurely before the goods arrive. Should Russia do so, the West must immediately shut down Russia’s access to SWIFT and dispatch all necessary gear to Ukraine post haste.

In addition to pertinent gear, troop and command training, Ukraine’s economy requires further backup to withstand Russia’s economic pressure. Most of all, Ukraine needs practical and moral support from a determined US and EU leadership. The Western world must stand up to its values and show that it is committed to backing Ukraine to the hilt, through continued and yet harsher sanctions, and through all kinds of pressure on Russia to cease and desist.

Wrapping up
Sadly, critical time has been lost by painfully interminable negotiations with a Russia that has no intent whatsoever to fulfil any agreement or promise. Russia is happy to waste everyone’s time and wait for the EU in particular to shatter along pre-arranged fault lines. The long slog through various political offices and abdication of responsibility from prominent world leaders has done nothing for Ukraine and all for Russia. Even if Ukraine were to receive lethal military help right this very instant, it may well be too late, by a few measly months worth of instruction, training and forward deployment. That however is no justification for holding off yet longer – the West must arm Ukraine, now, or pay the ultimate and historical cost for its failure.


March 19, 2015 § 12 Comments

Jag är Jacks heliga vrede
Jag är Jacks skummande ilska.
Jag är Jacks garanterade hämnd.

Det här låter som ett personangrepp, men jag ber läsaren om tålamod och överseende ända till slutet av sidan, där du själv får avgöra inläggets art liksom huruvida det är berättigat eller ej.

Det hela börjar med några minuter i Sveriges Television, i det djuplodande nyhetsprogrammet Agenda, där ämnet är Saudiarabiens reaktion på Margot Wallströms nyligen timade uttalanden. Vi får se en expert, Ziad Abdel Tawad, verksam vid Cairo Institute for Human Rights (CIHRS), utveckla sin syn på hur man ska tolka följderna. Det är i huvudsak ett försvarstal för Margot Wallström där budskapet är att Sverige har gjort rätt i framhålla mänskliga rättigheter oavsett diplomatiska konsekvenser och svenska affärsintressen (läs: arbetstillfällen). OK, visst. SVT ska presentera olika perspektiv, varav detta är ett. Att motstående perspektiv för balansens skull inte presenteras lämnar vi därhän, med en liten markering i kanten.

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 17.10.57

Det som stör och solkar bilden av SVT som opartisk leverantör av nyheter är inte (bara) det som sägs, utan att redaktionen trollar fram en expert ur ett tomt intet utan att redovisa vem han är eller varför vi ska ta hans utsagor för sanna. Vem är Ziad Abdel Tawad? Vilka akademiska meriter har han? I vilka sammanhang har han framträtt tidigare? Vad har han publicerat? Vad är hans expertområde? Vad i hela friden är det som gör honom till sanningsvittne?

Jag slår på Google. Jag hittar ingenting.

Jag letar på CIHRS efter Tawad. Jag hittar ingenting.

Hur har SVT hittat Tawad? Det här måste undersökas.

Jag börjar med en tweet:

Jag får naturligtvis inget svar.

OK. Då prövar jag med en tweet till Ingrid Thörnqvist, utlandschef på SVT Nyheter. Jag får, förstås, inget svar.

Nästa dag skickar jag ett email till Ingrid där jag ställer samma enkla faktafråga och utvecklar varför det är viktigt att få svar:

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 17.41.36

Jag får… wait for it… inget svar, förstås. Idag, två dagar senare, skickar jag en påminnelse. Jag får, naturligtvis, inget svar. OK, jag respekterar att Ingrid har mycket att göra och att min fråga inte är särskilt högt prioriterad. Det handlar ju bara om SVT:s trovärdighet som nationellt ledande media, så den kan man lägga åt sidan.

Klockan 15:19 ringer jag som utlovat till Ingrid. Hon svarar, men säger helt kort att hon sitter i möte och inte kan prata. OK. Respekt. Jag ringer lite senare.

Tio minuter senare får jag ett kort email från Ingrid, som lämnar mig något konfunderad över varför hon vägrar svara på en enkel faktafråga. Nåja, hon tycks i alla fall ha klarat av sitt möte.

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 17.42.55

Vi har yttrandefrihet i detta land

Jo, jag tackar ja. Vi lever inte i Ryssland – än, även om Ingrids beteende gör sig mer hemma där.

16:07 ringer jag igen, och får prata med Ingrid. Så här låter det:

– Hallå ja, Ingrid här.
– Ja hej Ingrid, Johan Kylander igen.
– Ja hallå, hej.
– Hej hej, är du klar med ditt möte nu?
– Ja, jag ser vad du skriver och så, men jag har andra saker att göra än att hålla på och diskutera med dig.
– Ja, det är bara en enkel fråga…
– Ja, men jag har inte tid att prata med dig, och jag har ingen lust heller.
– Du har inte lust?
– Jag förstår liksom, att du håller på och försöker här – vi har haft ett möte med dig, och vi har försökt att lyssna på dig, och det har vi gjort, och, vi, och du måste också respektera att vi, liksom, har ett jobb att sköta, och det är ganska mycket saker som händer nu, som vi håller på med, och, du får gärna ha din agenda, och eh, hålla på med det, och, men vi har inte tid att prata med dig.
– Okej…
– Och då vet du det, NU.
– Ja, du hör hur det här låter?
– Ja, ja men du får, alltså, du får skriva vad du vill, om du vill hålla på att blogga om dina åsikter: gör gärna det.
– Det är inte mina åsikter det handlar om här, det är en enkel fråga som jag vill ha svar på.
– Ja men..
– Det är en faktafråga!
– Ja, men nu har jag ingen lust att prata med dig, och ingen tid heller: Hej Då.

Avspisad. Så här beter sig utlandschefen på SVT Nyheter, den som jämte redaktionschefen och ansvarige utgivaren Ulf Johansson är det allra högsta hönset i SVT:s nyhetshierarki. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, så jag skär tänder istället.

Till saken hör att jag för några veckor sedan hade ett personligt möte med Ingrid och Ulf där jag ville framföra synpunkter på SVT:s rapportering kring Ryssland och Ukraina. Det blev ett kort möte, som slutade med ungefär samma avspisning jag nu fått en gång till, i örat. Så småningom kommer jag att berätta mer om detta möte, för den som är intresserad. Oavsett detta är min fråga om Zawad och SVT:s faktaunderlag i ämnet helt väsensskild från det mötet avhandlade – men Ingrid och Ulf har etablerat en bild av mig som misshaglig, så då får jag finna mig i att bli behandlad sålunda.

Nåväl. Jag får sista ordet, här, och i ett email till Ingrid:

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 17.57.27

Min fråga kvarstår. Varför och på vilka meriter uppträder Zawad i Sveriges Television, på bästa sändningstid, i Sveriges enda djuplodande nyhetsprogram? Bör inte SVT föregå med gott exempel och redovisa, till exempel i en pytteliten faktaruta eller med en pytteliten länk, var och hur experten tidigare gjort sig känd? Ingrid Thörnqvist varken kan, vill eller har lust att svara. Därom vittnar hon själv, på ett sätt som bara kan betecknas som total arrogans. Nästa steg får väl bli att kontakta chefen SVT eller rent av Kulturministern.

Den logiska konsekvensen är att om valet av Tawad görs representativt för SVT:s val av expertkommentator i allmänhet torde vem som helst med ingen som helst dokumenterad bakgrund i valfritt ämne kunna torgföras som expert. 

Frågan är varför Sverige över huvud taget ska ta någonting som sägs i Sveriges Television på allvar när clownerna inte bara syns i rutan utan också styr innehållet.

Den osynliga makten

March 19, 2015 § Leave a comment


Få torde förneka att Sveriges Radio och Sveriges Television är basen för den svenska verklighetsuppfattningen. Det som sägs i media i övrigt syftar antingen till att a) uppmärksammas av SVT och SR eller b) stå i opposition till det som uppmärksammas av SVT och SR. I båda fallen är det SVT och SR som står i fokus och är dimensionerande för debatten oavsett om innehållet stödjer eller tar spjärn mot vad som kommuniceras i statsmedia.

Dags- och kvällspress liksom kommersiell TV och radio konkurrerar om uppmärksamheten men kommer inte i närheten av det genomslag som ett inslag i statsmedia får. SR och SVT själva vill hävda att de får stark konkurrens av utländska kanaler, bloggar och sociala media, (samtidigt som de stolt framhåller sig själva som Sveriges ledande media) men en snabbtitt på penetrationen av BBC, CNN, Al Jazeera mfl i Sverige visar att de nationella kanalerna kapar åt sig lejonparten av folkets uppmärksamhet. Att en enskild blogg, hurusom välbesökt, ensam skulle kunna konkurrera med SVT och SR på bredd, djup och över tid är förstås närmast skrattretande.

Vi säger det du ska tänka
SR och SVT äger uppmärksamhetsprerogativet och tolkningsföreträdet. Det betyder att vi nästan uteslutande diskuterar det som statsmedia väljer att visa och utifrån de ståndpunkter som statsmedia gör gällande som representativa för majoriteten. Att introducera en nyhet eller ämne vid sidan av statsmedia val, eller att ifrågasätta och skifta medias perspektiv, är i princip dödsdömt.

När Uppdrag Granskning visar ett program om psykvården är det psykvården vi pratar om, ur UG:s perspektiv. När Sveriges Radio rapporterar om odrägliga villkor för rumänska tiggare är det indignation över bristande brandsäkerhet och folkets brist på empati som diskuteras, inte problemets kärna. Poängen är att när SVT och SR belyser något valfritt ämne är det det och ytterst lite annat som diskuteras, ur en på förhand bestämd kontext och ett på förhand givet perspektiv, punkt slut.

Detta är medias och all debatts natur. Vi orkar bara fokusera på ett fåtal ämnen i taget, och det vore fåfängt att försöka ändra detta. Det vi kan göra däremot är fråga oss HUR dessa ämnen väljs, VEM som bestämmer vad vi ska prata om och VARFÖR vi utan att protestera accepterar givna kontextbeskrivningar, definitioner och tolkningar.

Du ska bara vara tyst
SVT och SR är statligt ägda företag. Det innebär att vi, var och en som betalar skatt och licens, äger dessa media och samtidigt är både uppdragsgivare och konsument. Som delägare och uppdragsgivare har vi dock ytterst begränsad makt över verksamheten: vi är inte inbjudna att göra vår åsikt hörd i bolagens stämmor, vi kan endast med yttersta svårighet prata med eller påverka företagens styrelser och i än mindre grad kontakta eller föra dialog med de exekutiva parterna: redaktörer, journalister, grafiker, nyhetsuppläsare och avdelningschefer.

Som konsumenter är vi likaledes hindrade att föra dialog med eller på något vis påverka utbudet. I vilken annan konsumentinriktad verksamhet som helst kan man skicka ett email, fylla i ett formuär, skriva eller ringa till chefen, föreslå att butiken utökar sitt sortiment från alternativa leverantörer, reklamera en felaktig vara, protestera mot urusel service eller helt sonika markera sitt missnöje med att gynna en konkurrent.

Hos public service media är huvuddelen av dessa interaktioner omöjliga. Visst kan vi välja alternativa nyhetsleverantörer, men då debatten i nära uteslutande grad kretsar kring vad SR och SVT presenterar tvingas man ändå tillbaka in i deras hägn, förutsatt att man inte vill bli lämnad helt utanför samtida diskurs.

Demokratiskt underskott
De som sitter på uppmärksamhetsprerogativet och tolkningsföreträdet är osynliga och onåbara. Till yttermera visso är de inte demokratiskt valda eller ens utsedda i en transparent process där meriter, ambitioner, sympatier och åsiktsnätverk görs tydliga. Detta faktum i sig är ett rytande demokratiskt underskott i ett land som kallar sig demokratiskt, i ett media som kallar sig opartiskt och folksörjande. Att vi, såväl folk som folkvalda, fåraktigt och beredvilligt accepterar detta är ett mått på hur lite vi förstår vad demokrati är.

Hur ska vi, delägare, uppdragsgivare och konsumenter, kunna vara säkra på att en nyhetschef eller redaktör INTE har sina sympatier och sin ideologiska hemvist på en ickedemokratisk höger- eller vänsterflank, eller att detta INTE påverkar dennes val av vad som ska presenteras, och hur det presenteras?

Hur ska vi, delägare, uppdragsgivare och konsumenter, kunna avgöra om ett inslag producerats av en meriterad och opartisk journalist när denne i vissa fall inte ens namnges eller i vart fall inte ”innehållsdeklareras” avseende meriter och ideologisk hemvist?

Det enda vi har kvar att utgå från i vår bedömning av nyheternas opartiskhet och sanningsenlighet är orden och bilderna själva – och där hamnar vi genast i ett moras av semantik, tolkningar och omvänd bevisbörda. När analysen är klar och allmänt accepterad är ämnet redan torrt och dött – ingen bryr sig och världen har rullat vidare. Vem minns eller bryr sig om det inslag som anmäldes för ett halvår sedan?

Dinosauriernas död
SR och SVT lever kvar i en värld som sprungit ifrån den ensriktade masskommunikationen. Samtiden är dynamisk, demokratisk, responsiv och dialogdriven: SVT och SR är allt utom detta. Frågan är hur länge vi som delägare och uppdragsgivare ska fördra dinosauriernas herravälde: om sociala media är den dräpande kometen, eller om vi helt enkelt ska vänta på att de självdör.

Suveränitet, till vilket pris?

March 13, 2015 § Leave a comment

I debatten efter regeringens utspel om ”satsning” på Försvarsmakten – som de facto är ett tillkortakommande med ca 35 miljarder ställt mot kravet på 40 miljarder för att uppnå enligt i försvarsbeslut beställd förmåga – höjer försvarsbloggare och tänkande skribenter på Twitter rösten för att såväl regering och opposition ska leva upp till utställda löften (och floskler) om faktisk, operativt relevant, försvarsförmåga.

Som ett brev på posten hamnar debatten direkt i var de felande pengarna ska tas ifrån, och fastnar omedelbart, snabbare än någon hinner säga Jimmie Åkesson, i jämförelser med andra kostnadsställen i budgeten. Argumentet är välkänt: varför ska migrationspolitiken få åka gräddfil och gratis och franko få 80 miljarder när pengarna så väl behövs till Försvarsmakten, som måste slåss för varenda krona? Kan vi inte bara lägga ned integrationspolitiken och köpa stridsvagnar och luftvärn istället?

Jag vill å ena sidan hävda att det inte går att villkora pengar till Försvarsmakten med motsvarande nedskärningar i migrationspolitiken och att denna sorts debatt å andra sidan är en del av en destabiliserande strategi som varken löser det ena eller det andra problemet, och som i slutändan leder till monumentala felsatsningar, tidsspillan och fokusförflyttning från vitala till marginella intressen. Jag återkommer till dessa axiom längre fram i texten.

Välj rätt utgångspunkt
Istället för att diskutera migrationspolitik, integrationspolitik och budgetfördelningar – en sankmark fylld av moraliska slukhål och intellektuella radiakhärdar – borde utgångspunkten vara vilket pris vi som samhälle är beredda att betala för vår frihet, suveränitet och nationella oberoende.

Försvarsbudgeten är det yttersta, men tyvärr ofullkomliga, kvittot på detta. Vi vet alla att det svenska försvaret är underdimensionerat sin uppgift och underfinansierat ens för att uppnå begärd förmåga. Sålunda kan vi döma ut försvarsbudgeten som ett svagt bevis på vad vår frihet är värd. Att döma av tidigare och nuvarande regerings beslut (samt icke-beslut) finns det ringa förståelse dels för behovet kontra kravet och dels, vilket är värre, ringa förståelse för vilket pris inskränkningar i frihet, suveränitet och nationellt oberoende betingar.

Detta i sin tur beror av myten att vår 200-åriga fred är frukten av ett (tillräckligt) starkt försvar liksom Sveriges förmåga att navigera med neutralitet och diplomatisk skicklighet genom historiens och samtidens stormaktskonflikter. Det är inte sant, ty det enda som hållit Sverige utanför krig är stormaktens ointresse, vilket alltid betingats av andra faktorer (ovilja att exponera egna svagheter liksom förväntad allierad respons under 2:a vkr; NATO:s avskräckande närvaro under efterkrigstiden) än Sveriges enkannerligen skrattretande försvarsförmåga.

Vad får det kosta?
Jag vill hävda att Sveriges frihet och suveränitet är värd vilket pris som helst. Det är fullständigt omöjligt att dra gränsen vid 40 miljarder, eller 400 miljarder, i åtanke av alternativet: ett förlorat territorium, en inskränkt handlingsfrihet, eftergifter som förminskar nationella angelägenheter till något förhandlingsbart eller hindrar oss att utveckla samhället i den riktning som varje ansvarskännande medborgare vill: mot ökad frihet, jämlikhet, rättvisa, empati, utbildning, öppenhet, företagsamhet och hela raddan av mänskliga rättigheter.

Se på Ukraina, eller Georgien: de betalar för sin oförmåga att stå upp mot en aggressiv totalitär stormakt med förlorade människoliv, förstörd infrastruktur, havererad ekonomi, förminskat nationellt självbestämmande och annekterat territorium. Vad är kostnaden för detta? Tusentals miljarder. Tusentals liv. Decennier av tidsspillan. Vill vi gå samma väg?

Det finns ingen övre beloppsgräns för ett människoliv, än mindre för en förlorad suveränitet. Det måste kosta att försvara detta, och den som inte är beredd att betala det kontanta priset i förhand får istället betala in natura i efterhand.

Det är detta pris debatten måste handla om.

Nåväl. Pengarna måste förstås tas någonstans ifrån, och det är här som lägren skiljer sig åt. Höger-mittenpartierna ser långsiktigt och jobbar utifrån premissen att lägre skatter och bättre företagarklimat ska ge samhällsvinster som också främjar försvaret, samtidigt som fientliga totalitära regimer bearbetas med handel och kulturellt utbyte för att göra dem mindre fientliga. Höger-mittenpartierna försöker köpa tid, på bekostnad av försvaret idag. Man intecknar framtiden.

Det moderata socialdemokratiska blocket opererar ungefär likadant, men utan fokus på företagande och empowerment. Här är det istället åtstramningar, offentliga satsningar och höjda skatter som ska hålla samhället igång, där Försvaret alltid blir styvmoderligt behandlat enligt en ofördelaktigt viktad likafördelningsprincip, eller salamiprincipen.

Vänsterflanken inkl Miljöpartiet vill i princip lägga ned Försvaret helt och satsa på miljö, genderforskning och ickevåldsförsvar, men bromsas, tack och lov, av mittensocialisterna. Här finns inga pengar alls att hämta till Försvaret, hur mycket än Jonas Sjöstedt ogillar Ryssland.

Och så har vi yttersta högerflanken, som alltid argumenterar för att satsningar på Försvaret ska bekostas av indragningar på migrations- och integrationspolitikens område. För SD och dess förespråkare är inskränkningar i migrationspolitiken en universalmedicin för samtliga ömmande nationella behov, baserat på en grundläggande xenofobi som luktar riktigt brunt. Jag tänker inte ödsla mer tid på att dekonstruera deras verklighetsfrånvända och paradoxalt Rysslandsstödjande politik här, men läs gärna detta.

Så till axiomet destabilisering: jag vill hävda att varje diskussionsspår som gräver ned sig i feminism, jämlikhet, invandring, rasism, rasifiering, islamofobi, kränkthet, cisnorm eller tangenter av djurrätt, nedrustning eller religion (bara för att ta några exempel) tjänar till att splittra och polarisera samhället i artificella och inbördes trätande läger vars enda syfte är att avleda intresse, tid och resurser från det enda som verkligen betyder något: vår grundläggande frihet och suveränitet. Utan den har vi ingenting. Absolut ingenting.

Glöm allt prat om gayrättigheter, KRAV-märkta varor, handelsavtal, glesbygdspolitik eller litteraturpris: utan frihet och suveränitet är vi blott trälar, vare sig vi inser det eller ej. Den dag vi inte längre lever under ett akut hot mot vår civilisation är det helt OK att ägna sig åt övningar i toppen av den intellektuella Maslow-pyramiden. Fram till dess, dvs först när Ryssland av egen eller andras kraft överger sin aggressiva expansionspolitik, måste vi koncentrera oss på det viktigaste, på basbehovet för vår existens.

Slutsatsen blir således: Fråga dig alltid vem som gynnas av ett en specifik diskussion förs, och om svaret är någon annan – lägg den då åt sidan.

För övrigt anser även jag att Sverige ska gå med i NATO.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for March, 2015 at The Imaginary Club.