Suveränitet, till vilket pris?

March 13, 2015 § Leave a comment

I debatten efter regeringens utspel om ”satsning” på Försvarsmakten – som de facto är ett tillkortakommande med ca 35 miljarder ställt mot kravet på 40 miljarder för att uppnå enligt i försvarsbeslut beställd förmåga – höjer försvarsbloggare och tänkande skribenter på Twitter rösten för att såväl regering och opposition ska leva upp till utställda löften (och floskler) om faktisk, operativt relevant, försvarsförmåga.

Som ett brev på posten hamnar debatten direkt i var de felande pengarna ska tas ifrån, och fastnar omedelbart, snabbare än någon hinner säga Jimmie Åkesson, i jämförelser med andra kostnadsställen i budgeten. Argumentet är välkänt: varför ska migrationspolitiken få åka gräddfil och gratis och franko få 80 miljarder när pengarna så väl behövs till Försvarsmakten, som måste slåss för varenda krona? Kan vi inte bara lägga ned integrationspolitiken och köpa stridsvagnar och luftvärn istället?

Jag vill å ena sidan hävda att det inte går att villkora pengar till Försvarsmakten med motsvarande nedskärningar i migrationspolitiken och att denna sorts debatt å andra sidan är en del av en destabiliserande strategi som varken löser det ena eller det andra problemet, och som i slutändan leder till monumentala felsatsningar, tidsspillan och fokusförflyttning från vitala till marginella intressen. Jag återkommer till dessa axiom längre fram i texten.

Välj rätt utgångspunkt
Istället för att diskutera migrationspolitik, integrationspolitik och budgetfördelningar – en sankmark fylld av moraliska slukhål och intellektuella radiakhärdar – borde utgångspunkten vara vilket pris vi som samhälle är beredda att betala för vår frihet, suveränitet och nationella oberoende.

Försvarsbudgeten är det yttersta, men tyvärr ofullkomliga, kvittot på detta. Vi vet alla att det svenska försvaret är underdimensionerat sin uppgift och underfinansierat ens för att uppnå begärd förmåga. Sålunda kan vi döma ut försvarsbudgeten som ett svagt bevis på vad vår frihet är värd. Att döma av tidigare och nuvarande regerings beslut (samt icke-beslut) finns det ringa förståelse dels för behovet kontra kravet och dels, vilket är värre, ringa förståelse för vilket pris inskränkningar i frihet, suveränitet och nationellt oberoende betingar.

Detta i sin tur beror av myten att vår 200-åriga fred är frukten av ett (tillräckligt) starkt försvar liksom Sveriges förmåga att navigera med neutralitet och diplomatisk skicklighet genom historiens och samtidens stormaktskonflikter. Det är inte sant, ty det enda som hållit Sverige utanför krig är stormaktens ointresse, vilket alltid betingats av andra faktorer (ovilja att exponera egna svagheter liksom förväntad allierad respons under 2:a vkr; NATO:s avskräckande närvaro under efterkrigstiden) än Sveriges enkannerligen skrattretande försvarsförmåga.

Vad får det kosta?
Jag vill hävda att Sveriges frihet och suveränitet är värd vilket pris som helst. Det är fullständigt omöjligt att dra gränsen vid 40 miljarder, eller 400 miljarder, i åtanke av alternativet: ett förlorat territorium, en inskränkt handlingsfrihet, eftergifter som förminskar nationella angelägenheter till något förhandlingsbart eller hindrar oss att utveckla samhället i den riktning som varje ansvarskännande medborgare vill: mot ökad frihet, jämlikhet, rättvisa, empati, utbildning, öppenhet, företagsamhet och hela raddan av mänskliga rättigheter.

Se på Ukraina, eller Georgien: de betalar för sin oförmåga att stå upp mot en aggressiv totalitär stormakt med förlorade människoliv, förstörd infrastruktur, havererad ekonomi, förminskat nationellt självbestämmande och annekterat territorium. Vad är kostnaden för detta? Tusentals miljarder. Tusentals liv. Decennier av tidsspillan. Vill vi gå samma väg?

Det finns ingen övre beloppsgräns för ett människoliv, än mindre för en förlorad suveränitet. Det måste kosta att försvara detta, och den som inte är beredd att betala det kontanta priset i förhand får istället betala in natura i efterhand.

Det är detta pris debatten måste handla om.

Nåväl. Pengarna måste förstås tas någonstans ifrån, och det är här som lägren skiljer sig åt. Höger-mittenpartierna ser långsiktigt och jobbar utifrån premissen att lägre skatter och bättre företagarklimat ska ge samhällsvinster som också främjar försvaret, samtidigt som fientliga totalitära regimer bearbetas med handel och kulturellt utbyte för att göra dem mindre fientliga. Höger-mittenpartierna försöker köpa tid, på bekostnad av försvaret idag. Man intecknar framtiden.

Det moderata socialdemokratiska blocket opererar ungefär likadant, men utan fokus på företagande och empowerment. Här är det istället åtstramningar, offentliga satsningar och höjda skatter som ska hålla samhället igång, där Försvaret alltid blir styvmoderligt behandlat enligt en ofördelaktigt viktad likafördelningsprincip, eller salamiprincipen.

Vänsterflanken inkl Miljöpartiet vill i princip lägga ned Försvaret helt och satsa på miljö, genderforskning och ickevåldsförsvar, men bromsas, tack och lov, av mittensocialisterna. Här finns inga pengar alls att hämta till Försvaret, hur mycket än Jonas Sjöstedt ogillar Ryssland.

Och så har vi yttersta högerflanken, som alltid argumenterar för att satsningar på Försvaret ska bekostas av indragningar på migrations- och integrationspolitikens område. För SD och dess förespråkare är inskränkningar i migrationspolitiken en universalmedicin för samtliga ömmande nationella behov, baserat på en grundläggande xenofobi som luktar riktigt brunt. Jag tänker inte ödsla mer tid på att dekonstruera deras verklighetsfrånvända och paradoxalt Rysslandsstödjande politik här, men läs gärna detta.

Destabilisering?
Så till axiomet destabilisering: jag vill hävda att varje diskussionsspår som gräver ned sig i feminism, jämlikhet, invandring, rasism, rasifiering, islamofobi, kränkthet, cisnorm eller tangenter av djurrätt, nedrustning eller religion (bara för att ta några exempel) tjänar till att splittra och polarisera samhället i artificella och inbördes trätande läger vars enda syfte är att avleda intresse, tid och resurser från det enda som verkligen betyder något: vår grundläggande frihet och suveränitet. Utan den har vi ingenting. Absolut ingenting.

Glöm allt prat om gayrättigheter, KRAV-märkta varor, handelsavtal, glesbygdspolitik eller litteraturpris: utan frihet och suveränitet är vi blott trälar, vare sig vi inser det eller ej. Den dag vi inte längre lever under ett akut hot mot vår civilisation är det helt OK att ägna sig åt övningar i toppen av den intellektuella Maslow-pyramiden. Fram till dess, dvs först när Ryssland av egen eller andras kraft överger sin aggressiva expansionspolitik, måste vi koncentrera oss på det viktigaste, på basbehovet för vår existens.

Slutsatsen blir således: Fråga dig alltid vem som gynnas av ett en specifik diskussion förs, och om svaret är någon annan – lägg den då åt sidan.

För övrigt anser även jag att Sverige ska gå med i NATO.

Advertisements

Tagged: , , , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Suveränitet, till vilket pris? at The Imaginary Club.

meta

%d bloggers like this: