Non-aligned or mis-aligned

June 10, 2015 § 2 Comments


Sweden’s cherished policy of non-alignment  [”freedom from alliance”] – is it as concerned with freedom as it purports? When entering in alliance, do you compromise with your freedom, or do you guarantee it?

The Swedish concept of non-alignment, stated as ”free from alliance”, features heavily in the domestic defense and security policy debate and is nailed firmly fast in official statements of Sweden’s position vis à vis NATO and other geopolitical and military powers. This heritage from the Cold War served its purpose as Sweden walked the neutrality tightrope between NATO and the Warsaw Pact (WP). USSR and the WP stumbled into an ignominious grave 1991, leaving Sweden neutral and non-aligned between NATO and Russia, who, stripped of its vassal states, has since represented the semantic and security policy counterweight.

Sweden ceased de facto to be ”free from alliance” with its entry 1995 in the European Union and the subsequent signing of the Treaty of Lisbon in 2009. These actions marked on the one hand Sweden’s solidarity and shared destiny with its European neighbours and, on the other hand, Sweden’s commitment to assist fellow member countries in the event of terrorist attack and other disasters, such as acts of war. With this in regard, Sweden’s professed non-aligned status is either the truth considerably modified or a lie with an infinitesmal grain of truth.

Free – from defense of democracy and human rights?
Sweden’s purported non-alignment should be viewed strictly as not having signed a mutually binding agreement with any defensive coalition (or military pact if you will, particularly in regard to the now defunct WP). By this definition and solely through it can Sweden be called non-aligned. However, in every other respect Sweden is allied to and very much aligned with the democratic and basic human rights values that we share with a very specific segment of the world.

The very word ”non-aligned” (the Swedish ”alliance-free”) implies that carefree Sweden sets itself equally apart – free both from countries and coalitions whose fundamental values include solidarity, freedom, equal justice and international rule of law, and free from totalitarian states or coalitions whose trademark is international hooliganism, repression and denial of everything that we claim as central to society and morality.

As ”alliance-free” Sweden has thus distanced itself both from the international forces of good and from the dark powers that oppose them, choosing to remain in a dusky, inglorious no mans land. This is a curious and hypocritical position that recalls Sweden’s unflattering policy of compromise and accommodation during WWII that, according to the oft-repeated mantra, ”has served Sweden so well” in modern times.

Freedom – from responsibility and solidarity?
To Swedes the non-aligned, ”alliance-free”, status is usually interpreted as something good and desirable – a freedom from demands, a freedom to assume a singular position, a freedom to do as we bloody well please, a freedom to choose our own way irrespective of others, a freedom to remain aloof from war. The mere notion of such freedom is puerile.

Does anyone seriously believe that Sweden is or can be disconnected from the outside world? That we can shutter ourselves behind our porous border and dysfunctional national defence, idly watching (and incidentally admonishing) the outside world as it goes up in flames? That we can disregard entirely the demands of other nations because of our proffered status? That Sweden can sail serenely along in its own private lane in betwixt an outer lane chock full of democracies and an inner lane sparsely trafficked by odious dictatorships?

The concept of non-alignment is false. We ARE allied with the European Union member states and have, additionally, unilaterally and voluntarily allied ourselves to our brother countries through a special declaration of solidarity. We have promised support of some pertinent kind in case of need, to countries who by crushing majority are members of NATO, without getting a similar promise in return. The concept of non-alignment is dead. It is fit for the political scrap heap. We. Are. Not. Non-aligned.

Alliance-free – free from whom?
The only ”freedom from alliance” we may claim is the absence of, not freedom from, binding security guarantees with NATO – for no one in his right mind would even begin to consider joining an alliance with Russia. Right?

As the shadow of Russian territorial revisionism looms yet larger it is becoming ever more obvious that Sweden’s policy of ”freedom from alliance” has a negative value attached to it. It is not merely dysfunctional and ineffective, it invites threat and offers opportunity for Russia to take advantage of – not merely for hapless Sweden but also for the nearby Baltic States. How then can ”freedom from alliance” be something desirable? How ”free from alliance” can a country be in the shadow of an expanding totalitarian nuclear power who does not shirk from invading its neighbours?

Not alliance-free but alliance-less!
I submit that Sweden is ”alliance-less”, or lacking in alliance. This too is a modified truth given our membership in the EU and the associated Treaty of Lisbon. In addition to the EU we are deeply involved with NATO through Partnership for Peace, the Host Nation Support agreement, continuous training exchange and recurring military exercises and a long history of sharing/trading intelligence and technology. The only remaining ”alliance-lessness” is that of binding military guarantees in the event of hostile attack.

Sweden’s bizarre security policy, this ”alliance-lessness”, is currently the focus of domestic discourse. To be without allies along a geopolitical fault line – such as we both are and are not – demands a potent national defence that we do not have and cannot afford to construct on our own. Too many Swedes are reluctant even to defend the country at the most basic level, for various reasons. In order to prove our assertion of remaining ”free from alliance” we must perforce, and urgently, raise our defence budget far above what any politician may promise, as safeguard for all that we hold dear: freedom, democracy, equal justice and sovereignty. The awkward fact that our politicians are not immediately funding our defence to a credible level, while witness to a rapidly deteriorating security environment, implies that we (Sweden) actually do not hold these values as dear as we claim. It is hypocrisy on a heretofore unimaginable level.

How many proposals can we rebuff before the suitor tires?
For as long as we are without allies, without backup or security guarantees – alliance-less – we are at precipitate risk, just like Georgia and Ukraine, to be steamrolled by a Russia who cares not one whit for fancy words or any kind of international rule of law. NATO, who would rejoice at plugging that crazy security vacuum that Sweden has caused in the region through our adamant claim of non-alignment, has time and time again declared and explained that we cannot expect any help whatsoever in case of hostile attack. How indeed can we expect prompt assistance – such as leading politicians, pundits and military men assert – when we mulishly reiterate our desire to remain non-aligned? How many times may we yet emphatically dismiss NATO, such as our Prime Minister is wont to do in front of every cameraman that crosses his path, before they finally dismiss us?

Our eventual membership in NATO – an obvious development for all but the usual worshippers of neutrality left of centre – is an investment in security, not a threat against the same. The safest way to avoid conflict is to join NATO, while the most likely path to conflict and Russian expansion in our region is to remain on the outside. Alliance-less.

The imaginary alliance
Sweden’s alliance-lessness or critical remove from NATO does in fact enable and empower a Russian expansionist policy. Thus the flip side of our non-alignment with NATO implies that we have slid into an informal, non-declared, highly undesirable alliance with Russia: a silent admission to and passive support for values that are diametrically contrary to the western world we claim to be a part of. Bizarre, eh?

A good proportion of Swedes (roughly a third) are wary of NATO, for all the wrong reasons. They should know that NATO is not a military pact of similar kind as the defunct Warsaw Pact. NATO is an alliance for mutual and collective defense, with emphasis on defense: NATO does not launch into aggression. NATO is insurance against aggression. Sweden should make entirely clear, ultimately through membership, that we support and ally our nation to peace, freedom and democracy, to solidarity between people and a secure common future through trade, innovation, advancement of knowledge and cooperation. All of these values should resonate strongly with the emotional core of our society and the very platforms of our political parties.

No to the hypocrisy of alliance-lessness – Yes to NATO!



Alliansfritt eller Allianslöst

June 10, 2015 § Leave a comment

Den omhuldade ”alliansfriheten” – är den så fri som den låter påskina? Att alliera sig, är det verkligen att pruta på sin frihet, eller kanske snarare att garantera den?

Begreppet ”alliansfri” förekommer i den säkerhetspolitiska debatten, liksom i officiella skrivningar, som betecknande för Sveriges ställning vis à vis NATO och andra geopolitiska och militärt betingade maktsammanslutningar. Detta i sin tur är en rest från det kalla kriget där Sverige markerade oberoende och neutralitet mellan å ena sidan NATO och å andra sidan Warszawapakten (WP). WP gick i graven 1991 i samband med Sovjetunionens sönderfall och lämnade Sverige neutralt mellan NATO och Ryssland, som nu utan sina forna vasallstater representerade den semantiska och säkerhetspolitiska motvikten.

Med Sveriges inträde i EU 1995 och sedermera undertecknande av Lissabonfördraget 2009 upphörde vi de facto att vara alliansfria, då vi å ena sidan markerade solidaritet och gemensam vilja med våra europeiska grannländer och å andra sidan fastslår att vi ska hjälpa våra fördragsbröder i händelse av terroristattack eller annan katastrof, t ex krigshandlingar. Att med hänsyn till detta hävda att Sverige är ”alliansfritt” är alltså en sanning med stor modifikation, eller en lögn med ytterst litet korn av sanning.

Fri – från försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter?
Vår föregivna ”alliansfrihet” uttolkas snarare som att vi inte har skrivit bindande försvarsavtal med någon försvarssamarbetsorganisation (eller militärpakt om man så vill, i synnerhet avseende den nu avsomnade WP). Endast därvid kan vi kallas ”alliansfria”. I alla andra sammanhang krävs att man helt bortser från att vi är allierade med de demokratiska och grundläggande människorättsliga värderingar som vi delar med en specifik halva av världen.

Själva ordet ”alliansfri” betyder att vi obekymrat ställer oss vid sidan – både fria från länder och grupperingar vars värdegrund är solidaritet, frihet, hävdande av internationellt erkänd folkrätt och alla människors lika värde, och fria från totalitärt styrda länder eller grupperingar vars prägel är internationell laglöshet och förtryck av allt vi håller för rättsligt och moraliskt centralt.

Som ”alliansfri” har vi således tagit avstånd både från de goda krafterna i världssamfundet och de mörka krafter som står emot dem. Det är en besynnerligt hycklande varken-eller position som går helt och fullt i linje med den osmickrande eftergifts- och medlöparpolitik som ”tjänat Sverige så väl” i modern tid.

Frihet – från ansvar och solidaritet?
Att vara ”alliansfri” tolkas paradoxalt nog i allmänhet som något gott och eftersträvansvärt – en frihet från andras krav, en frihet att ta en solitär position, en frihet att göra lite som vi själva tycker, en frihet att välja vår egen väg, en frihet att stå utanför någon annans krig. Frågan är om någon alls idag anser att vi är så fria som ordet antyder. Det är en närmast pueril tanke.

Tror någon på allvar att Sverige lever frikopplat från omvärlden? Att vi kan sluta oss inom våra gränser bakom vårt dysfunktionella försvar och se på medan resten av världen faller i brand? Att vi kan stå overksamma, vridandes våra händer, när två stormakter kraschar ihop? Att vi helt kan bortse från de krav som andra aktörer ställer eller kan komma att ställa på Sverige? Ska Sverige åka på räkmacka i sin egen gräddfil mellan en ytterfil proppfull av demokratier och en glesnande innerfil av misshagliga diktaturer?

Begreppet ”alliansfri” är falskt. Vi ÄR allierade med EU och har självmant och unilateralt allierat oss, genom solidaritetsförklaringen (enligt Lissabonfördraget), med våra europeiska broderländer. Vi har deklararat att vi skall lämna stöd, osagt vilket, om NATO-länderna i vår närhet råkar i trångmål. Begreppet är därmed redo att förpassas till den politiska deponin. Vi. Är. Inte. Alliansfria.

Alliansfri – från vem?
Den enda ”alliansfrihet” vi kan hävda gäller avsaknaden av, inte friheten från, bindande solidariska försvarsgarantier med NATO – för ingen vid sina sinnens fulla bruk kan väl på allvar mena att Sverige ens skulle överväga att ingå försvarsförbund med Ryssland?

I takt, eller snarare otakt, med Rysslands accellererande erövringspolitik blir det allt tydligare att ”alliansfriheten” innebär mer hot än trygghet för vårt vidkommande – liksom för våra närmaste grannländer. På vilket sätt är ”alliansfriheten” då något att sträva efter? Hur ”alliansfri” kan man vara i skuggan av en expanderande totalitär kärnvapenmakt som inte drar sig för att invadera sina grannländer?

Inte alliansfri – utan allianslös!
Jag hävdar istället att vi är ”allianslösa” – vilket också är en sanning med modifikation med hänsyn till ovanstående beskrivning: EU-medlemsskapet och Lissabonfördraget är en de facto allians, liksom vårt mycket långtgående samarbete med NATO genom Partnership For Peace (PfP), värdlandsavtalet Host Nation Support (HNS), militära samarbetsövningar och historiska informations- och teknologiutbyten. Den enda ”allianslöshet” vi erfar är återigen bristen på bindande militära garantier vid ett eventuellt angrepp.

Denna ”allianslöshet” diskuteras nu livligt i försvars- och säkerhetspolitiska kretsar. Att vara utan allierade – vilket vi både är och inte är – kräver ett urstarkt försvar som vi inte har och som vi inte har råd att skaffa oss på egen hand. Alltför många vill inte ens återskapa en försvarsförmåga, av olika anledningar. För att hävda ”alliansfrihet” måste vi, för att ”alliansfriheten” ska ha en trovärdig grund, satsa mångdubbelt mer än någon är beredd att betala, till försvar för allt vad vi håller högt: frihet, demokrati, lag och rätt. Att vi inte omedelbart skjuter till dessa medel, som åsyna vittne till ett snabbt söndersmulande omvärldsläge, innebär att vi (Sverige) till synes inte håller dessa värden för så höga som vi låter göra gällande. Det är ett paradoxalt hyckleri av gigantiska mått.

Hur många gånger orkar friaren få korgen?
Så länge vi är utan allierade, utan försvarsgarantier – allianslösa – löper vi överhängande risk, precis som Georgien och Ukraina, att bli överkörda av ett Ryssland som inte tar hänsyn till vackra ord eller någon som helst internationell rättsordning. NATO, som inget hellre vill än att täppa till det säkerhetshål vi själva skapat genom vårt bisarra hävdande av ”själv är bäste dräng”, har tid efter annan deklarerat att vi inte kan emotse någon hjälp vid angrepp – och varför skulle vi förvänta oss det när vi halsstarrigt förklarar att vi inte vill vara allierade? Hur många gånger kan vi med emfas avfärda NATO innan de slutligen avfärdar oss?

Vårt kommande medlemskap i NATO – en självklarhet för merparten vid sidan av neutralitetsromantiker på vänsterkanten – är en investering i säkerhet, inte ett hot mot densamma. Det säkraste sättet att undvika konflikt är att gå med i NATO medan det säkraste sättet att inbjuda till rysk expansionspolitik, och därmed öka risken för konflikt, är att stå utanför. Allianslösa.

Den inbillade allianslösheten
Allianslösheten – eller ”alliansfriheten” – till NATO är således ett möjliggörande för rysk expansionspolitik: det är i själva verket en outtalad och icke undertecknad allians med Ryssland, ett tyst medgivande till och passivt stöd för de värderingar som står emot den västvärld vi själva ingår i. Kan det blir mer paradoxalt?

NATO är inte en militärpakt av samma skrot och korn som den hädangångna Warszawapakten. NATO är en försvarsallians, med betoning på försvar – NATO går inte till angrepp. NATO är en garant mot angrepp. Ju tydligare vi tar position för NATO, i slutändan genom medlemskap, desto tydligare blir vårt ställningstagande för fred, för frihet och demokrati, för solidaritet och en trygg gemenskap genom handel, innovation, kunskapsutveckling och samarbete. Samtliga dessa värden borde resonera med alla riksdagspartiers värdegrunder.

Nej till den hycklande allianslösheten – Ja till NATO!

The Chop

June 9, 2015 § Leave a comment

Ever since Russia’s surprise assault and illegal de facto annexation of Crimea the Western response has been to contain the ”conflict” and attempt to accommodate absurd Russian demands that violate and question Ukraine’s sovereignty.

This is a defensive, de-escalatory, and self-defeating stance that ignores the fact that Russia’s ambition does not end at the current line of demarcation. By slumping into a mindset that accepts Russia’s criminal behaviour and simply waits and hopes for Russia to come to its senses (tip: not going to happen with the current regime), Russia is granted initiative and freedom of manouevre. This is clearly unacceptable.

It would be presumptuous of me to suggest that current general strategic thinking is dysfunctional, however, I see a marked lack of willingness to introduce a different, loftier, objective.

Instead of anticipating a renewed Russian offensive we should anticipate a Russian retreat and set that as a goal. We should not act merely to halt Russia but act to throw her back, peacefully, behind her own border.

This is akin to the image of a karate expert lined up before a brick. He can only cleave it if he directs his ch’i, his concentrated energy, at a point well below the brick. He who wavers or aims solely at the surface of the brick will surely fail, defeated by his own lack of ambition.

Hence, when pundits, think-tanks, media, observers and even statesmen direct their energies toward fear of further Russian aggression – punching out maps of anticipated Russian assault vectors and projected conquest as if, literally, there was no tomorrow – Russia is allowed to bask in a wholly misdirected, aye, disinformative and disruptive, limelight.

We – that is, the free and democratic, law-abiding world – are better served by discussing and setting a new, righteous goal: that of ensuring that Russia retreats behind her border and relinquishes her criminal hold over our future.

Instead of fretting over red lines and broken ”cease-fires”, or worse yet, elaborate on the merits/demerits of a an odiously interminable “frozen conflict”, we should discuss what means and measures are required to induce a Russian retreat.

This is not an argument for expansion of armed conflict or a call to start a World War III – one that Russia has already initiated – but a call to focus on a peaceful, defensive, chiefly non-military strategy whose goal is to reinstate international rule of law, to reinstate decency, to reinstate trust in our governments and media.

The only solution to the ”conflict” between Russia and Ukraine, one that Russia hardly acknowledges, is for Russia to retreat, unconditionally. No one will oppose her peaceful exit from Ukraine. It will not shed one life, nor cost a single bullet if only Russia is held accountable to her words.

This is not merely in jest but in earnest. Redirect your train of thought.

This is not merely in jest but in earnest. Redirect your train of thought.

Bear in the trap

June 7, 2015 § 1 Comment

The bear entered voluntarily. He should not be let so easily out.

 Amid fear and angst over a well-advertised Russian summer offensive, maybe it is time to strike a different perspective on the war in Ukraine.

Firstly, ask yourself why Russia is not at greater pains to hide its preparations for the expected offensive. The flow of equipment, men, supplies, drones and the constant registering of artillery is hardly hybrid any more. To the contrary it is perfectly overt and only a fool would buy in to the thinly veiled lies about peaceful intent cranked out by Russia’s spokesmen. Russia’s preparation is overt also because it is nigh impossible to hide from millions of eyes and clutches of satellites.

I submit that Russia’s offensive preparations may be primarily intimidation for the purpose of not having to actually attack. That is, the popularly expected horde of tanks and conscripts rumbling through the Ukrainian fields blitzkrieg style under a canopy of attack helicopters may be nothing more than a particularly bad nightmare. The heavy probes and local adjustment attacks such as witnessed at Maryinka and Shyrokyne are but flyweights in comparison, utlizing no more than small parts of the assembled whole.

It seems to me that incessant reporting about and wringing hands over this widescreen maskirovka mainly serves Russia’s propaganda purpose. While some detailed reporting is necessary, loud and frenzied fretting over Russia’s already established presence and preparation only produces fear and anxiety – precisely that which Russia would like us to experience.

Why attack? Why NOT attack?

The Russian-proxy forces have proven themselves incapable of producing decisive battlefield results. They are a pest but they cannot produce a breakthrough or move the front strategically, or so it would seem. For this, Russia’s overt might is necessary, and it becomes yet more necessary the deeper into Ukraine the campaign progresses (big if). However, the very moment the real Russian army is committed, powerful consequences begin to pile up. More sanctions will be levied. Ukraine may then see actual arms deliveries from the EU and US, causing yet more loss of Russian life that must be hidden or explained at home. The Russian economy will be beat down like a stray dog. Russia will risk exclusion from SWIFT and a whole range of severe executive restrictions on its ability to wage war. I should think that Russia is not quite prepared to go there, but it will threaten with it.

Thus, Russia (or rather Putin/Kremlin) cannot commit fully – for fear of losing big time, as described above.

Nor can Russia withdraw – for fear of losing big time geopolitically and on the domestic scene, in addition to loss of face and potential war reparations, war crimes trials and what have you.

Nor can Russia stay half committed to a prolonged economic attrition game against Ukraine – beause its now stunted Italian-sized economy cannot match that of the free world in the long run, and because doing so would entail growing domestic dissent.

The bear is in the trap but wants us to believe he’s not.

Pundits and commentators like to say that Putin has Ukraine by the collar. I’d say that it is Ukraine that has Russia locked in a vise. It should not let go until Russians too see the light and do what is necessary.

”Not let go” means that Ukraine should not let Russia win (of course) either through intimidation or through war, nor should Ukraine allow Russia to retreat until it has been forced to accept the very harshest of terms – or until the Russian population have risen in anger to dismantle the crooked system which enslaves them.

There is one caveat to this. Russia may yet sponsor a slow, grinding war that pushes a kilometer here and there, eventually leading up to local encirclement battles where major Russian assets are briefly fed in to gain a decisive success. This is akin to boiling the frog while keeping the domestic trade and society relatively functioning, inuring the West to a never-ending war such as in Syria. I believe the Russian economy, and the patience of all parties, is not quite prepared to support that strategy.

Rysk balans

June 6, 2015 § 3 Comments

Senaste nytt från desinformationsstudion

Senaste nytt från desinformationsstudion

Onsdag 3 juni sätter ryska och ryska proxystyrkor igång ett stort anfall mot den ukrainska staden Maryinka väster om Donetsk. Anfallet börjar tidigt på morgonen med kraftig och ihållande artilleri- och salvpjäsbeskjutning. När artillerielden upphör efter ett par timmars ”uppmjukning” stormar omkring 500 soldater fram, understödda av ett tiotal T-72 stridsvagnar och ett flertal pansarfordon.

De ukrainska styrkorna försvarar sig hårdnackat och tillfogar angriparna ett svidande nederlag till priset av 3 döda och 28 sårade, huvuddelen orsakade av artilleribeskjutningen. De ryska styrkorna lämnar ett åttiotal döda bakom sig, varav fyra tillhör GRU (den ryska militära underrättelsetjänsten), och retirerar på kvällen medtagande över 100 sårade. Sjukhusen i det ockuperade Donetsk överfylls.

Sociala media levererar löpande rapporter från ögonvittnen, ukrainska officiella talesmän och propagandistiska uttalanden från de olagliga ryskledda låtsasrepublikerna. De senare skryter tidigt om att de erövrat staden, men, allt efter vad dagen lider, ändrar sedan sin historia till att beskylla Ukraina för att ha provocerat fram attacken. Att något stort är på gång är tveklöst, vilket på fredagen också föranleder ett blixtinkallat sammanträde i FN:s säkerhetsråd.

”This is it”
Anfallet, som först tolkas som inledningen till den länge väntade ryska sommaroffensiven i Ukraina, visar sig efter hand vara en ”reconnaissance in force” eller ”probing attack”. Den ryska sidan har helt enkelt skickat upp en ”försöksballong” som, om den visat sig framgångsrik, kunde ha utvecklats till något större: ena kniptången i en omfattningsmanöver som kunnat leda till ett andra Ilovaisk eller ett andra Debaltseve. Lyckligtvis kunde de ukrainska styrkorna hålla ställningarna och kasta tillbaka angriparna.

När dammet lagt sig kan man konstatera att de ryska styrkorna anfallit i bataljons storlek understödda av ett kompani direktimporterade ryska stridsvagnar samt minst ett tjugotal artilleripjäser som avlossat flera hundra salvor under dagen. Ytterligare manskap och materiel har sannolikt funnits i beredskap att utnyttja ett eventuellt genombrott. Merparten av skeendet vid och bakom fronten har noterats av OSCE:s monitorer.

För den militärt oinvigde låter detta inte som särskilt mycket. Kom då ihåg att Sverige förfogar över sammanlagt tre stridsvagnskompanier och i princip inget artilleri alls, och att en attack av detta slag kräver omfattande förarbete och ledningsinsats. Det var således ett mycket kraftigt anfall, det kraftigaste sedan inringningsslaget vid Debaltseve i februari.

I svenska media: tystnad
Hur rapporterar våra statliga media om detta? Det visar sig att SVT fullständigt ignorerar händelseutvecklingen under onsdagen medan SR sent på eftermiddagen lämnar en mycket knapphändig och översiktlig rapport på inalles 1,5 minuter.

Först dagen efter sänder SVT ett kort inslag i Rapport 19:30 om 2,5 minuter och hela 24 sekunder i Aktuellt kl 21 om striderna, där man sammanfattar det hela som att ”proryska rebeller” orsakat ”de värsta striderna sedan i vintras”. Tre minuter. Det är summa summarum av intresset som ett europeiskt krig genererar i den svenska statstelevisionen. Havsörnsungar, en pedofildom och norsk arbetslöshet i oljesektorn bedöms vara långt viktigare för den svenska allmänheten att hålla sig informerad om.

Det blir värre
Än värre är att sändningen i Rapport endast översiktligt berättar om anfallet mot Maryinka under de inledande trettio sekunderna, för att därefter ägna två minuter åt att presentera en ”human interest”-vinkel signerad Claes J B Löfgren från det ockuperade Lugansk. Claes intervjuar ryssvänliga civila med ”ett långt arbetsliv i lokomotivfabriken” bakom sig, som ”känner sig som ryssar” och vars högsta önskan är att Vladimir Putin ska komma med sina trupper och ställa allt till rätta så att de kan leva i fred. Inslaget domineras av fredliga bilder utan spår av militär verksamhet. Frågan är om detta inslag legat länge på burk och först nu plockats fram? Det har i vart fall ingen som helst bäring till det ryska anfallet mot Maryinka.

Hur kan det bli så här illa? Kan man tolka ”rapporteringen” som annat än fullständigt oengagerad och i huvudsak Rysslandsvänlig? Nja, att beslå SVT med uttalat stöd för Ryssland är i det närmaste omöjligt, men innehåll, viktning och antalet utsända sekunder talar sitt eget språk.

Detta kompakta ointresse för en suverän stats förtvivlade försvar mot en anfallande kärnvapenmakt är något helt oerhört, och att detta får fortgå utan att övriga media och samhällsdebattörer reagerar och kräver förändring är ett kraftigt underbetyg för den samtida mediamiljön.

SVT har ett krav på sig att leverera ”balanserade” nyheter som inte tar ställning för den ena eller den andra sidan i en konflikt. I fallet Ukraina tycks det vara så att ju värre övergrepp Ryssland ertappas med desto mer måste SVT anstränga sig för att ”balansera” Rysslands-kritisk rapportering med extremt Rysslands-positiva inslag. Om Ryssland bara dummar sig lite grann kan man skala ned det balanserande inslaget i motsvarande grad. Detta är den formel för ”balans” som SVT tycks tillämpa.

Falsk balans
Samtidigt måste SVT anstränga sig till det yttersta att svepa rapporteringen i passivt generella termer för att inte ensidigt peka ut Ryssland som ensamt ansvarigt för mördandet. Därför säger man att ”strider pågår” och att ”den bräckliga vapenvilan bryts” utan att beskriva att det faktiskt är Ryssland och dess påhittade proxy-republiker som skapat, inlett, förvärrat och förlänger lidandet. Därmed gör SVT Ukraina delansvarigt för kriget och lägger lika stor skuld på Ukraina som på Ryssland för fasorna. Det är en falsk balans där sanningen kommer i kläm och angriparen aldrig kan beslås med det fulla ansvaret för sina ogärningar.

Hur viktigt är detta journalistiska och moraliska förfall?
Jag vill påstå att SVT och SR, som helt dominerande aktörer på den svenska nyhetsscenen, går i bräschen för att sänka förtroendet för media. Det är dessa kanaler som vi svenskar ska lita på i händelse av kris och ofred. Om vi inte kan lita på att de levererar sakligt underbyggd och korrekt information i fred, hur ska vi kunna lita på att de gör det i krig?

De i huvudsak ansvariga för detta debacle är SVT:s nyhetschef Ulf Johansson ( och nyhetsredaktionens utrikeschef Ingrid Thörnqvist ( Jag skulle önska att varje bekymrad medborgare tog sig tid att reflektera över sakernas tillstånd och vid samtycke markerade sitt missnöje med ett personligt (artigt) brev till dem. Jag har gjort det, och endast belönats med isig tystnad. Upp ur hängmattan!

Where Am I?

You are currently viewing the archives for June, 2015 at The Imaginary Club.