De skamlösa

July 13, 2016 § Leave a comment

TV-HOF

Om det här var SVT hade du inte fått läsa detta. Policyn för SVT:s utrikesnyheter, i händerna på ansvarige utgivaren Ulf Johansson och chefen för utrikesnyheterna Ingrid Thörnqvist, tycks nämligen vara att inte rapportera alls från vår tids viktigaste händelse.

Rysslands krig mot Ukraina.

Varför är Ukraina viktigast, viktigare än en tågolycka i Italien, en jordbävning i Ecuador eller en ensam skytt i Dallas? Jo, dels för att det är första gången sedan andra världskriget som europeiska gränser flyttas med vapenmakt, och dels för att västvärldens flathet gentemot detta underminerar, ifrågasätter och äventyrar precis allt som vi håller för viktigt och heligt. Men mer om det strax.

Låt oss först titta på TV.

SVT Nyheter är landets viktigaste nyhetsförmedlare jämte Ekonyheterna på Sveriges Radio. De är viktigast därför att de är Public Service – de har fått vårt förtroende att leverera viktiga, sanna och tydliga nyheter från när och fjärran. De har ett av staten reglerat uppdrag att ge Sverige oberoende, opartiska och relevanta nyheter:

SVT ska meddela nyheter, stimulera till debatt, kommentera och belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor.” (Public Service redovisningen 2014)

Orienterade. Ta ställning. Smaka på den. Den som tittar på SVT får se nyheter om getingplågan, om försvunna turister och om tyska barnamord. Alltmedan tiotusentals ryska soldater sedan februari 2014 ockuperar och angriper en europeisk stat mindre än tre timmars flygtid bort.

”SVT ägs inte av staten eller kommersiella intressen utan av en stiftelse med uppgift att garantera företagets oberoende. Eftersom du betalar för public service via radio- och tv-avgiften så ser vi dig och alla andra som de verkliga ägarna.” (SVT hemsida)

Som ”verklig ägare” känner man sig förvånansvärt förbisedd och maktlös. Som ”ägare” är det svårt gränsande till omöjligt att inleda dialog med SVT, än mindre att få till stånd konstruktiva samtal med redaktionen. Tro mig, jag har försökt.

Det förnekade kriget
Rysslands krig mot Ukraina är en komplex berättelse med långtgående konsekvenser, medan de ”nyheter” vi matas med är isolerade, kortsiktiga och tabloidartade. En naturkatastrof eller avgränsad mänsklig händelse är en tacksam munsbit som man kan tugga i sig, beklaga och sedan snabbt lämna bakom sig. Så tickar nyhetsåret på, en isolerad, futtig och ovidkommande händelse i taget. Alltmedan tiotusentals ryska soldater krigar och förstör ett europeiskt land.

SVT sänder ca 2000 timmar nyheter om året. Kriget i Ukraina ägnades inte ens en halvtimme sammanlagd sändningstid. Så här beskrivs insatsen i 2015 års public service redovisning:

”Utrikesbevakningen under år 2015 dominerades av terrordåd i Paris, Köpenhamn, Turkiet, Bangkok och Tunisien samt av kriget i Syrien och dess följder för civilbefolkningen och för EU. Europa var i bevakningens centrum. 633 inslag i Rapport och Aktuellt handlade om Europafrågor, det är tre gånger fler än inslag från Mellanöstern och fem gånger fler inslag än från USA. Under året gjordes reportage från 80 olika länder. Redaktionen har även följt upp stora händelser som jordbävningen i Nepal, Ebolasmittan i Västafrika och gjort många återbesök hos flyktingar i Turkiet, Libanon och Jordanien. Flyktingfrågan under andra halvan av 2015 var den enskilt mest belysta frågan.”

Ukraina? Nämns inte ens.

Vad hände i Ukraina 2015? Minsk-II avtalet undertecknades för att genast brytas av Ryssland med inringningsslaget vid Debaltseve. Tillförseln av stridsfordon, tusentals ton ammunition och avancerade vapensystem från Ryssland, liksom återkommande ”humanitära konvojer” över gränsen, fortsatte med sådan intensitet att de så kallade ”rebellerna” i östra Ukraina nu har en av Europas största krigsmakter. Ockupationen av Krim fortsätter med allt hårdare förtryck av den tatariska ursprungsbefolkningen och med daglig stöld av olja som pumpas upp ur annekterade källor på havsbotten. Allt detta och mer därtill talas det tyst om i svenska media, om alls.

Längs kontaktlinjen i Donbass pågår beskjutning, sabotage, räder och regelrätta strider som skördar minst ett par döda och tiotals sårade per dag. Det är krig, om än ett lågintensivt sådant, inte ”bräcklig vapenvila” som det så missvisande benämns i media. Hur skulle vi reagera om våra nyhetsorgan blundade för en ockupation av Gotland, och låtsades att 50-60 döda och 300 sårade soldater i månaden var så pass normalt att det inte ens är värt att nämna?

Varför är Ukraina så viktigt?
Så länge västvärlden inte med kraft reagerar – och agerar – mot Rysslands aggression, så länge vi blundar för naken vapenmakt, åsidosätter vi de värden som vi själva håller för dyra och heliga. Den suveränitet som vi själva hävdar förnekas Ukraina med stöd av vår passivitet. Den frihet och demokrati vi själva hyllar, gäller inte på Krim eller i östra Ukraina. Där råder förtryck och militärdiktatur, med vårt passiva medgivande. Så kan vi inte ha det. Världen, och ”den humanitära stormakten” Sverige måste med kraft återupprätta Rysslands respekt för lag och rätt, för frihet och suveränitet – eller acceptera att inga av dessa värden gäller, ens för oss.

Men sanktioner…
…räcker inte. En långsam strypning av Ryssland är tidsödande och ineffektivt, det är en långt utdragen plåga som drabbar det ryska folket mer än det ryska ledarskapet. Tvärtom hjälper sanktionerna det ryska ledarskapet att ena och egga folket mot ”det fientliga och orättvisa väst” (som inte stillatigande accepterar Rysslands militära aggression). Att lyfta sanktionerna vore dock helt fel väg: Ryssland måste bringas ned på knä, snabbt, och bringas att förstå att ”oacceptabelt” betyder just det: oacceptabelt.

Kriget i Ukraina kan ta slut på en vecka, med en fullständig rysk reträtt från Krim och med återupprättande av ukrainsk gränskontroll mot Ryssland. Den lösningen är inte utopisk: den är naturlig och reell.

De skamlösa
Det är dags för SVT att ta bladet från munnen, att sluta tiga om Rysslands krig i Ukraina, att informera folket om vad som pågår där, och med Rysslands aggression som fond skapa debatt om hur vi försvarar våra centrala värderingar. Det är också dags för Utrikesdepartementet att vidta mått och steg för att ytterligare skärpa tonen mot Ryssland, att inte räddhågset skygga för dess hot, och att lyfta frågan om Rysslands reträtt i det Säkerhetsråd vi nu tar plats i. Intill detta inträffar skäms jag för mitt land, dess feghet, dess dubbelmoral, dess cynism.

Okänd men sannolikt tysk ubåt, del II

July 10, 2016 § Leave a comment

zachrison

Vad syftade egentligen Ekots publicering om resultatlösa svenska ubåtsjakter till? I förstone vill man tro att Ekot relaterar eller av egen kraft skapar aktuella nyheter, via sagesmän eller eget journalistiskt arbete. Så vad var det som fick Ekot att återvända till ubåtsjakten/underrättelseoperationen 2014, två år efter händelsen? Och till ytterligare en ubåtsincident, den famösa fyrasekundersobservationen, året därpå?

Låt oss återgå till det vi faktiskt vet, genom en granskning av Ekots utsagor.

”Och Ekot kan nu alltså berätta att Försvarsmaktens djupare analys visade att ljudet inte kom från någon utländsk ubåt som man först trodde utan från en svensk källa.”

Upprinnelsen till artikeln/inslaget tycks vara att Ekot uppvaktats av en ensam källa med tillgång till Försvarsmaktens djupare analys. Det är tänkbart men kanske inte sannolikt att Ekot inlett en självständig undersökning utan yttre stimulans: helt klart får Ekot knappast tillgång till Försvarsmaktens sannolikt säkerhetsklassade dokument genom Försvarsmaktens försorg. Uppgifterna är således overifierbara och har möjligen kommit Ekot till del genom otillåten informationsdelning eller, som vi kan kalla det, rent spioneri. Källans motivation att gå till Ekot med uppgiften kan vi bara gissa oss till, men det är uppenbarligen inte någon som är intresserad av att stärka förtroendet för Försvarsmakten.

Sant eller falskt? Vi vet inte.
Med ledning av Ekots skrivning och ovanstående redogörelse synes det tydligt att Ekot har eller som minst fått skåda en kopia av FM:s djupare analys – frågan är om den kopian är korrekt återgiven eller om det rent av är en förfalskning, i samma klass som försvarsministerns påstådda brev om svensk vapenförsäljning till Ukraina. Ekot kan knappast ha frågat FM om verifikation av en handling som de inte har laglig rätt att få tillgång till – och om de frågade torde de knappast ha fått något svar.

Ekots uppgift är således varken sann eller falsk då den inte kan verifieras med mindre än att Försvarsmakten bryter sin tystnadsplikt. Ekots uppgift är ingenting – nada – noll – oanvändbar. Ändå används den.

Nästkommande mening tyder på graden av det svar Ekot fått från Försvarsmakten:

”Men enligt Ekots uppgifter så anser Försvarsmakten fortsatt att tyngden i de övriga observationerna under ubåtsjakten 2014 gör att det går att slå fast att en utländsk ubåt kränkt svenskt vatten.”

Det vill säga att FM på Ekots förfrågan står fast vid sin position utan att erbjuda någon ytterligare kommentar. Det kallar Ekot för ”enligt Ekots uppgifter” i syfte att få FM:s uttalande att låta graverande, och i syfte att få oss att tro att Ekot gjort ett journalistiskt dagsverke. Resten av artikeln/inslaget är i huvudsak insinuerande utfyllnad visande på att ingen varken vill bekräfta eller dementera Ekots uppgifter, men ”Stefan Löfven [sic] ska ha blivit upprörd” – allt enligt ”Ekots källor”, sannolikt en tjänsteman med tillträde till regeringens säkerhetspolitiska råd, eller någon som levererar hörsägen från samma råd.

Den sammantagna bedömningen av Ekots uppgifter är att de är helt befriade från fakta samt byggda på hörsägen och fria fantasier. Av detta spinner Ekot ett inslag/artikel som mest liknar en anklagelseakt mot Försvarsmakten – av Ekot benämnt ”försvarsmakten” med gemena bokstäver – och avslutar med en dubbel bajsmacka: vid Marinens övning 2015 har det fastslagits [av vem?] att en kränkande ubåt var tysk. Därefter är Ekot tyst i fyra veckor.

Frågor till Ekot och dess chef Olle Zachrison:

Vad är Ekots uppsåt med publiceringen, enär nyhetsvärdet två år efter händelsen är minst sagt vikande?

Anser Ekot att det är förenligt med god journalistisk sed att publicera icke bekräftade uppgifter?

Anser Ekot att en icke bekräftad andrahandsuppgift om en fyrasekunders okulär observation av ett förmodat periskop är tillräcklig för att på egen hand nationalitetsbestämma en kränkande ubåt?

Varför rapporterar inte Ekot att den tyska marinen redan den 13/6, genom Tysklands ambassad i Stockholm, helt avfärdat Ekots uppgifter?

Scoopet som sjönk

July 9, 2016 § 1 Comment

sousmarin

Den 11 juni påstår Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot att en tysk ubåt våren 2015 kränkt svenskt territorialvatten i Stockholms skärgård. Påståendet levereras som en avslutande bisats i den huvudsakliga rapporteringen, som handlar om att den av Försvarsmakten bekräftade utländska kränkningen i underrättelseoperationen/ubåtsjakten 2014 istället baserats på ljud ”från ett svenskt objekt”. Ur journalistiskt perspektiv handlar det således om att man vill strö salt i såren genom att stapla två misslyckanden på varandra.

skärmdump

För det första är det svårt att värja sig mot upplevelsen att Ekots publicering syftar till att diskreditera, misstänkliggöra och förlöjliga Försvarsmakten samt att generellt grumla vattnen avseende upphovet för påstådda ubåtskränkningar.

För det andra är det uppseendeväckande att Ekot självständigt slår fast att det var en tysk ubåt vid Vindbåden, utan att precisera vilka uppgfter som ligger till grund för utpekandet och trots att varken FM eller regeringen nationalitetsbestämt kränkningen.

För det tredje är det sensationellt att det tar Ekot nästan fyra veckor att utveckla bisatsen till något mer substantiellt.

Det är ett säkerhetspolitiskt scoop – som sjunker, dag för tyst dag.

När bisatsen då slutligen utvecklas i en “uppföljande” publicering blir det hela snarare än mer invecklat, och som dessutom kräver ett ytterligare klarläggande från Ekots chef Olle Zachrisson:

skärmdump2

“Något nytt att komma med” – Ekochefens uttalande avslöjar därmed att de uppgifter som låg till grund för det första utpekandet egentligen var otillräckliga, då ”nya uppgifter” först måste till för att kvalificera den första utsagan. Slutsatsen av det är att Ekot medvetet publicerade sitt utpekande utan saklig grund. Det tog därefter nästan fyra veckor att gräva fram ”trovärdiga och relevanta” uppgifter som kvalificerade den första publiceringen – uppgifter som dessvärre inte låter sig kontrolleras, som inte preciserar med fakta och som heller inte är nya. Det enda nya i Ekots rapportering är den egna nationalitetsbestämningen.

De källor som Ekot vilar sitt utpekande på tycks vara dels en (1) enskild militär observatör ombord på ett av marinens fartyg, alternativt någon som till Ekot relaterar uppgifter som denne enskilde observatör lämnat: ”en svensk militär såg att ett föremål bröt vattenytan en bit bort från marinens fartyg”; samt dels en källa med insyn i Högkvarterets föredragning för regeringen i december 2015: ”Den här händelsen redovisades vid mötet i december 2015, enligt Ekots källor.”

Från fastslaget till inte helt säkert
I det första inslaget hävdar Ekot att ”det fastslagits” (av Försvarsmakten) att ubåten var tysk. I sin uppföljning har visshetsgraden sänkts till ”sannolikt”  och ”inte helt säkert” – ett långt steg ifrån ”fastslagits”. Döm själv:

”Slutsatsen av analysen blev att det sannolikt rörde sig om en tysk ubåt och sannolikt inte en rysk.”

”Beskedet då var att nationaliteten på ubåten var okänd.

”Orsaken till det var att det inte med säkerhet gick att säga att det var en tysk ubåt som siktats.

”Att det inte var helt säkert att det rörde sig om tysk ubåt..”

Vem talar?
”Men slutsatsen var alltså att det sannolikt var en tysk ubåt och inte en rysk som observerades vid Vindbåden den 14 april 2015.”

Denna avgörande passus i Ekots ”klargörande och preciserande” artikel, den som skulle precisera allt, denna passus har ingen sagesman. Är det Försvarsmakten, den observerande militären, Ekots källa eller Ekot själva som står för slutsatsen? Eftersom ingen särskild storhet citeras tvingas man anta att denna slutsats är Ekots egen tolkning.

Det viktigaste i publiceringen tycks vara att 1) fastslå att det inte var en rysk ubåt, enär detta för säkerhets skull upprepas och 2) skapa så mycket tvivel och förvirring det bara går kring kränkande nationalitet. Desperationen i tilltaget talar för sig själv.

Kan vi lita på Ekot?
Allt hänger på trovärdigheten – såväl för Ekot och för Ekots källor. Ekots källor lämnas naturligtvis inte ut pga pressens grundlagsstadgade källskydd (Tryckfrihetsförordningen 3 kap 3 §), varför det inte går att verifiera från vem, när eller hur uppgifterna kommit Ekot till del. Slutsatsen blir därför att betraktaren varken helt kan lita på eller helt bortse från uppgifterna – eftersom det inte föreligger någon evidens vare sig för eller emot uppgifterna.

Vi får heller inte veta vilka bedömningar och överväganden Ekots redaktion gör innan man publicerar – hur de värderar källan och den eventuella skada man riskerar att åstadkomma genom en obetänksam publicering av tveksamma uppgifter. Ekot själv tycker att vi ska lita blint på dem – men ger oss ingen anledning att göra det. Tvärtom ger Ekot ett slarvigt intryck, ett slingrande, döljande intryck – ett intryck av någon som inte är intresserad av att redovisa sanningen, ett intryck av desinformation och smutskastning. Det är ovärdigt, det är oprofessionellt och det underminerar förtroendet för Ekot.

Minns att chefen för Ekot står bakom allt detta. Inte någon ensam praktikant, inte någon trött slarver, utan chefen för Sveriges (hittills) mest betrodda nyhetskanal. Det är en planerad, väl avvägd utgivning vars syfte tycks vara att skada och förvirra snarare än upplysa och klargöra. Det är också signifikant, och i synnerhet oroande.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for July, 2016 at The Imaginary Club.