Dumma mej och ömma tår

February 9, 2016 § 2 Comments

Dumma_mig_2

Ett kollegialt utbyte mellan framstående journalister på Twitter, och en lätt förbigången nyhet, fick dumma mej att göra en observation som inte föll i god jord.

Axel Voronov, Anna-Lena Laurén och Maria Persson-Löfgren hör till dem som ofta och kunnigt skrivit och twittrat om Ryssland och Ukraina. De är högt respekterade och väl etablerade röster i ämnet. De har en plattform och en vikt som förpliktigar, genom att bidra individuellt och gemensamt till det fokus media har – och inte har – på kriget.

Det började med ett kollegialt utbyte dem emellan på ämnet ukrainsk korruption – ett ämne som under de senaste månaderna tagit allt mer utrymme i media. Ja, korruptionen är fruktansvärd och ett dödligt hinder för Ukrainas utveckling. Ja, den måste belysas och bekämpas – men inte på bekostnad av belysande och bekämpande av den verkliga faran: Rysslands fortsatta aggression och destabilisering av Ukraina.

Allt sedan Minsk-avtalet undertecknades, såväl det första som dess tillägg, har röster höjts för att Ukraina måste reformera sig för att kvalificera sig för fred. Ryssland har tryckt på för att ge ”separatistrepublikerna” ett mått av självständighet, och många röster i väst, däribland Stefan Löfvén och Margot Wallström, har uppmanat Ukraina, nej krävt, reformer och åtgärder mot korruption som villkor för bistånd och lån. Visst finns det substans i långivarens krav på mottagarens transparens och kamp mot korruption, men det primära i ärendet är ändå att landet befinner sig under militärt angrepp – och att Ryssland inte fullgjort något enda av sina åtaganden enligt Minsk.

Så somnade världens intresse för Ukraina. Så blundade journalisterna för ett krig som bara fortsätter, med dagliga ryska beskjutningar över en frontlinje dit de inte vågar sig, med ett Krim som genomlever sina värsta dagar av förföljelse och utslag av korruption långt värre än vad Ukraina visar.

När journalisterna förpassar huvudscenen till periferin och lägger ett ensidigt fokus på vad Ukraina, inte Ryssland, måste göra, ja då gnisslar det i tålamodet.

Jag påpekar alltså, låt vara taggigt, att Rysslands fortsatta krig mot Ukraina inte tycks generera något intresse i media, allt medan samma media fokuserar på den ukrainska korruptionen. Det gillar inte Voronov.

Jag frågar varför ingen gräver i den enorma logistikapparat som krävs för att underhålla en armé om ca 30,000 man och 450 stridsvagnar i det ockuperade territoriet – en armé vars storlek vida överstiger Sveriges och flertalet västerländska nationers styrkor. Var får de kulor och krut från? Vem betalar deras löner? Svaret är förstås givet, men okänt för en allmänhet som blivit itutad bilder av lokala traktorförare och gråtande pensionärer som förklaring till Rysslands krig mot Ukraina.

Varför? Voronov säger att det beror på att ”Ukraina är i mediaskugga generellt” (utom avseende korruption då) och att ”media sysslar med nyheter.”

Vem är det som kastar mediaskugga om inte journalisterna själva? Den frågan vill inte Voronov besvara.

Vad gäller mediernas förmåga att ”syssla med nyheter” vill jag påstå att det inte är så mycket bevänt med den saken – halten nyheter jämfört halten agendajournalistik, skvaller, löjl, reklam och allmänt dross är tyvärr alltför låg, ett påstående som inte kräver någon omfattande utredning eller dokumentation för att bevisas.

Rysslands fortsatta brott mot ingångna avtal och internationell rätt är i allra högsta grad en nyhet. Här finns mycket att hämta för den som inte bara sitter på kammaren och skriver betraktelser. Några som gör det heter Nolan Peterson och Halya Coynash, Julian Röpcke och OSINT-kollektivet Informnapalm – följ dem gärna om du vill ha riktiga insikter om kriget och vad som pågår runt det.

Nej, Voronov tycker inte om att svara på frågor. Varför skrivs det inte om kriget? Tystnad. Varför rapporterar ingen om Rysslands krigslogistik? Tystnad. Vem kastar mediaskugga? Tystnad.

Förklarligt nog Voronov tycker mer om att ställa frågor, och blir lika irriterad som jag när de inte besvaras:

Vad betyder “invandringsfrågan” och att den inte tas på allvar? Exakt vilken problem är det som åsyftas? Vilken åtgärd efterlyses? Jag ställde frågorna till TV4 på Twitter utan att få några svar.

Så formas opinioner, med många små bitar av det här slaget, där de stora mediehusen fördummar och manipulerar i stället för att bilda och söka sanningen.

I rest my case.

Så tystnar ett samtal som kunde ha handlat om varför kriget tillåts fortgå i skymundan, om medias märkvärdiga fokussvårigheter och otäcka kombination av akademiska distans och cynisk blodhunger, men som istället slutar med kränkthet och blockering. Och så fortsätter de ryska tågen att rulla in på stationerna i Ilovaisk och Debaltseve, fullastade med drivmedel och ammunition, utan att någon med massmedial räckvidd skiner ett ljus på dem.

Jag har inget otalt med Voronov. Han är en duktig och ofta viktig skribent. Men med ömma tår.

Var och hur ska vi slåss?

February 6, 2016 § 2 Comments

Foto: Försvarsmakten

Hemvärnsmän på Gotland. Foto: Försvarsmakten

Försvarsdebattens skyttegravar grävs huvudsakligen längs alliansfrågans och personalförsörjningens ingenmansland. Stundtals tar debatten stickspår åt sidan och inkluderar materialanskaffning, vapenverkan eller geopolitik. Försvarets grundläggande doktrin däremot, diskuteras däremot ytterst sällan.

Doktrin: ”En på kunskaper och erfarenheter grundad och dokumenterad vilja hur Försvarsmakten inriktar uppbyggnad och bruk av det militära maktmedlet.”

Var är försvarsidén?
För att över huvud taget kunna diskutera försvaret, oavsett om man är för eller emot NATO, för eller emot värnpliktens återaktiverande, eller för eller emot exempelvis långräckviddiga vapensystem, krävs en gemensam förståelse för rikets försvarsidé.

Man kan med fog tycka att Försvarsmakten själv ska ha en försvarsidé, inte minst då det är aningen för mycket begärt att politiskt sakkunniga ska kunna trumfa FM i den dimensionen. FM har mycket riktigt en sådan, uttryckt som Militärstrategisk Doktrin (MSD), senast uppdaterad 2011 med förutvarande ÖB Sverker Göransson som avsändare.

En hastig genomläsning bekräftar farhågan: här finns definitioner och uppfordringar i överskott, men ett kraftigt underskott av idéer om hur, var och med vad striden ska föras. Krasst uttryckt ska FM göra allt överallt: hävda och försvara territoriet, verka utomlands och skydda civilsamhället mot alla upptänkliga hot i alla upptänkliga riktningar. MSD är en helförsäkring mot varje eventualitet, fast, som alla vet, med ytterst lite kraft bakom de fina orden och höga målsättningarna.

Skulle ofreden drabba oss är nog MSD det första offret.

Å andra sidan kan man säga att MSD är det enda som diskuteras, fast ur ett flertal mycket snäva perspektiv som helt undviker den centrala frågan: var och hur ska vi slåss?

En försvarsidé säger att vi ska slåss ensamma, utan hjälp från andra, fast utan att bekosta ett sådant försvar.

En annan säger att vi ska slåss ensamma tills andra eventuellt kommer och hjälper till, förhoppningsvis, fast också utan att bekosta ett sådant försvar, eller överenskomma med andra om riktig hjälp på riktigt.

En tredje säger att vi ska slåss ihop med andra, solidariskt och gemensamt, för allt vad tygen håller.

Men ingen av dem säger var och hur vi ska slåss.

Varken avskräckning eller förmåga
För mig synes det självklart att det inte är någon större mening att investera i en försvarsförmåga som aldrig kommer kommer till skott. Försvarets fredstida grundidé, att avskräcka från anfall, bygger på att vi visar upp en skarp och allmän förmåga som snabbt kan sättas in där och då den behövs. Med ledning av tillståndet i Försvarsmakten idag torde denna avskräckande förmåga vara relativt liten – och det finns ytterst lite vid horisonten som kan tänkas fungera särskilt avskräckande i framtiden. Några nya ubåtar, en ny jaktrobot, några nya kompanier på Gotland.

Vapen och mannar kan aldrig vara nog avskräckning i sig. Strategiska hänsyn däremot, till exempel alliansers faktiska understöd, är riktigt bra avskräckning – men det har vi nogsamt valt bort.

Det osannolika kriget
Om nu ofred skulle inträffa, var är den som mest sannolik att ta sig militära uttryck? Få bedömare vågar utesluta Gotland eller Åland. Vår förmåga att försvara något eller bägge av dessa självskrivna mål är idag marginell, och den förmåga vi har är huvudsakligen operativt förlagd till fastlandet.

Finns det andra mål? Huvudstaden – pja, för att ta och hålla Stockholm måste man ha en fungerande logistik: en fri transportkorridor från Leningrad, eller från Kaliningrad via ett redan intaget och missilbefäst Gotland. Inte ens en division luftlandsatta specialtrupper har utsikter att klara sig mer än någon vecka utan förråd och ammunition mot vår långsamt mobiliserade och anemiska Försvarsmakt. Den vektorn skulle jag vilja avskriva helt och hållet, vad beträffar reguljär trupp.

Södra Sverige? Mja, inte utan att först ta Gotland och Bornholm. Sannolikheten för att rysk trupp vandrar i land i Blekinge är relativt liten, återigen med hänsyn till logistikkedjan och utsattheten för NATO:s motoperationer i den södra ryska flanken. Det ska nog till ett rejält världskrig med många fallna baltiska stater innan en rysk invasion blir överhängande sannolik.

Norrland? Pja, Sverige torde i så fall vara ett transitmål för en rysk styrka som vill slå ut NATO:s norra flank, dvs Norge och Nordkalotten. Då måste ryssen först tåga genom Finland och återigen befinna sig längst ut med en lång logistisk livlina bakom sig. Samt starta ett förödande tredje världskrig mot NATO. Föga troligt.

Sverige i sig är inget isolerat mål, annat än för att i samband med de baltiska staternas fall utgöra en västlig barriär mot amerikanska kryssningsmissiler, genom stationering av ryskt missilförsvar och flygbaser på svenskt territorium. Då pratar vi återigen om ett stort tredje världskrig, för vilket Ryssland har små reguljära resurser och sviktande infrastruktur.

Det sannolika kriget
Om reguljärt världskrigsstartande angrepp är osannolikt, vad återstår? Jo, den sista och mest troliga dimensionen – det irreguljära gråzonskriget, det som kan försiggå i polisiära no-go-områden, på de strategiska öarna och mot våra strategiska hamnar: Göteborg, Karlskrona, Oxelösund, Nynäshamn, Kappelskär, Gävle, Sundsvall med flera. Detta krig kan försiggå mot Sverige enskilt utan att omedelbart starta tredje världskriget – så länge vi inte är medlem av NATO.

Något hundratal väl utrustade mannar per ort skulle kunna åstadkomma stor skada och avsevärd fördröjning genom att förstöra och/eller blockera dessa hamnar i ett skede då Gotland och/eller Åland hänger i vågskålen. Det är mot detta hot vi måste öva – mot irreguljära trupper som beblandar sig med vår civilbefolkning och tar dem gisslan i syfte att avskräcka oss från anfall.

Det irreguljära kriget syftar inte till att erövra land utan till att skapa osäkerhet, förvirring och fait accompli – en för oss politiskt ohållbar situation som förevändning för acceptans av ”stormaktshjälp”, till exempel i utbyte mot ryska baser i Sverige.

Bygg förmåga!
Vi måste bli äss på strid i bebyggelse och på uppdragstaktik mot små fientliga grupperingar – mot sabotörer och prickskytteteam i civil skrud.

Mot den här typen av fiende har relativt liten nytta av slagfältsvapen som artilleri och stridsvagnar. Det vi främst behöver är informationsövertag, rörlighet och skydd, bland annat mörkerstridsmedel och bepansrade trupptransportfordon i hela organisationen inklusive Hemvärnet.

Den bästa avskräckande förmåga vi kan skaffa oss ligger, vid sidan av incidentberedskapen, i snabbt mobiliserade och hårt slående insatsstyrkor. Nationella Insatsstyrkan och Särskilda Operationsgruppen räcker inte långt – förmågan måste finnas på djupet och bredden av hela organisationen. Ty om vi inte klarar av att bekämpa en irreguljär fiende, på ett flertal orter samtidigt, inom 48 timmar – på Gotland och vid strategiska nyckelpunkter på fastlandet – kommer vi sannolikt heller inte att kunna försvara resten av landet eller motstå den politiska utpressning som blir resultatet av en gråzonsoperation.

Vilka ska vi lära oss av? Blott två länder har omfattande erfarenhet av just denna typ av strid: Israel och Ukraina. Därvid är det extra tragiskt att vi brutit kontakterna med det ena landet, och endast med stor tvekan och marginell effekt stödjer det andra i dess episka strid mot Ryssland.

För övrigt anser jag att vi ska gå med i NATO. Ögonaböj.

Not: Efter författandet av detta uppmärksammade Sten Tolgfors ett likartat resonemang som publicerades i DN för ganska precis ett år sedan. Fundera på vad som hänt sedan dess i debatten.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for February, 2016 at The Imaginary Club.