Arise against Terrorussia

May 31, 2016 § 1 Comment

Hardly a day goes by without a fresh atrocity. Russia stands behind some of the most heinous crimes against humanity in modern time, yet hardly a move is made to do something about it. Governments and international political bodies avert their eyes. The media is silent, for their own peculiar reasons.

Russia’s transgressions are too many to recount. Witness carnage in Syria, the daily air attacks against civilians, hospitals and markets by Russia’s smirking pilots, carnage made possible by Russia’s unabridged support of Assad’s henchmen.

Witness the daily murderous grind in Ukraine where now upwards of 10,000 people have lost their lives because of Russia’s evil ambitions, where Russia’s operatives and goons roam without intervention, despite the presence of international observers, much fancy talk and limp UN resolutions.

Witness more than half of Chechnya’s population, slaughtered, displaced and forgotten with hardly a mention in Western media.

Witness Georgia, mutilated and subject to creeping annexation where people living near the border testify to overnight land grabs by Russia.

Witness the kidnappings and farcical trials of Eston Kohver from inside Estonia and of Nadiya Savchenko from inside Ukraine, witness the persecution and murder of Crimean Tatars.

Witness the flood of refugees, drowning in the Mediterranean and languishing in camps, purposely driven to flight by Russia and thus turned into a human weapon to destabilize Europe.

A festering boil

Russia – that is, its criminal leadership and military nervous system that drive its blood-soaked progress through time and space – is a festering boil on the body politic. It is cancer and corruption, a rotting corpse that somehow yet moves and infects humanity with its foul claws.

Russia – the country as such and the ordinary people who live there – is innocent. It is the vile system, the one that runs on terror, extortion and theft, which is at fault. Yet this same people have allowed that system to exist and thrive, they have accepted a maggot-like life in the vain hope that they will be spared personal attention from that great evil. The people of Russia live on their knees, on their bellies, slithering in the mud of their neglected villages. Yet we are not much different from them in their supplication.

This awful nation, this gangrene, sits in the United Nations General Assembly and in the United Nations Security Council, in daily defiance of its Charter and principles. How on Earth can we allow this?

We the Western countries do business and seek to win contract with this foul nation on a daily basis, ignoring or suppressing knowledge of its transgressions to better earn a buck. Why oh why do we allow this?

Russia sits brazenly in your living room sofa, a wretched, bloody, stinking creature, demanding service and respect despite its murderous apparition. How can you NOT evict that Russia from your home, bar your door and build a moat to keep it out?

Who in his right mind can defend this criminal nation, this plague, this brutal perpetrator of international terror? Appeasement will only encourage Russia. Appeasement proves to Russia that its strategy is working. It is high time to put a stop to the terror that is Russia.

Dismantle Terrorussia

Russia – its leadership and criminal system – must be dismantled. This blight on humanity and decency, this disruptive force, this awful criminal empire, cannot be allowed to live.

We must declare war on Russia – though not a shooting war. Russia must be suffocated and shunned. Russia must be banned, evicted and declared persona non grata. It cannot be allowed to remain in the UN. It must be shut out from trade and financial markets. It must be blockaded until its leadership cry uncle or until the Russian people awaken from its stupor and rid the world of this abomination.

We must demand unconditional surrender of Russia to the values that bond the civilized world: Freedom, equal opportunity, rule of law and respect for human rights. If Russia will not surrender, blockade and slow strangulation is the one and only remaining path.

You may say that Russia will fight such blockade with actual war, with invasion and nuclear arms. Russia uses this threat of world annihilation to remain in play, as extortionists do. However, like Russia, we too can apply pressure little by little, step by step. We can deny Russia access. We can stop fuelling our economies with Russia’s oppressive petroleum. We can demand that our governments take action – and replace them if they don’t. Russia cannot veto our right to choose, or go to war against our free will.

We must no allow criminal Russia to hold us hostage. We must live up our fundamental principles, or be lost forever.

This is our defining moment. Arise!

Det paradoxala motståndet

May 26, 2016 § Leave a comment

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet med rätt att provocera, förekommer ofta i försvars- och säkerhetsdebatten. Han deltar i seminarier och paneler, han skriver artiklar och twittrar flitigt. Han anses allmänt, i det sammanhanget,  vara en sansad röst som går hårt fram mot ryssvänliga propagandister och högerextrema tokar. I den rollen har han flertalet gånger framträtt som auktoritet på ämnet desinformation, och även korsfäst sin egen kulturredaktion när de torgfört moskovitiska tankar. Men den här gången blev det tokigt.

Nyligen skrev Anders en artikel med anledning av det nu godkända värdlandsavtalet med NATO, där han går till storms mot såväl NATO-kritiker på vänsterkanten som NATO-tillskyndare på högerkanten. Anders sätter sig synbarligen till doms i mitten – men radar strax därpå upp exakt samma argument mot NATO som de NATO-belackare han kritiserar.

Låt oss gå igenom texten. Anders börjar fint med att belysa avtalets faktiska innehåll: snustorra regleringar av ansvar, juridik, miljö, och ekonomi avseende mottagande av stöd som ENDAST kan komma ifråga i beaktande av två helt avgörande punkter:

  1. Att Sverige aktivt inbjuder NATO att nyttja särskilt definierade hamnar, flygfält och lagerplatser – NATO kan således inte klampa in utan vårt tillstånd.
  2. Att framgrupperingen av NATO-resurser endast kommer i ifråga efter angrepp från fientligt sinnat land (läs: Ryssland) eller vid starkt överhängande hot om sådant angrepp. Detta betyder att NATO:s framgruppering är defensiv – aldrig offensiv. Alternativet är förstås att inte inbjuda till hjälp, och låta sig betvingas av angriparen.

Värdlandsavtalet reglerar Sveriges etablerade samarbete med Nato. Ser man till själva texten handlar det i princip om administrativa och tekniska justeringar som förenklar beslut om exempelvis gemensamma övningar.

Precis så. Avtalet är i sak helt okontroversiellt, utom för den som väljer att se det från ett hysteriskt konspirations- och skrattspegelperspektiv där stackars Ryssland är utsatt och hotat av ett expansivt NATO som tvångsansluter stater till sin angreppspakt, och för dem som ser HNS och NATO som destabiliserande snarare än stabiliserande faktorer.

Men de som kritiserar avtalet från vänster och höger utgår inte ifrån vad som faktiskt står i texten utan argumenterar mot den symboliska betydelsen. De verkar egentligen förespråka en helt annan säkerhetspolitisk väg – mer lik den Sverige hade under det kalla kriget.

Anders argumenterar sedan för en samarbetslinje med de nordiska länderna (läs: Finland) och NATO som i allt väsentligt cementerar vår strategiska utsatthet och som endast tillför ett skådebröd av eget förstärkt försvar mot tydliga ryska ambitioner mot oss och vårt närområde. Anders rekommenderar en försvarspolitik som inte räcker till våra egna behov och som absolut inte vill eller räcker till att vara solidarisk med något annat land om det skulle skrynkla sig rejält.

Det lustiga och djupt paradoxala är att han talar mot NATO med närmast identiska lydelser som redan framförts av ”Natoutredningen”, Hirdman med flera – trots att han själv inledningsvis gjort grimaser åt just samma falang:

För det första ligger det inte i Sveriges nationella intresse att ändra 200 år av framgångsrik alliansfrihet. Självklart vore svenskt Natomedlemskap gynnsamt för de baltiska staterna och USA, Sverige ligger ju mellan Natos huvudstyrkor och östra Östersjön.

Men vårt överordnade mål måste vara att hålla Sverige utanför krig och bidra till avspänning i närområdet. Det gör vi bäst genom att avhålla oss från säkerhetspolitiska lappkast.

För det första låtsas Anders att Sverige är alliansfritt. Det är vi inte. Vi är allierade med EU genom Lissabonfördraget och vår egen solidaritetsförklaring. Det är också djupt ohederligt att säga att vår 200-åriga historia av geopolitiskt utanförskap har varit framgångsrikt: ja, vi har sluppit krig på vårt territorium, men Sverige spelade en mycket obehaglig roll under hela andra världskriget som inte är något att yvas över – tvärtom borde vi skämmas för att vi stod vid sidan och lät Europa brinna medan vi tjänade malm- och kullagerstålar på det hela. Det ligger i allra högsta grad i vårt nationella intresse att göra slut på en 200-årig epok av slingrande feghet och faktiskt på riktigt ansluta oss till våra demokratiska grann- och broderstater.

För det andra definierar Anders utanförskap som avspännande och krigsavhållande medan det i själva verket är tvärtom: vår allianslöshet inbjuder till angrepp och ökar risken för krig i närområdet. Det är gratis att angripa Sverige så länge vi inte är NATO-medlemmar, och den fördröjning som kan förväntas vid en frambasering av NATO-resurser enligt HSN spelar angriparen rakt i händerna. Så länge vi inte är medlemmar i NATO ger vi Ryssland både tillfälle och frist.

För det tredje är det inget lappkast att gå från informell medlem till faktisk medlem: vi är NATO:s bästa partner och har varit så sedan 50-talet. Det torde inte ha undgått Anders, men han låtsas bra. Ett lappkast vore det om vi erkände oss som tillhörande en rysk intressesfär, och lät Ryssland diktera vår säkerhetspolitik.

För det andra har vi och Finland en liknande säkerhetspolitisk situation. Att samarbeta inom Norden och särskilt med Helsingfors bevarar vår suveränitet samtidigt som vi blir säkrare.

Här låtsas Anders som om Sverige också har en lika lång gräns mot Ryssland som Finland har; att vi också haft ett utpressande Vänskaps- och Samarbetsavtal med en hotfull granne som kapat del av vårt territorium, och att Östersjön inte har någon strategisk betydelse. Endast vad gäller frånvaron av NATO-medlemskap är Sverige och Finland lika, liksom i vår begränsade förmåga till motstånd i händelse av angrepp. Hur ett svenskt-finskt samarbete bevarar vår suveränitet (eller Finlands) och bidrar till säkerhet är ett mysterium som Anders låter vara oförklarat – han anför det bara som ett argument, som vi förväntas ta för sant. Det är det inte. Det är en innehållslös trollformel.

För det tredje skulle ett Natomedlemskap begränsa våra handlingsalternativ vid en kris. Vår säkerhetspolitik är, tillsammans med Schweiz, bäst i världen på att bevara freden eftersom den är just pragmatisk.

Nu blir det riktigt intressant. Vilka handlingsalternativ vid kris är det Anders vill ha? Vårt EU-medlemskap lämnar inte mycket utrymme för vare sig tanke eller tvivel: vi ska med all vår förmåga bistå våra broderländer vid kris och krig. Samma gäller när vi blir NATO-medlem: vi kan räkna med stöd från NATO, och ska självklart ställa upp med allt vi har om något medlemsland blir angripet. Det kräver avtalet, det kräver värdigheten, det kräver solidariteten. Men det vill inte Anders – han vill ha ”handlingsalternativ”, att göra vad? Att inte skicka hjälp? Att ställa sig på angriparens sida i hopp om att skonas vid fortsatt erövring? Att slå ut med händerna inför broderländerna och säga ”vi tycker synd om er förstås men vi måste prioritera vårt eget försvar, sorry”? Vilken slags pragmatisk lösning ser Anders i händelse av konflikt?

Anders sista mening, den om vår framgångsrika pragmatiska säkerhetspolitik, är en skammens cirkulärargument utan betydelse.

För det fjärde finns tungt vägande säkerhetspolitiska nackdelar med medlemskap. Vi skulle ingå under Natos kärnvapenparaply vilket går på tvärs mot vårt arbete för ickespridning och nedrustning. Och vi skulle få en gemensam försvarspolitik med halvdiktaturen Turkiet och länder där demokratin försvagas som Ungern och Polen. Om olyckan är framme, skulle vi riskera att dras in i en väpnad konflikt, som inte berör oss, mot vår vilja.

Anders gör sig slutligen ännu dummare än sin egen rubrik ”Natodebatten kan inte bli dummare”, när han återanvänder Oscarssons, Schoris, Hirdmans och andra NATO-motståndares paradargument. Det är nästan så man undrar om han skrev artikeln under hot, eller om han faktiskt är så kapitalt inkonsekvent och paradoxal i sitt tänkande.

Vi har hukat under USA:s, Frankrikes, Englands och Rysslands kärnvapenbanor sedan början av 50-talet. Vårt medlemskap – eller icke-medlemskap – förändrar inte detta faktum. Mig veterligt har NATO aldrig riktat sina kärnvapenspetsar mot svenska mål, medan detsamma knappast kan sägas om Ryssland – så vems kärnvapenhot lever vi under?

Anders använder sig av en kulturell ikon, ”kärnvapenparaplyet”, utan att definiera vad exakt den betyder. Det är både slarvigt och ohederligt. Avsikten är förstås att nagla fast en tanke på NATO som en hotfull kärnvapenmakt, vilket är en barock idé. NATO är en försvarsallians utan offensiv ambition, punkt slut.

Det bisarra är att den tydligt vänsterorienterade Anders vänder sig mot den solidariska grundtanken: att vi ska hjälpa våra demokratiska brödrastater utan bak- eller eftertanke, därför att det är vår mänskliga och heliga plikt att göra det, med eller utan NATO-medlemskap. Att Turkiet liksom andra länder är eller i framtiden kan vara en demokratiskt tveksam partner är en bisak: om de blir angripna är det ändå vår skyldighet att bistå. Eller tror Anders att Turkiet skulle bli en bättre stat om Ryssland eller Iran styrde där?

Slutligen ”dras” vi inte in i en konflikt ”som inte berör oss, mot vår vilja”. För det första är NATO:s beslut enhälliga och syftande till försvar – vi KAN inte dras in i en (föregivet) offensiv konflikt mot vår vilja. För det andra, om Sverige som medlem inte vill vara del av en försvarsstrid mot en folkrättsvidrig angripare, ja, då finns det inget hopp om landet alls, varken som NATO-medlem eller som allianslös utanförstat.

Självklart ska vi vara en moraliskt högtstående försvarare av fred och demokrati – och äntligen bli en fullvärdig medlem i den försvarsallians vi inofficiellt tillhört i över 60 år. Med vapen i hand, inte med orkeslösa ursäkter och stinkande argument.

This rings true today

May 4, 2016 § Leave a comment

1941. The Japanese have attacked Pearl Harbor. An American woman of zeal and zest speaks to a rough crowd after a series of violent anti-Japanese acts:

”We live in a time of the vile act justified. Vile acts spawn immediate and reactive injustice. Such reaction is often obscured by righteous intent. The emphatic bond of shared catastrophe creates an unshakable will to power that binds each and every one of us to a world outside of and most deeply within ourselves. We comport in this shared world at great moral peril, and understand that this is the moment that calls us to self-sacrifice. The name that we give to this moment is History, and that moment is now!

She paused. Ashida read it. She’s catching her breath. She’s got them for one instant.

Kay said, ”History afflict both individuals and nations. History assumes the form of a mass debt that common people pay in blood. History is this moment, and at this moment we are charged to love and hate on a mass scale, as we act as individuals called to the best within ourselves, as we react to the atrocity by euphemizing atrocity, for atrocity assumes forms both subtle and strident and obliterates everything within its path, and as individuals we are thus charged to the near-impossible task of enacting love that much more ruthlessly, and with a self-sacrifice that would have been unknowable had History not summoned us. At this moment, our options become do everything or do nothing.”

She paused. Ashida read it. She’s still got them. She knows they won’t hold off much–

Kay said, ”War is the mass imprisonment of the individual will and the paradoxical liberation of the individual voice. Thus, self-sacrifice oft becomes the voicing of unpopular sentiment within more popular outrage. History is this moment. This moment must acknowledge the merger of the individual voice and our nation’s will to power, and bring it to a more specific moment of conscious and contrary statement. //…”

James Ellroy, ”Perfidia”

I bow to Ellroy. I don’t know about you, but this caught me as a central passage in the book, and most relevant to the very interesting times that we are living though. May you make the right choice, and may you live to see tomorrow with your integrity intact.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for May, 2016 at The Imaginary Club.