Kulturarbetare och dilettant

April 29, 2015 § Leave a comment

Sent omsider kommer här en personlig replik till Stina Oscarsson, som tillsammans med kulturarbetarkompisar skrivit en artikel om Sveriges samarbete med Nato och därefter i 15 punkter försvarat sig mot hånflin och påhopp.

Nej Stina Oscarsson, det finns ingen som idag på allvar ifrågasätter kvinnors rätt att ha åsikter om politik eller något som helst annat.

Det som retar det solidariska försvarskollektivet (qv) är dilettantismen i den beramade kulturdebattartikeln 19/4 avseende förmågan att resonera med grund i faktisk kunskap och praktisk erfarenhet, liksom bristen på logiskt och kritiskt tänkande.

Det har sagts att kulturarbetare är lika skickade att kommentera försvars- och sälkerhetspolitik som försvarsarbetare är skickade att kommentera poesi eller modern dans. En del av oss, i båda läger, har den kapaciteten, alla har den inte. Tyvärr konstaterar jag att du bedömt saknar den förmågan.

Det tankegods som du och dina medförfattare presenterar visar med all önskvärd tydlighet att den tänkta tanken inte har verkshöjd, för att använda en kulturterm, alternativt har yxats till mot en lutande huggkubbe, för att använda en metafor.

Men låt oss gå igenom dina personliga svar om varför kulturarbetare ska bry sig om ett samarbetsavtal med Nato (som vi redan har ingått):

1. Du är rädd för talet om upprustning.
Jag håller med, upprustning är hemskt, och dyrt. Men alternativet, att inte upprusta för att skydda liv, land och de fri- och rättigheter vi tar för givna, borde göra dig ännu mer rädd. Vår granne tvärs över Östersjön rustar för krig. Ska vi då nedrusta för den fred som inte längre är given? Vad blir priset för förlorat självbestämmande? Kan du sätta upp vilka pjäser som helst, marschera med HBTQ-folk, gnaska ekologiskt närodlade premiumvaror? Troligen inte. Vad är det värt att försvara de friheterna, eller är du beredd att ge upp dem?

2. För att ”många” tjänar pengar på vapen och för att deras lobbyister ”snedvrider debatten”.
Pja, självförsvarsvapen som vi behöver för att hävda nationell suveränitet och kulturarbetares fri- och rättigheter är inte gratis. Tillverkning av avancerade vapensystem som Saab Gripen görs inte på ideell basis. Det skulle inte de anställda i försvarsindustrin gå med på, ej heller de ägare och pensionsfonder som ger dig avkastning på investerat kapital i framgångsrika företag som Saab, ej heller de kommuner som hellre drar in skatt från försvarsarbetare än betalar ut socialbidrag till arbetslösa dito, och ungefär tjugo skäl till som blir för betungande att dra upp här.

Det är också sällsynt viktigt för den av dig troligen högt skattade allianslösheten och neutraliteten att Sverige ensamt, utan tekniskt beroende från andra stater, kan producera de vapen vi behöver för att försvara oss. Ett hett tips: det kan vi inte. Vi är djupt beroende av teknik och material från bland andra USA, England och Frankrike för att saker och ting ska fungera över huvud taget. I det globaliserade och tekniktunga samhälle vi lever i kan ingen ensam utveckla allt som behövs för militärt försvar på nationell bas. Så, jag rekommenderar att du tänker lite till innan du reducerar vapentillverkning till enbart en kapitalistisk profitfråga. Men oj, nu kanske jag snedvred debatten?

3. För att vi ”aldrig” kunnat försvara oss mer än en vecka och de senaste 200 åren av fred berott på vår alliansfrihet och för att denna politik nu håller på att överges. Låt oss ta det i tur och ordning. Vi var väldigt duktiga på att försvara oss i mer än en vecka mellan cirka 1948 och 1981, under en period då försvaret hade såväl numerär som kvalitet. Sedan behöver vi kanske inte prata om Gustaf II, Torstensson, Karl X och Karl XII, för de gills väl inte längre?

De senaste 200 åren av fred har inte berott på vår (föregivna) alliansfrihet utan för att de – Tyskland, England, Ryssland – som haft anledning att angripa Sverige varit strategiskt ointresserade av sagda angrepp, dvs de funnit kostnaden för hög jämfört avkastningen. Det är alltså huvudsakligen stormaktens ointresse betingat av externa faktorer, förstärkta av vår försvarsförmåga och särskilda geografiska förutsättningar, som gett oss fred. Inte alliansfriheten. Den som är utan allierade kallas i vardagslag för ”lågt hängande frukt”. Ukraina är ett bra exempel på det. Sverige är det inte i samma grad, ty vi har varit allierade med Nato och EU och det västdemokratiska samhället sen Gud var pojke.

Vad? Inte alliansfria? Lite fakta i saken: Sverige har haft ett praktiskt militärt samarbete med USA och Nato sedan 1948, och ett informellt avtal om militärt utbyte och bistånd som varit det närmaste en försvarsgaranti man kan komma utan att skriva på ett medlemsavtal. Detta har dolts för det svenska folket genom decennierna, av Erlander, Palme, Fälldin, Persson och Reinfeldt, jämlikt av borgerliga och socialistiska regeringar. 2007 skrev vi också under Lissabonfördraget, som statuerar att vi jämlikt alla andra i EU solidariskt ska rycka ut och försvara våra allierade medlemmar. Och slutligen, är vi allierade med värden som mänskliga rättigheter, fri rörlighet, yttrandefrihet och fritt företagande, värden som vi återfinner i den västdemokratiska hemisfären men inte i lika hög grad i andra, t ex Kina, Ryssland eller Iran. Vill vi markera avstånd till de värdena? Inte solidariskt försvara dem mot totalitära och repressiva idéer tillsammans med andra likasinnade? Ställer du dig verkligen på den sidan, Stina Oscarsson?

Så, frågan är hur man kan överge en politik man aldrig fört? Alliansfriheten är en lögn. Vi har varit officiellt allianslösa, inte alliansfria. Vi vill inte vara alliansfria eller allianslösa – vi vill vara delaktiga och ta ansvar, inte stjälpa över ansvaret på andra medan vi glassar förbi i gräddfilen.

Punkt 4 (offentliga handlingar) och 5 (minoriteter) hoppar jag över som varandes marginella och/eller ovidkommande för diskussionen.

6. För att ett avtal om militärt samarbete med Nato försämrar vårt säkerhetsläge eftersom vi blir ett mycket större hot när vi samarbetar med en kärnvapenmakt. Stor humor. Vi har, som sagts ovan, sedan snart sjuttio år tillbaka ett militärt samarbete med Nato. Vårt säkerhetsläge vore etter värre om vi inte hade det, eftersom vi då skulle vara helt utlämnade till Rysslands godtycke avseende suveränitet och respekt för territorium. Ups, javisst, jag glömde att de kränkt våra gränser varje år över och under ytan, så de har ju faktiskt ganska lite respekt trots vårt Nato-samarbete. Om vi däremot skrev på ett medlemsavtal med Nato skulle dess Artikel 5 tvinga Ryssland att uppträda med avsevärt större försiktighet snarare än ständigt ökad respektlöshet, vilket drastiskt skulle förbättra vårt säkerhetsläge.

Sedan glömmer du möjligen att det är Ryssland som är vår närmaste kärnvapenmakt, som dessutom inte drar sig för att hota med sina kärnvapen, liksom att flyga med dem mot oss och våra grannländer, med avslagna transpondrar. Vi lever mer i skuggan av Rysslands kärnvapenparaply än någonsin Natos. Fördelen med att samarbeta med en kärnvapenmakt har beskrivits ovan, och är långt mer fruktbart än att inte samarbeta med dem, liksom att inte ha det minsta insyn i eller möjlighet att påverka den närmaste grannens kärnvapenagerande.

Du verkar också missförstå begreppet hot. Nato hotar ingen. Nato är en försvarsallians, inte en angreppspakt. Ryssland däremot, både hotar och krigar. Att Ryssland känner sig hotat av att inte kunna utveckla sin fulla totalitära kraft över fria demokratiska stater är något helt annat.

Vårt officiella (föregivna) icke-samarbete med Nato innebär dels att vi utsätter våra östersjögrannar, ja faktiskt hela Europa, för ett säkerhetsmässigt hot i det att vi skapat ett allianslöst vakuum i vårt närområde som det står Ryssland i det närmaste fritt att utnyttja, och dels att vi därmed i förlängningen samarbetar med rysk expansionistisk politik eller åtminstone gynnar Rysslands syften – helt tvärt emot vår uttryckta vilja. Tala om hot!

I slutändan handlar detta om solidaritet – att vi gemensamt och solidariskt ställer upp för varandra: en för alla, alla för en. Solidaritet är inte ett hot: det är ett löfte. Det borde klinga väl även i kulturelit och vänsterkretsar, som länge marscherat under solidaritetens banér.

7. För att vi riskerar dras in i många fler krig där vi på förhand tagit ställning till vem som är god och vem som är ond.
Vilka fler krig tänker du på då? Medlemskap i Nato innebär ingen skyldighet att rycka ut i anfallskrig, något som Nato alls icke har som uppgift, strävan eller strategi, även om tankefiguren är allmängods i kulturkretsar. Däremot innebär medlemskapet en skyldighet att solidariskt försvara medlemsländer som utsätts för angrepp – av ruttna totalitära stater som… wait for it… Ryssland. Vem som är god och vem som är ond i en konflikt är oftast inte jättekomplicerat, även om man ska akta sig för alltför diametrala beskrivningar. Däremot tror jag inte att någon vågar beskriva till exempel Ryssland som ”god” i något avseende – och någon annan trolig angripare är svår att föreställa sig i under överskådlig tid. Men du kanske har några alternativ i den dimensionen?

8. För att det undergräver vår roll som medlare i internationella konflikter. I vilken internationell konflikt utom det jugoslaviska inbördeskriget har Sverige medlat i närtid? Jag hoppas att du inte avser Sveriges inklampande i Israel-Palestinakonflikten som medlande i internationella konfikter – och vore det så, på vilket sätt skulle vi som Natomedlem få en svagare ställning? Du tycks mena att vår föregivna allianslöshet och icke-existerande neutralitet skulle ge oss särskild status som rättrådigt världssamvete och att denna jungfruliga purhet skulle undergrävas och befläckas av ett smutsigt Natomedlemskap – ack naiva, naiva tanke.

9. För att det är dyrt.
Det allra dyraste priset betalar den som inte har tillräckligt försvar. Se Ukraina. Skulle vi försöka oss på verklig allianslöshet och verklig neutralitet, det vill säga med egen militär makt hävdande våra gränser och vår handlingsfrihet, skulle vi behöva slanta upp sisådär 100 miljarder om året till försvaret och det skulle ändå inte räcka. Det billigaste försvaret är det vi har idag, ett skyltfönsterförsvar utan större verkan, men som du vet är det billigaste sällan det bästa. Det bästa försvaret vore att solidariskt dela bördan med dem vilka vi också delar handel och värderingar. Det känns naturligt på något sätt, eller hur?

10. Rasism, ojämlikhet, psykisk ohälsa och obildning har relativt lite med Nato att göra, så det kan vi lämna därhän, OK? Men jag förstår att du ville fylla ut texten och plocka poäng bland kompisarna, även om de befann sig värdelösa.

11. För att du är medborgare och ser det som plikt att agera insatt och demokratiskt för vår framtid.
Hoppsan, här finner jag att vi delar ingångsvärden. Vi har bara lite olika utgångsvärden, men det ska vi respektera, eller hur?

12. För att jag är kvinna och kvinnor i alla tider tvingats använda huvudet och inte vapen för att lösa konflikter..
Här någonstans ligger kärnan i kulturarbetarnas engagemang för fred, mot krig. Det lustiga är att det sällan är engagemang mot Rysslands krig, i Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Moldavien eller Ukraina. Jag kan inte påminna mig en enda kvinnlig demonstration mot eller samfällt engagemang i någon av dessa konflikter, men du kanske har ett exempel att upplysa mig med? Men tillbaka till könet: det är män som krigar och kvinnor som gör fred. Nu hamnar vi långt ned i diskussioner om patriarkat och förtryck, som inte leder någonstans, i synnerhet inte avseende Natomedlemskap, så jag tycker att vi helt lämnar det som varandes ovidkommande för diskussionen.

13. För att du är konstnär… för att det finns tusentals uttryckssätt…för att våld är sämst.
Visst, låt oss gå ned på dagisnivå vad gäller säkerhetspolitiken, det blir säkert bra. Och du undrar varför det säkerhetspolitiska kollektivet (qv) tycker att kulturarbetare är naiva?

I dina punkter 14 och 15 fortsätter drömmeriet och utsvävningarna på den blommande kulturella ängen som är så fin och vacker och skör, och som vi nytra realister inte respekterar med våra raljanta kommentarer eftersom de inte har någon som helst anknytning till verkligheten, den sorts verklighet som tuffar runt under ytan i VÅR skärgård, som laddar kärnvapenmissiler några ynka minuters flygtid från Gotland, som stympar, krossar och förstör vart den än drar fram. Det är dags att vakna, alternativt dra sig tillbaka till sin bekväma lilla kulturella vrå där inget ansvar utkrävs.

Avslutningsvis
Det du kanske bör fråga dig är vems ärenden du går när du pläderar för nedrustning och avståndstagande från solidariskt samarbete med fredsälskande demokratiska stater. Kan du tänka dig vem som gynnas av en sådan strategi? När du har svaret på den frågan är du välkommen till det säkerhetspolitiska kollektivet (qv) igen.

Kram, Johan

PS. Denna text tillägnas John Sporrong, vars tweet sporrade mig till detta.
PPS. Läsaren ombeds ha lite överseende med min inte så något raljerande ton, som motiverats av den förskräckligt trångsynta och paradoxala världsbild Stina ger uttryck för. Jag menar att det ibland är nödvändigt att göra repor i parketten, för att mer handgripligt stämma till eftertanke.

Advertisements

Tagged: , , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Kulturarbetare och dilettant at The Imaginary Club.

meta

%d bloggers like this: