Kulturarbetare och dilettant

April 29, 2015 § Leave a comment

Sent omsider kommer här en personlig replik till Stina Oscarsson, som tillsammans med kulturarbetarkompisar skrivit en artikel om Sveriges samarbete med Nato och därefter i 15 punkter försvarat sig mot hånflin och påhopp.

Nej Stina Oscarsson, det finns ingen som idag på allvar ifrågasätter kvinnors rätt att ha åsikter om politik eller något som helst annat.

Det som retar det solidariska försvarskollektivet (qv) är dilettantismen i den beramade kulturdebattartikeln 19/4 avseende förmågan att resonera med grund i faktisk kunskap och praktisk erfarenhet, liksom bristen på logiskt och kritiskt tänkande.

Det har sagts att kulturarbetare är lika skickade att kommentera försvars- och sälkerhetspolitik som försvarsarbetare är skickade att kommentera poesi eller modern dans. En del av oss, i båda läger, har den kapaciteten, alla har den inte. Tyvärr konstaterar jag att du bedömt saknar den förmågan.

Det tankegods som du och dina medförfattare presenterar visar med all önskvärd tydlighet att den tänkta tanken inte har verkshöjd, för att använda en kulturterm, alternativt har yxats till mot en lutande huggkubbe, för att använda en metafor.

Men låt oss gå igenom dina personliga svar om varför kulturarbetare ska bry sig om ett samarbetsavtal med Nato (som vi redan har ingått):

1. Du är rädd för talet om upprustning.
Jag håller med, upprustning är hemskt, och dyrt. Men alternativet, att inte upprusta för att skydda liv, land och de fri- och rättigheter vi tar för givna, borde göra dig ännu mer rädd. Vår granne tvärs över Östersjön rustar för krig. Ska vi då nedrusta för den fred som inte längre är given? Vad blir priset för förlorat självbestämmande? Kan du sätta upp vilka pjäser som helst, marschera med HBTQ-folk, gnaska ekologiskt närodlade premiumvaror? Troligen inte. Vad är det värt att försvara de friheterna, eller är du beredd att ge upp dem?

2. För att ”många” tjänar pengar på vapen och för att deras lobbyister ”snedvrider debatten”.
Pja, självförsvarsvapen som vi behöver för att hävda nationell suveränitet och kulturarbetares fri- och rättigheter är inte gratis. Tillverkning av avancerade vapensystem som Saab Gripen görs inte på ideell basis. Det skulle inte de anställda i försvarsindustrin gå med på, ej heller de ägare och pensionsfonder som ger dig avkastning på investerat kapital i framgångsrika företag som Saab, ej heller de kommuner som hellre drar in skatt från försvarsarbetare än betalar ut socialbidrag till arbetslösa dito, och ungefär tjugo skäl till som blir för betungande att dra upp här.

Det är också sällsynt viktigt för den av dig troligen högt skattade allianslösheten och neutraliteten att Sverige ensamt, utan tekniskt beroende från andra stater, kan producera de vapen vi behöver för att försvara oss. Ett hett tips: det kan vi inte. Vi är djupt beroende av teknik och material från bland andra USA, England och Frankrike för att saker och ting ska fungera över huvud taget. I det globaliserade och tekniktunga samhälle vi lever i kan ingen ensam utveckla allt som behövs för militärt försvar på nationell bas. Så, jag rekommenderar att du tänker lite till innan du reducerar vapentillverkning till enbart en kapitalistisk profitfråga. Men oj, nu kanske jag snedvred debatten?

3. För att vi ”aldrig” kunnat försvara oss mer än en vecka och de senaste 200 åren av fred berott på vår alliansfrihet och för att denna politik nu håller på att överges. Låt oss ta det i tur och ordning. Vi var väldigt duktiga på att försvara oss i mer än en vecka mellan cirka 1948 och 1981, under en period då försvaret hade såväl numerär som kvalitet. Sedan behöver vi kanske inte prata om Gustaf II, Torstensson, Karl X och Karl XII, för de gills väl inte längre?

De senaste 200 åren av fred har inte berott på vår (föregivna) alliansfrihet utan för att de – Tyskland, England, Ryssland – som haft anledning att angripa Sverige varit strategiskt ointresserade av sagda angrepp, dvs de funnit kostnaden för hög jämfört avkastningen. Det är alltså huvudsakligen stormaktens ointresse betingat av externa faktorer, förstärkta av vår försvarsförmåga och särskilda geografiska förutsättningar, som gett oss fred. Inte alliansfriheten. Den som är utan allierade kallas i vardagslag för ”lågt hängande frukt”. Ukraina är ett bra exempel på det. Sverige är det inte i samma grad, ty vi har varit allierade med Nato och EU och det västdemokratiska samhället sen Gud var pojke.

Vad? Inte alliansfria? Lite fakta i saken: Sverige har haft ett praktiskt militärt samarbete med USA och Nato sedan 1948, och ett informellt avtal om militärt utbyte och bistånd som varit det närmaste en försvarsgaranti man kan komma utan att skriva på ett medlemsavtal. Detta har dolts för det svenska folket genom decennierna, av Erlander, Palme, Fälldin, Persson och Reinfeldt, jämlikt av borgerliga och socialistiska regeringar. 2007 skrev vi också under Lissabonfördraget, som statuerar att vi jämlikt alla andra i EU solidariskt ska rycka ut och försvara våra allierade medlemmar. Och slutligen, är vi allierade med värden som mänskliga rättigheter, fri rörlighet, yttrandefrihet och fritt företagande, värden som vi återfinner i den västdemokratiska hemisfären men inte i lika hög grad i andra, t ex Kina, Ryssland eller Iran. Vill vi markera avstånd till de värdena? Inte solidariskt försvara dem mot totalitära och repressiva idéer tillsammans med andra likasinnade? Ställer du dig verkligen på den sidan, Stina Oscarsson?

Så, frågan är hur man kan överge en politik man aldrig fört? Alliansfriheten är en lögn. Vi har varit officiellt allianslösa, inte alliansfria. Vi vill inte vara alliansfria eller allianslösa – vi vill vara delaktiga och ta ansvar, inte stjälpa över ansvaret på andra medan vi glassar förbi i gräddfilen.

Punkt 4 (offentliga handlingar) och 5 (minoriteter) hoppar jag över som varandes marginella och/eller ovidkommande för diskussionen.

6. För att ett avtal om militärt samarbete med Nato försämrar vårt säkerhetsläge eftersom vi blir ett mycket större hot när vi samarbetar med en kärnvapenmakt. Stor humor. Vi har, som sagts ovan, sedan snart sjuttio år tillbaka ett militärt samarbete med Nato. Vårt säkerhetsläge vore etter värre om vi inte hade det, eftersom vi då skulle vara helt utlämnade till Rysslands godtycke avseende suveränitet och respekt för territorium. Ups, javisst, jag glömde att de kränkt våra gränser varje år över och under ytan, så de har ju faktiskt ganska lite respekt trots vårt Nato-samarbete. Om vi däremot skrev på ett medlemsavtal med Nato skulle dess Artikel 5 tvinga Ryssland att uppträda med avsevärt större försiktighet snarare än ständigt ökad respektlöshet, vilket drastiskt skulle förbättra vårt säkerhetsläge.

Sedan glömmer du möjligen att det är Ryssland som är vår närmaste kärnvapenmakt, som dessutom inte drar sig för att hota med sina kärnvapen, liksom att flyga med dem mot oss och våra grannländer, med avslagna transpondrar. Vi lever mer i skuggan av Rysslands kärnvapenparaply än någonsin Natos. Fördelen med att samarbeta med en kärnvapenmakt har beskrivits ovan, och är långt mer fruktbart än att inte samarbeta med dem, liksom att inte ha det minsta insyn i eller möjlighet att påverka den närmaste grannens kärnvapenagerande.

Du verkar också missförstå begreppet hot. Nato hotar ingen. Nato är en försvarsallians, inte en angreppspakt. Ryssland däremot, både hotar och krigar. Att Ryssland känner sig hotat av att inte kunna utveckla sin fulla totalitära kraft över fria demokratiska stater är något helt annat.

Vårt officiella (föregivna) icke-samarbete med Nato innebär dels att vi utsätter våra östersjögrannar, ja faktiskt hela Europa, för ett säkerhetsmässigt hot i det att vi skapat ett allianslöst vakuum i vårt närområde som det står Ryssland i det närmaste fritt att utnyttja, och dels att vi därmed i förlängningen samarbetar med rysk expansionistisk politik eller åtminstone gynnar Rysslands syften – helt tvärt emot vår uttryckta vilja. Tala om hot!

I slutändan handlar detta om solidaritet – att vi gemensamt och solidariskt ställer upp för varandra: en för alla, alla för en. Solidaritet är inte ett hot: det är ett löfte. Det borde klinga väl även i kulturelit och vänsterkretsar, som länge marscherat under solidaritetens banér.

7. För att vi riskerar dras in i många fler krig där vi på förhand tagit ställning till vem som är god och vem som är ond.
Vilka fler krig tänker du på då? Medlemskap i Nato innebär ingen skyldighet att rycka ut i anfallskrig, något som Nato alls icke har som uppgift, strävan eller strategi, även om tankefiguren är allmängods i kulturkretsar. Däremot innebär medlemskapet en skyldighet att solidariskt försvara medlemsländer som utsätts för angrepp – av ruttna totalitära stater som… wait for it… Ryssland. Vem som är god och vem som är ond i en konflikt är oftast inte jättekomplicerat, även om man ska akta sig för alltför diametrala beskrivningar. Däremot tror jag inte att någon vågar beskriva till exempel Ryssland som ”god” i något avseende – och någon annan trolig angripare är svår att föreställa sig i under överskådlig tid. Men du kanske har några alternativ i den dimensionen?

8. För att det undergräver vår roll som medlare i internationella konflikter. I vilken internationell konflikt utom det jugoslaviska inbördeskriget har Sverige medlat i närtid? Jag hoppas att du inte avser Sveriges inklampande i Israel-Palestinakonflikten som medlande i internationella konfikter – och vore det så, på vilket sätt skulle vi som Natomedlem få en svagare ställning? Du tycks mena att vår föregivna allianslöshet och icke-existerande neutralitet skulle ge oss särskild status som rättrådigt världssamvete och att denna jungfruliga purhet skulle undergrävas och befläckas av ett smutsigt Natomedlemskap – ack naiva, naiva tanke.

9. För att det är dyrt.
Det allra dyraste priset betalar den som inte har tillräckligt försvar. Se Ukraina. Skulle vi försöka oss på verklig allianslöshet och verklig neutralitet, det vill säga med egen militär makt hävdande våra gränser och vår handlingsfrihet, skulle vi behöva slanta upp sisådär 100 miljarder om året till försvaret och det skulle ändå inte räcka. Det billigaste försvaret är det vi har idag, ett skyltfönsterförsvar utan större verkan, men som du vet är det billigaste sällan det bästa. Det bästa försvaret vore att solidariskt dela bördan med dem vilka vi också delar handel och värderingar. Det känns naturligt på något sätt, eller hur?

10. Rasism, ojämlikhet, psykisk ohälsa och obildning har relativt lite med Nato att göra, så det kan vi lämna därhän, OK? Men jag förstår att du ville fylla ut texten och plocka poäng bland kompisarna, även om de befann sig värdelösa.

11. För att du är medborgare och ser det som plikt att agera insatt och demokratiskt för vår framtid.
Hoppsan, här finner jag att vi delar ingångsvärden. Vi har bara lite olika utgångsvärden, men det ska vi respektera, eller hur?

12. För att jag är kvinna och kvinnor i alla tider tvingats använda huvudet och inte vapen för att lösa konflikter..
Här någonstans ligger kärnan i kulturarbetarnas engagemang för fred, mot krig. Det lustiga är att det sällan är engagemang mot Rysslands krig, i Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Moldavien eller Ukraina. Jag kan inte påminna mig en enda kvinnlig demonstration mot eller samfällt engagemang i någon av dessa konflikter, men du kanske har ett exempel att upplysa mig med? Men tillbaka till könet: det är män som krigar och kvinnor som gör fred. Nu hamnar vi långt ned i diskussioner om patriarkat och förtryck, som inte leder någonstans, i synnerhet inte avseende Natomedlemskap, så jag tycker att vi helt lämnar det som varandes ovidkommande för diskussionen.

13. För att du är konstnär… för att det finns tusentals uttryckssätt…för att våld är sämst.
Visst, låt oss gå ned på dagisnivå vad gäller säkerhetspolitiken, det blir säkert bra. Och du undrar varför det säkerhetspolitiska kollektivet (qv) tycker att kulturarbetare är naiva?

I dina punkter 14 och 15 fortsätter drömmeriet och utsvävningarna på den blommande kulturella ängen som är så fin och vacker och skör, och som vi nytra realister inte respekterar med våra raljanta kommentarer eftersom de inte har någon som helst anknytning till verkligheten, den sorts verklighet som tuffar runt under ytan i VÅR skärgård, som laddar kärnvapenmissiler några ynka minuters flygtid från Gotland, som stympar, krossar och förstör vart den än drar fram. Det är dags att vakna, alternativt dra sig tillbaka till sin bekväma lilla kulturella vrå där inget ansvar utkrävs.

Avslutningsvis
Det du kanske bör fråga dig är vems ärenden du går när du pläderar för nedrustning och avståndstagande från solidariskt samarbete med fredsälskande demokratiska stater. Kan du tänka dig vem som gynnas av en sådan strategi? När du har svaret på den frågan är du välkommen till det säkerhetspolitiska kollektivet (qv) igen.

Kram, Johan

PS. Denna text tillägnas John Sporrong, vars tweet sporrade mig till detta.
PPS. Läsaren ombeds ha lite överseende med min inte så något raljerande ton, som motiverats av den förskräckligt trångsynta och paradoxala världsbild Stina ger uttryck för. Jag menar att det ibland är nödvändigt att göra repor i parketten, för att mer handgripligt stämma till eftertanke.

Granskning av granskningen

April 15, 2015 § Leave a comment

rapport20jan

Den 20 januari 2015 sände Rapport en kort sekvens från striderna i östra Ukraina. Inslaget utgjorde i min mening en del av den ryska propagandan mot Ukraina, varför jag anmälde inslaget till Myndigheten för Radio och TV. Idag fick jag svar från Granskningsnämnden som handlagt mitt ärende tillsammans med en annan anmälare som intog en diametralt motsatt position: att inslaget varit partiskt MOT istället för FÖR Ryssland.

Jag formulerade min anmälan så här:

I rubricerade program förekommer en kort sekvens från striderna i östra Ukraina. Det inledande klippet med folk som tycks springa från artilleribeskjutning är hämtat från en “frilansjournalist” vid namn Graham W Phillips. Denne Phillips är inbäddad med “rebell”-styrkorna och har gjort sig skyldig till upprepade grova överträdelser mot folkrätten. Klippet är också till synes en iscensättning, vilket gör Rapportredaktionens val av bildmaterial än mer beklagansvärt. På två punkter gör sig alltså Rapportredaktionen skyldig till medverkan i rysk propaganda vars syfte är omstörtande inte bara i Ukraina utan också i Sverige. Se vidare här:

Jag vill att nämnden granskar DELS redaktionens opartiskhet i urvalet av materialet och DELS huruvida redaktionen kan lastas för INKÖP AV och SPRIDNING av samhällsomstörtande propaganda.

Granskningsnämnden tog god tid på sig – nästan tre månader. Idag kom alltså svaret, sålunda formulerat:

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 11.47.08

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 11.49.04

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 11.49.50

Granskningen har alltså gjorts i ljuset av två diametrala anmälningar – att det finns två motstående tolkningar som utesluter varandra tas sålunda till intäkt för att inslaget är opartiskt. Det är ett bekvämt sätt att komma undan ansvar, enär båda anmälningarna är relevanta ur sina respektive perspektiv. 

Min anmälan tycks inte ha bedömts i sin helhet, i synnerhet vad gäller saklighetsperspektivet avseende inköp/bruk av iscensatt skeende som presenteras som verkligt skeende. På vilket sätt har nämnden granskat det utnyttjade klippets art? Visserligen hörs realistisk artillerield i klippet, men det går inte att avgöra om det rysk eller ukrainsk eld, eller huruvida det är en pålagd effekt. Biltrafik på gatan tyder i någon mån på att inget överhängande hot föreligger. Eftersom man friar inslaget måste nämnden rimligtvis ha kommit fram till att Phillips klipp INTE är iscensatt och INTE är propagandistiskt, liksom att det INTE är anmärkningsvärt att SVT Rapport okritiskt skickar ut iscensatt, för ändamålet särskilt producerad pro-rysk propaganda. Känns det rätt och rimligt? 

Vad är nämndens konkreta granskning som ledde till bedömningen av inslagets saklighet? Det som presenteras i svaret är nämndens sammanfattning, dess summariska bedömning, som konstateras utan sakskäl eller grunder. Formuleringen kan inte med bästa vilja i världen sägas vara tillfyllest som upplysning om varför inslaget frias.

Jag menar att inslaget, genom att utnyttja vilseledande (iscensatt) material, också leder till en vilseledande framställning, och att detta, att döma av den summariska formuleringen, inte på ett tydligt sätt prövats av nämnden. Jag konstaterar därför att nämnden ej genomfört en fullvärdig granskning och att dess bedömning ej uppfyller det uppdrag som lagstiftaren stadgat.

Sammanfattningsvis tycks det tydligt att Granskningsnämnden ger SVT carte blanche att skicka ut vilken propagandistisk skit som helst, och därefter skyddar SVT från ansvar genom att spela ut anmälningar mot varandra i ett partiskhetens nollsummespel. För om båda sidor tycker att de missgynnas så är alltså SVT opartiskt – så fungerar Granskningsnämndens logik.

Lillemors Magkänsla

April 10, 2015 § 3 Comments

Lillemor Elfgren. Bild via SR.

Det är inte alla som är överförtjusta i fred och frihet. Eller jo, alla är nog det, men alla verkar inte förstå att den fred och frihet man åtnjuter bevakas av män och kvinnor i uniform, dygnet runt, årets alla dagar. Det är värt all heder. Men inte i Umeå kommun.

SVT berättar idag om Umeå kommun, som genom sin samordnare Lillemor Elfgren betackat sig för att Försvarsmakten visar upp sig på kommunens nationaldagsfirande.

Skälet anges vara att åsynen av den svenska Försvarsmakten kan traumatisera nya svenskar – som ju ofta flytt från statligt och militärt våld i sina f.d. hemländer. Det är ett mycket märkligt argument. För det första är t ex Assads mördare i Syrien knappast synonyma med våra tjejer och killar i uniform. För det andra är de senare en garant för att något liknande Syrien, eller Ukraina, inte ska kunna inträffa. För de tredje har Försvarsmakten nog inte för avsikt att skjuta och panga på nationaldagen, utan snarare att visa upp sig och hedra dagen tillsammans med de medborgare de beskyddar. Våra soldater och deras fordon torde således snarare mötas av tacksamhet och en känsla av trygghet, inte motsatsen.

Men inte i Lillemors värld. Där är alla militärer oavsett land hemska människor som vill inskränka på fri- och rättigheter.

Nåväl. Hur det än är med Lillemors åsikter är det i allra högsta grad anmärkningsvärt att hon och kommunen fattar ett avvisande beslut baserat på… Lillemors magkänsla. På vilket sätt är Lillemors magkänsla representativ för Umeås befolkning, inklusive de ”nya svenskar” som kan tänkas infinna sig vid det nya landets nationaldagsfirande? På vilket sätt är Lillemors magkänsla demokratiskt förankrad? Vän av ordning undrar, storligen.

Nationaldagsfirandet på museets område på Gammlia i Umeå, är ett samarrangemang med Umeå kommun.

Firandet har ett mångfaldstema, och innefattar bland annat välkomnandet av nya medborgare. Och det är i det sammanhanget som museet tillsammans med Umeå kommun kommit fram till att försvarsmakten inte ska få vara med i årets program.

– Det var en magkänsla. Tyvärr är det ju så att många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden. Det kändes inte rätt att ha militärfordon på området, säger Lillemor Elfgren, som är programsamordnare på Västerbottens museum.

Vill du veta mer om Lillemor och hennes magkänsla kan du ringa och fråga (artigt!) på hennes jobbtelefon 090-16 39 60 eller mobiltelefon 070-976 96 90 (går bra att skicka SMS också) och komplettera gärna med att skicka ett email lillemor.elfgren@vbm

Vill du hellre prata med mig om detta eller något annat ärende är du välkommen att ringa 070-56 56 988 eller skicka ett email till johan@stratoform.se

DN vinglar vidare

April 8, 2015 § Leave a comment

Skärmavbild 2015-04-08 kl. 14.13.07

I dagens nätupplaga av Dagens Nyheter förekommer en artikel av Katarina Lagerwall som berättar om NATO:s nya snabbinsatsstyrka VJTF – Very High Readiness Joint Task Force. Artikeln i sig är inte speciellt märkvärdig och bakgrunden till styrkans tillkommande är högst förståelig. Däremot är det något märkvärdigt att Katarina väljer att kalla den “antirysk snabbinsatsstyrka” i ingressen. Det synes vara en viktning som NATO själv inte gör utan får snarare tillskrivas skribentens egen tolkning.

Även om VJTF synbarligen primärt tillkommit på grund av Rysslands upptrappade aggression uttrycks det tydligt från NATO:s håll att styrkan kan komma att sättas in varhelst medlemsstaternas intressen så kräver, dvs icke allenast mot Ryssland.

Beteckningen “antirysk” är således högst vilseledande och avslöjar antingen rent slarv från Lagerwalls sida eller en inklination att tolka NATO som ett aktivt militärt hot mot Ryssland, dvs att Lagerwall ansluter sig till den ryska uppfattningen av NATO. Oavsett om det är slarv eller en medvetet propagandistisk tolkning måste det betecknas som beklagligt, anmärkningsvärt och illavarslande.

Här vill jag samtidigt påminna läsaren om att det inte är första gången Katarina Lagerwall vinglar österut i sin journalistiska gärning. Och att DN:s ansvarige utgivare Peter Wolodarski fortfarande inte gjort rent hus med proryska sympatier i huset mitt emot Rysslands ambassad.


För övrigt anser jag att det saknas en aktivt arbetande anti-psyops styrka i det svenska totalförsvaret som kan uppmärksamma och bemöta den här typen av desinformation och propaganda. MSB räcker inte till, och Försvarsmaktens 10. Psyopsförbandet har helt andra, taktiskt betingade, uppgifter. Att överföra ansvaret för upptäckt och motverkan av desinformation till allmänheten är ineffektivt, nonchalant och förmätet – men likväl det enda som idag står till buds. Om du är av samma uppfattning och har erfarenhet, intresse och förmåga till sådant arbete får du gärna höra av dig till mig.

Den talande tystnaden

April 7, 2015 § 6 Comments

Påstådda ryska soldatgravar i Rostov. Om detta rapporterar inte SVT.

Rysslands krig mot Ukraina fortsätter med oförminskad kraft – under ytan. Sedan den s.k. ”vapenvilan” trädde i kraft längs fronten som en effekt av Minsk-II-avtalet har följande händelser timat:

Rysslands marionettsoldater, understödda av ryska reguljära soldater och specialtrupper i två bataljonsstridsgrupper förstärkta av salvpjäser och artilleri, bröt ”vapenvilan” genom att komplettera inringningen av Debaltseve och räta ut fronten på detta avsnitt. Därefter återställde man den ramponerade järnvägsknutpunkten och började skeppa in ammunition och materiel via tåg, som förberedelse till den stundande våroffensiven. Om detta har SVT inte berättat.

Ryssland har också fortsatt att skeppa in vapen, ammunition och materiel till järnvägsknutpunkten Ilovaisk, där minst två tågsätt per dag lastar ur sitt dödliga gods. Om detta har SVT inte berättat.

Ryssland har fortsatt att skicka in lastbilskonvojer med s.k. ”humanitär hjälp”, fulla av artilleriammunition och militär materiel. Under den gångna månaden har minst tre sådana konvojer passerat in utan någon som helst kontroll. Om detta har SVT inte berättat.

Ryska marionettsoldater har fortsatt en lågintensiv beskjutning av ukrainska ställningar längs hela fronten med en handfull ukrainska dödsfall om dagen som resultat. Beskjutningen sker med raketgevär, granatkastare och finkalibrig eld. Vid minst ett tillfälle har salvpjäser använts. Om detta har SVT inte berättat.

De ryska styrkorna och deras medhjälpare har inte genomfört det tillbakadragande av artilleri och tung materiel som stipulerades i Minskavtalet. I vissa fall har materiel endast cirkulerat från ett avsnitt till ett annat. Om detta har SVT inte berättat.

Ryska telekrigsfordon, artilleriförband, trupp- och stridsfordonstransporter har fortsatt att strömma in över den obevakade gränsen, helt i strid mot Minskavtalet. Rysk trupp från Sibirien, Yakutien och Buryatien anländer till Rostov för att träna och till Ukraina för att kriga. Om detta har SVT inte berättat.

Ryska stödtrupper har hindrat OSCE-övervakare från att utföra sin ”övervakning” och hotat dem. Om detta har SVT inte berättat.

Sabotage och sprängdåd mot järnvägsmål, broar och frivilligkontor utförda av ryska agenter har rapporterats från bl a Kharkiv, Mykolaiv och Odessa. Ryska sabotörer tas tillfånga av den ukrainska säkerhetstjänsten, före och efter våldsdåd i Ukraina. Om detta har SVT inte berättat.

Ryssland har via diplomater, militärer och statsmedia hotat Danmark och Baltikum med kärnvapen och asymmetrisk krigföring för det fall NATO förstärker försvaret av sina egna medlemsstater. Om detta har SVT inte berättat.

I Shyrokyne öster om Mariupol har ryska stödtrupper stridit oavbrutet under flera veckor för att återta kontrollen över orten, helt i strid mot Minskavtalet, med hjälp av granatkastare, artilleri och stridsvagnar. Om detta har SVT inte berättat.

På Krim har tatarminoritetens sista TV-station ATR stängts ned, liksom den sista resten av fri ukrainsk press. Om detta har SVT inte berättat.

En rysk legoknekt i Ukraina, Arseniy ”Motorola” Pavlov, erkänner att han avrättat (minst) 15 ukrainska soldater. Om detta har SVT inte berättat.

I Moskva fortsätter den ukrainska piloten och PACE-delegaten Nadia Savchenko sin över hundra dagar långa hungerstrejk mot Rysslands olagliga och rättsvidriga tillfångatagande. Om detta har SVT inte berättat.

Befolkningen i östra Ukraina fortsätter att lida under den ryska ockupationen: butikernas hyllor ekar tomma och all kommunikation med omvärlden är avskuren. Ukrainska TV-stationer har stängts ned. Den ryska propagandan arbetar ohejdat med att förgifta befolkningens medvetande. Om detta har SVT inte berättat.

Vad har SVT berättat om avseende Ryssland och Ukraina? Låt oss titta på SVTs Twitterflöde från 16 mars och framåt (fler tweets laddar inte).

Under den senaste tiden har SVT haft tre något längre inslag som jag kan påminna mig, två från Krim och ett från Mariupol där Elin Jönsson försöker beslå en svensk frivillig med nazistiska sympatier. I ett kort inslag berättades om att ukrainska trupper drog sig tillbaka ”enligt Minsk”, men inte ett ord om att de ryska trupperna INTE drog sig tillbaka. Det är summa summarum av SVTs rapportering. Nu får vi inte ens 20-30 sekunder snabböversikt av de största händelserna, vi får ingenting.

Tystnaden talar. SVT bryr sig inte om ett pågående europeiskt krig. SVT bryr sig inte om Rysslands brott mot avtal, mänskliga rättigheter och internationell lag. SVT bryr sig inte det bittersta om att vår närmaste stormakt använder maktspel och kärnvapenhot för att förändra den demokratiska världsordningen. SVT mörklägger sanningen – med stöd av att “det saknas belägg”.

Jag kräver inte att SVT ska vara aktivistiskt. Jag kräver inte att SVT ensidigt ska rapportera om vad som sker i Ukraina. Jag kräver inte att SVT ska peka ut Ryssland i var och vartannat inslag. Men jag kräver att SVT rapporterar om vad som faktiskt händer, och vad som faktiskt INTE händer i Ukraina, för att ge allmänheten någon insikt över huvud taget. SVT måste berätta om vad som händer i vår närhet: det angår oss, det angår Europa, det angår dig i allra högsta grad.

Har jag fel? Kommentera gärna här nedan. Har jag rätt? Twittra då till SVT:s utrikeschef Ingrid Thörnqvist, till SVT Nyheters ansvarige utgivare Ulf Johansson och till deras divisionschef Olov Carlsson. Twittra också gärna till SVT:s VD Hanna Stjärne, och kräv att få veta det de inte berättar. Och om det inte hjälper, vält då huset på Oxenstiernsgatan över ända.

Ryssland skärper tonen – hotar Baltikum med kärnvapenattack

April 2, 2015 § 2 Comments

Skärmavbild 2015-04-02 kl. 08.52.20

The Independent rapporterar idag om hur Ryssland hotar med bruk av kärnvapen (och asymmetriska åtgärder) för att försvara sin annektering av Krim och som respons om NATO förstärker sin närvaro i de baltiska medlemsländerna.

Detta är en väsentlig, för att inte säga oerhörd, uppgradering av det ryska tonläget som saknar motstycke i modern tid. Slutsatserna av detta hot är långtgående och synnerligen allvarliga, och bekräftar det många i det säkerhetspolitiska kollektivet har varnat för under lång tid:

  • Ryssland accepterar inte Sovjetunionens sammanbrott och räknar fortsättningsvis de baltiska staterna som sina.
  • Ryssland erkänner inte de baltiska staternas suveränitet och anser sig ha rätt att blanda sig i deras interna angelägenheter.
  • Ryssland ser de baltiska staternas självständighet som ett dödligt hot mot Ryssland.
  • Ryssland begagnar sig av en mängd olika kanaler för att skrämma väst, dels från att aktivt motsätta sig den ryska invasionen av Ukraina och dels för att försvaga och splittra den demokratiska världsordningen.

Kartbilden ovan visar de potentiella effekterna av en attack mot flygbasen i Ämari, en av NATO’s viktigaste framskjutna baser i Östersjön och ett givet förstaslagsmål för Ryssland vid en eventuell konflikt.

Det intressanta nu är huruvida denna nyhet fångas upp av svenska media, eller, som förväntas, att de ignorerar den. I skrivande stund (07:20) har varken SR, SVT eller någon av de fyra stora dags- och kvällstidningarna hunnit reagera.

Dagens Nyheter hakar på (9:51) men drar inga vidare slutsatser.

@patrikoksanenHudiksvalls Tidning är först på bollen med utvecklad kommentar (10:21). Bra!

Klockan 11:37 är SR Ekot, Sveriges Television, SvD, Expressen och Aftonbladet fortfarande låååångt efter. Händelser i Kenya samt svenskt påskfirande dominerar flödet. Känns viktigt.

Politiken (i form av moderat ledamot i försvarsutskottet) reagerar med bestörtning…

SVT lägger ut nyheten på webben (10:36 red 12:21), dock ej på förstasidan, inte ens på /nyheter utan begraven under nyheter/utrikes. Återstår att se om den ges utrymme i rutan. Klockan 16:30 är det fortfarande tyst på SvD, Expressen, Aftonbladet och Sveriges Radio. Vad är ett kärnvapenhot från en regional stormakt jämfört med ett misstänkt bombdåd på Hantverkargatan eller påsktrafikens härjningar?

Är det OK att våra största media blundar och babblar om annat när vårt säkerhetspolitiska läge blir sämre för var dag som går? Är det OK att vederbörande politiker inte reagerar när grannen i öst tar fram #ryskaåskan för skrämsels skull? Om vi är tysta, beror det på att vi inte bryr oss, eller för att skrämseln fungerar? Du som har svar får gärna kommentera i fältet här nedan.

Skärmavbild 2015-04-02 kl. 09.39.52 Skärmavbild 2015-04-02 kl. 09.38.53
Klockan 21:30 har både Rapport och Aktuellt lyckats ignorera nyheten till förmån för sprutbyten och hönors levnadsvillkor, precis som förväntat. Ungefär nu tappar jag slutligen den sista lilla rest av förtroende för SVT jag hade kvar.

Arrogansen, del II

April 1, 2015 § Leave a comment

TV-HOFDet här är en sedelärande historia. Sveriges Television, ni vet, det där fria och oberoende programbolaget som formar huvuddelen av folkets åsikter, som i nära ensamt majestät bestämmer vad Sverige ska fokusera på och tycka, styrs i verkligheten av ett slutet och agendasättande sällskap som är allt annat än fritt och oberoende. Detta är närmast en truism, men den som säger det högt blir stämplad som konspirationsteoretiker eller (paradoxalt nog) antidemokratisk aktivist. Många har försökt, men få har orkat driva bevisningen ända i mål.

För den som liksom jag har en bestämd åsikt om hur SVT väljer, behandlar och återger nyheter, och vill kommentera detta, finns det få meningsfulla sätt att uttrycka detta till SVT och än färre sätt som medger dialog med berörda journalister, redaktörer och chefer.

Låt säga att du reagerar på ett fullständigt barockt uttalande eller redaktionellt val, ett sådant som närmast får dig att vilja defenestrera TV:n – hur gör du för att markera ditt missnöje eller uttrycka din välgrundade åsikt?

1. Du använder sociala media via #dinröst eller #livekollen. Du får inget svar, i alla fall inte av SVT.

2. Du twittrar till @svtnyheter och/eller direkt till journalisten eller nyhetschefen. Du får inget svar, eller ett undflyende sådant. 140 tecken räcker bara så långt, och du har mycket att säga.

3. Du följer upp din tweet och blir ignorerad. Tweetar du igen blir du ännu mer ignorerad, eller i värsta fall blockerad. Nu börjar du bli obekväm för mottagaren.

4. Du skriver ett email till vederbörande, i det fall du lyckas hitta en emailadress. Om du inte hittar adressen kan du alltid pröva med förnamn.efternamn@svt.se – det fungerar. Ibland får du svar, ibland inte. Om du framhärdar blir du antingen belönad med svar, eller fortsättningsvis ignorerad, beroende av hur artig/insmickrande du är.

5. Du ringer till vederbörande, som garanterat är svår att få tag på och som, om du har varit envis, helst inte vill prata med dig. I mitt fall slutade det med ett abrupt avbrutet samtal och därpå följande tystnad.

6. Du skriver ett old-fashioned brev. Lycka till med det.

Så, nu har du uttömt dina möjligheter att inleda dialog med tredje statsmakten. Återstår bara en utväg, att anmäla inslaget till Myndigheten för Radio och TV. Efter en till tre månader av papperskvarnsmalande får du ett i det närmaste obegripligt standardsvar, som baserar sig på ett summariskt antagande om att ditt klagomål inte förväntas leda till bättre kontroll och efterlevnad av regler och därför läggs åt sidan utan vidare prövning. Märk väl, ditt klagomål kommer inte ens till prövning – det sorteras bort som varandes irrelevant – och som salt i såret går det inte att överklaga vare sig nämndens bortsållning eller dess beslut i det fall ditt klagomål till äventyrs skulle nå ända fram till granskning och där avvisas.

Gummistämpeln slår till. Tydligare svar än så här får du inte.

Gummistämpeln slår till. Tydligare svar än så här får du inte.

Fast egentligen spelar en fällning i Granskningsnämnden ytterst liten roll. Det blir en näsknäpp i statistiken, femton sekunders kungörelse om den fällande domen i TV och absolut ingenting mer än en lika lång känsla av ofullkomlighet. Av själva sakfrågan återstår ingenting när tre månader har passerat. Varför piska en död häst?

Vid det här laget inser du att du är rättslös och inte har någon möjlighet att återkoppla eller föra dialog med SVT. Du är bara en mottagare, inte en sändare.

Nu börjar du fundera. Är detta verkligen allt vi kan förvänta oss av ett folkägt bolag i en modern demokrati, i världens rättvisaste land? Ska du, som betalar för programverksamheten med dina skattepengar och licensavgifter, acceptera noll insyn, noll respekt och noll möjlighet att kommunicera med eller påverka SVT, vid sidan av opersonlig statistik? Svaret är förstås ett rungande nej.

Frågorna hopar sig. Hur står det till med ansvar, brukarinflytande och brukarkontakt i SVT? Vilka är de där egentligen, de som bestämmer och formar vår verklighetsuppfattning? Vem har tillsatt dem och vad har de för bakgrund? Vilka kamratnätverk och erfarenheter binder dem samman? Vad är det som sägs i rutan egentligen, och, kanske mer intressant, vad är det som de så desperat vill dölja?

Where Am I?

You are currently viewing the archives for April, 2015 at The Imaginary Club.