Din dagliga dos propaganda

January 13, 2017 § 1 Comment

mirz7

Torsdag 12 januari skickar SVT Nyheter ut ett i mina ögon tendentiöst inslag i Rapport 19:30 om Rysslands reaktion på den kommande presidenten i USA, med titeln ”Ryssland gläds åt Trump”.

Det är naturligtvis intressant att höra hur tongångarna går i Ryssland, även om det inte är några större överraskningar som förväntas eller serveras. Därvid agerar SVT inom sitt uppdrag att rapportera från omvärlden. Frågan är snarast hur man rapporterar, vems talan man för, vilka man väljer att agera megafon för det ryska folket och vad man egentligen vill uppnå med inslaget? Vilka begreppsbilder vill SVT att folket ska uppfatta? Här nedan presenterar jag min tolkning med fetmarkerade ord som hänvisning till dessa frågor – hur du väljer att betrakta inslaget är helt upp till dig.

Katarina Sandström påannonserar:
”I stora delar av hela världen håller människor andan och undrar vad som ska hända. Så är det inte i Moskva, där hoppas etablissemanget att Trump ska ge Ryssland en ny storhetstid.” 

Bert Sundström fortsätter:
”Glädje och applåder i Rysslands parlament när Donald Trumps seger var klar, äntligen en rysslandsvänlig president i Vita Huset tänker många, bland dem Gevorg Mirzayan som skriver om internationella relationer och pratar utrikespolitik i olika pratprogram.”

Efter denna beskrivning får Mirzayan lägga ut sina tankar om saken, utan minsta kommentar från Sundström:

mirz1mirz2

“Vi borde ägna oss åt samarbete istället för konfrontation.”

“Vi hoppas att Trump inte vill ha konfrontation för konfrontationens skull.”

Moskva kräver ingenting som Washington inte kan acceptera–”

“–som “ge oss hela Östeuropa, låt Sovjetunionen återuppstå!”

(Kommentar: som om Östeuropa var USA:s att ge bort, eller som om USA hade något att säga till om inför en högst osannolik sovjetisk återuppståndelse!)

Och så avslutningsvis:mirz7

I avsaknad av kommentarer till Mirzayans utsagor får lagt kort helt enkelt ligga. Att Ryssland över huvud taget skulle vara engagerad i “kampen mot IS” är rent skrattretande: under ett års tid har Rysslands bombningar i Syrien nästa uteslutande riktats mot rebeller och civila som inte tillhör IS; Ryssland har inte gjort ett minsta dugg för att hindra tjetjenska radikala islamister att resa till Syrien för att ansluta sig till IS.

Bert fortsätter oförtrutet:
”Ja här i maktens korridorer i Moskva så hyser man stora förhoppningar på bättre relationer till USA med Donald Trump som president och president Putin gör ingen hemlighet av att han är mycket glad att slippa Hillary Clinton som motpart de närmaste fyra åren. Men både makthavare, experter och vanligt folk här i Ryssland inser att med Donald Trump i Vita Huset är det mycket som kan gå snett, också ur rysk synvinkel.”

“Bättre relationer” i det här sammanhanget betyder förstås lättnader i sanktionerna mot Ryssland på grund av en internationellt fördömd annektering av Krim och ett ohyggligt laglöst krigande i östra Ukraina (som SVT för övrigt inte säger ett pip om). Det betyder också att USA ska se genom fingrarna med Rysslands kidnappningar över statsgränsen (Eston Kohver), folkmord i Syrien och dokumenterad inblandning i USA:s inre angelägenheter genom manipulation av valrörelsen där. Men nu ska vi få höra ”vanligt folks åsikter”. Bert ger sig ut på gatorna för att visa en bild på Trump och ställa omöjliga frågor: ”Vem är han? Är han bra för er?”

Den första tillfrågade säger sig inte veta. ”Svårt att säga.”

Tillfrågad nummer två säger: “Jag tror det blir farligt för Ryssland. Han hamnar på säkert på kollisionskurs med vår president – eller tvärtom!”

Herregud vad mycket bra saker man kan få höra på gatan! Bert fortsätter med Mizvayan:
”Jo, två alfahannar kan börja slåss tror Gevorg. Men om Trump visar att han ser Putin som en global tungviktare räcker det långt för relationerna.”

mirz8mirz9mirz10mirz11

Om bara USA erkänner Ryssland som stormakt (fet chans!) och avstår att stödja Ukraina i dess försvar mot ett Ryssland som inte ens erkänner att de inlett och driver kriget, ja då kommer allt att bli bra – med vaniljsås och sockerströssel på!

Och här tar inslaget slut – utan vidare tillägg, kommentarer, betraktelser eller analyser. Här finns inget som ifrågasätter eller agerar motvikt till den nakna ryska propagandan. Gediget!

Gevorg Mirzayan
Vem är då Gevorg Mirzayan, som så översiktligt presenteras som någon som ”skriver om internationella relationer och pratar utrikespolitik”? Var ligger hans sympatier och beroenden (som om det inte var tillräckligt tydligt i inslaget)?

På sin Facebooksida anger han sig själv som “associate professor” vid Ryska Federationens Finansiella Universitet och som utrikeskorrespondent vid föregivet oberoende affärstidningen Expert.

Han skriver också för statskontrollerade Russia Direct och Russia Beyond The Headlines som båda finansieras av statskontrollerade Rossiyskaya Gazeta, liksom i propagandakanalen Russia Insider News, och i föregivet oberoende Russia in Global Affairs där Putin-vänlige oligarken Vladimir Potanin är styrelseordförande.

Han skriver för ryska statskontrollerade GONGO-tankesmedjan (government owned non-government organisation) Russian International Affairs Council där bland andra Petr Aven (Alfa Bank) och Dmitry Peskov (Putins presstalesman) sitter i styrelsen. Han är också publicerad av Gorchakov-fonden, där utrikesminister Lavrov sitter i styrelsen, och av Rysslands informationskrigare, propagandakanalen Sputnik International.

Han har föreläst för RIAS (Russian Institute of Advanced Studies) som är en välkänd propagandaaktör, och här hemma har han (mindre signifikant) uppmärksammats av Rysslands stödtrupp Anders Romelsjö. Han skriver även för The Iran Project, ett “icke-professionellt nyhetsnätverk” som är Irans engelskspråkiga röst mot omvärlden.

Här har Bert helt enkelt hittat “Moskvas röst” i sin prydno. Det vill säga, här är det staten Ryssland som talar, genom en gullig liten taltratt.

Således har SVT låtit Kreml prata till Sverige, på bästa sändningstid, och låtit dem okommenterat föra fram diverse oheliga narrativ. Den enda trösten är att de flesta som såg det antagligen inte förstod det, och att de andra passade på att gå på toaletten medan Kreml pratade – ty detta är skit och ingenting annat.

För övrigt anser jag Trump vara 100 % korrupt och ovärdig sitt ämbete, men det kunde du säkert gissa redan.

Advertisements

Pbv till Hemvärnet – bra eller dåligt?

January 8, 2017 § 1 Comment

I en DN-intervju med Liberalernas partiledare framkommer partiets förslagslista till ett starkare försvar, i faktarutan längst ned i artikeln. Där står bland annat att (l) vill tillföra granatkastare och pansarbandvagn 302 till Hemvärnet.

Förslaget, som inte utvecklas närmare, fick genast hånfull kritik i sociala media. På partiets hemsida under rubriken Försvar hittar jag ingen djupare analys eller förslagsbeskrivning, men dock raden ”Hemvärnet ska förses med Robot 70 som nu avses avvecklas i den ordinarie krigsorganisationen”. Tillsammans med nu presenterade punkter tycks Liberalerna vilja tillföra Hemvärnet en mängd kvalificerad materiel. Skulle Liberalernas politik i detta avseende bli verklighet kan man knappast förvänta sig att materielen införs på bredden utan snarast i ett mycket begränsat antal, sannolikt motsvarande en pluton per militärområde. Ett rent skådebröd med andra ord.

Oavsett mängden och den politiska aspekten ovan kan det vara på sin plats att fördjupa sig i en analys av förslaget. Detta låter sig dock endast göras om man har en idé om numerären, vilken naturligtvis måste ställas mot uppgiften, kostnaden och effekten.

Analys
I nedanstående översiktliga analys leker jag med tanken att förslaget avser uppnå verklig operativ effekt snarare än plakatpolitisk sådan, varför man får tänka sig att det då bör finnas ett (1) pbv-buret kompani med två pbv-plutoner i varje hemvärnsbataljon. I dagens organisation har den generiska hemvärnsbataljonen två insatskompanier och ett bevakningskompani, där insatskompanierna har en bandvagnsburen pluton och en eller (på papperet) två hjulburna plutoner.

I mina ögon torde det vara bäst att ensa materielen i kompaniet så att flertalet kompanier inte står med tre helt disparata fordonstyper (Pb 8, Bv 206, Pbv 302). Således torde ett enhetligt ”tungt” kompani per bataljon vara den mest framkomliga vägen. Bataljonen skulle därmed ha ett bevakningskompani och två insatskompanier varav det ena är delvis pbv-buret.

Tanken här är att den pbv-burna enheten utgör förbandets ”tunga” del, med uppgift att fungera som ankare i en stridsställning och som spjutspets vid uppgiften”ta skyddsobjekt” (enl Handbok HV 2016).

Observera nu att detta är helt hypotetiskt.

Om ett insatskompani per bataljon skulle utrustas med två plutoner pbv (8 vagnar fullt bemannat), i landets samtliga 40 bataljoner, blir summan 320 vagnar – ungefär exakt så många pbv som fortfarande finns kvar. Detta är uppenbarligen bort i tok för mycket och alldeles för dyrt. Halverar vi det till en pluton per vartannat insatskompani så landar vi istället på 160 vagnar.

Här kan man fundera över om det är så intelligent att sprida vagnarna jämnt över bataljonerna – nyttan blir utspädd men kräver fortfarande omfattande organisation över hela landet. Kanske är det bättre att skapa separata pbv-kompanier (12 vagnar) på militärregionsnivå, som kan tilldelas bataljonerna som förstärkning efter behov. Varje militärregion skulle då förfoga över 1-2 ”tunga” kompanier: nu pratar vi om 50 till 100 vagnar över hela landet, en betydligt mer hanterlig pott.

Analys uppgift
Hemvärnets uppgift förändras inte i och med ett införande av pbv 302. HV ska fortsättningsvis i huvudsak skydda och bevaka, samt i förekommande fall ”ta” skyddsobjekt. Införande av pbv 302 i organisationen innebär inte att HV får anfallsuppgifter eller blir manöverförband. Den omedelbara uppgiftsrelaterade effekten är att del av HV får bättre skydd mot splitter och finkalibrig eld, vilket medför högre uthållighet, bättre stridsvärde och således ges större sannolikhet att uppnå ställda mål. Notera att detta endast gäller den del av HV som kan tänkas utrustas med vagnen, övriga förband åtnjuter bara tangenteffekter på marginalen.

vattenfart

Analys fordon
Pbv 302 är ett stridsfordon, ehuru föråldrat och i jämförelse med moderna stridsfordon med relativt svagt skydd, till skillnad från befintlig vagnpark som är rena transportfordon utan något som helst stridsvärde. Vagnens stridsvärde mot förväntad motståndare (BMD, BMP, patgb) är fortfarande relativt högt i allt utom frontal strid. Här skulle vagnens förmåga vara ett betydande tillskott.

Vagnens betydelse för strid är dock underordnad dess skyddsförmåga, dels i stridsställning men framför allt vid transport. Pbv 302 skulle onekligen ge något skydd jämfört det helt obefintliga skydd som råder för nuvarande vagnpark. Därtill får man lägga vagnens ej oansenliga terrängförmåga. Dess strategiska förmåga avseende hastighet och räckvidd är i princip jämförbar med bv 206.

En väsentlig nackdel, vid sidan av punkter som återstår att nämna här nedan, är vagnens ljudsignatur. Den är helt enkelt bullrig. En mindre nackdel, eller omständighet som fordrar mer än genomsnittlig utbildning och träning, är att pbv 302 har manuell växellåda som dessutom är bakvänd. Vagnen är visserligen lättkörd, men jämfört med automatlådans bekvämlighet kan denna omständighet ge upphov till dåligheter i stressade situationer.

Analys logistik
Pbv 302 är förstås ett avsevärt mer komplext system än Pb 8 eller Bv 206, vilket automatiskt betyder högre driftskostnad, mer och kostsammare underhåll samt krav på tillgång till adekvata garage och verkstäder.

Teknikinnehållet i pbv 302 är dock inte så oerhört knepigt: vi pratar om en högst analog produkt byggd kring en bussmotor och en flygplanskanon. Här finns ingen dolsk elektronik som kan krångla utan mest mekanik, hydraulik, kablar, reläer och slangar, precis som i bandvagn 206. Det mest högteknologiska i pbv är radion vid vagnschefsplatsen. Därmed inte sagt att pbv är lätt att underhålla – den kräver absolut mer vård och omvårdnad än den lilla bandvagnen, inte minst eftersom det finns fler komponenter som kan konstra och gå sönder. Som jämförelse kräver särskild tillsyn (alla system + smörjning) av bv 206 1-2 man under 2-3 timmar medan ST på pbv 302 kräver 2-3 man och gärna tillgång till en utbildad stridsvagnstekniker under 6-8 timmar, förutsatt att inga större problem uppdagas under vården. Det kan synas vara en mindre skillnad, men vårdhallstid och –utrymme är också en bristvara.

Pbv 302 vill helst stå i varmgarage och allra minst under tak med tillförd varmluft för att undvika korrosion och väderslitage. Det finns idag ytterst begränsad, läs nära noll, plats för ytterligare vårdkrävande fordon på basförbanden där också verkstäderna är belägna, än mindre vid förbandens utlokaliserade fordonsförråd. Verkstäderna är sannolikt vid sidan av garageplats den mest kritiska sektorn, där man redan idag går på knäna för att ens klara av reparation och tillsyn av de befintliga fordonen.

Lagerhållning av slit- och reservdelar till vagnen hör också till logistiken. Med kännedom om hur kortlager till befintlig vagnpark ser ut på utbildningsförbanden blir detta förstås en ytterligare börda.

Analys utbildning och tjänst
I den hypotetiska numerären, ett kompani per militärregion, krävs alltså 12 vagnar per kompani fullt utrustat. Varje pluton har en pbv-grupp om 4 vagnar med inalles 9 man (4 förare, 4 skyttar, 1 gruppchef). Det sammanlagda utbildningsbehovet per kompani, 27 man, börjar nu bli hanterligt. För samtliga militärregioner är det initiala utbildningsbehovet således omkring 100 man, eller det dubbla om man etablerar två pbv-kompanier per militärregion. Det är i mina ögon inga oerhörda mängder, även om det förstås krävs en kontinuerlig utbildningsinsats om 15-20 man/år med hänsyn till personalomsättning i förbanden.

Denna numerär, 12-24 vagnar per region, torde också kunna ha lättare att smälta in i existerande garage-, verkstads- och logistikkedja.

Med ensade, separata pbv-kompanier krävs heller ingen taktikanpassning eller vidareutbildning av redan befintlig organisation. Problemet är snarast att hitta personal till de nya kompanierna utan att kannibalisera på befintlig organisation. Uppbyggnadstiden för dessa nya separata kompanier torde bli lång – räkna med att det tar minst 3-5 år innan alla rader är fyllda.

Slutsatser

  • Pbv 302 ändrar inte HV uppgifter.
  • Pbv 302 ger bättre skydd än dagens obefintliga skydd.
  • Även om pbv 302 tillförs förblir dagens obefintligt skyddade förband obefintligt skyddade.
  • Pbv 302 är ett stridsfordon med visst stridsvärde som kan utnyttjas.
  • Logistiken sätter den största käppen i hjulet. Miljardsatsning krävs sannolikt för att ge utrymme för pbv 302 i logistikkedjan.
  • Utbildning är en trång sektor som först måste fokusera på utbildning av egna instruktörer.
  • Pbv 302 kan aldrig införas på bredden i HV.
  • Inte ens med enstaka separata pbv-kompanier på MR-nivå finns det ekonomi, logistik, utbildning eller försvarbar effekt för satsningen.

Sammantaget: pbv 302 till HV vore “trevligt”, men är alldeles galet dyrt och går ej att passa in i logistik- och utbildningskedjan med mindre än ett otänkbart stort budgettillskott, massor av tid och andra resurser. Ett sådant budgettillskott skulle sannolikt ge bättre utdelning på andra ställen i FM. Alltså, nej. Glöm det. För alltid.

Till sist
Eftersom pbv 302 är ett ganska förträffligt fordon under vissa omständigheter, som faktiskt finns kvar i ca 300 välvårdade och modifierade exemplar, kan man undra vad de egentligen ska användas till? Bra-att-ha duger inte riktigt som argument här. Om Sverige hade en försvarsbudget på 3,5 % som under Palmes tid kanske vi skulle ha råd att utrusta något slags förband med dessa vagnar – men vilken modern soldat idag skulle vi vilja sätta i vagnar från 60-talet, vagnar som ju kritikerna uppenbarligen tycker är skräp?

Frågan är då under vilka omständigheter förrådsställda vagnar kan skickas fram igen – och till vilket förband? Om vi aldrig kommer att använda dem igen, varför har vi då ens kvar dem? Varför inte skrota dem på en gång och sluta låta dem vara en belastning för Försvarsmaktens budget?

Den utopiska luftlandsättningen

January 6, 2017 § Leave a comment

302

Sommaren 1982 åkte jag och mina plutonbefälskamrater omkring i det uppländska slättlandet och ordertränade inför våra krigsuppgifter. Vi, pansarskytteplutonchefer, var den mellansvenska spjutspetsen som tillsammans med (eller strax bakom) våra kamrater i sina knarriga Centurionvagnar skulle splittra och krossa fiendens luftlandsättningstrupper.

Vi rekade, mätte diken, avståndsbedömde och omsatte kompanichefens order till våra gruppchefer: ”tredje pluton stormar och tar HÖJDEN, brigadartilleriet understödjer kompaniet med fyra salvor under framryckningen, rök läggs T-4 minuter…”. Tidigare under våren hade vi övat kompaniet i anfall över öppen terräng. Det var en blekt sammanbiten uppgift i full vetskap om att vi satt i det närmaste helt oskyddade i våra pansarbandvagnar bakom ett halvdussin millimeter stål och lite uniformstyg, nedluckade, kringkastade av den bökiga marken, hänvisade till tre rispade prismor för navigation och målangivelse, i fullt anlopp mot fientliga kanoner, pansarvärnsraketer och minor… Nåja. Det var svårt att värja sig från känslan av att vara slaktboskap, trots av vi var den vassaste eggen i den dåvarande lådan. Om vi blev bekämpade, vad fanns där då kvar att ta över efter oss? Stort ingenting.

Hur som helst, där åkte vi kring bland Arlandatraktens gårdar och fält, memorerade namnen, dungarna och avstånden. Byggde oss en mental bild av brigadens disposition och fiendens framfart. Inbillade oss att vi gick till storms mot den fientliga luftlandsättningen.

Men hur kom de dit egentligen? Det var det ingen som berättade. Med flygplan förstås. Ja, men hur många? Så många som behövs för en brigad eller regemente – ett sextiotal IL-76 kanske. Stora, långsamma, klumpiga mål som skulle behöva göra resan fram och tillbaka, inte bara en gång utan flera gånger, eskorterade av stora klungor jaktplan. Vad gjorde vårt flygvapen? Det var förstås bekämpat. Jaha, men ÖB:s Klubba då – den stora reserven av attackviggen som skulle smula sönder fienden? Nej, den sätts inte in förrän senare, mot andra mål, när lede fi närmar sig Närke. Jaha. Till dess var vi hänvisade till egna resurser: spaden, truppminan och vår skrattretande lilla pansarplåt.

Djävlarna från Pskov
Den fientliga luftlandsättningen, en eller ett par brigader fallskärmssoldater från Pskov understödda av BMD-pansarskyttefordon och lätt organiskt artilleri, inträffade alltid som en blixt från ovan. De var förtrupp till en större fientlig styrka som i detta nu stävade över havet, mot Gävle eller Nynäshamn. De skulle binda våra övriga resurser samtidigt som de framryckte mot huvudstaden, där våra andra styrkor gick i ställning för att försvara regering och riksdag.

Traditionell militärvetenskap säger att en angripare behöver 3-5 gånger så mycket kraft än försvararen för att uppnå sina anfallsmål. För varje av våra bataljoner skulle de behöva minst en brigad, för varje brigad, minst en division. Vi fostrades i uppfattningen att en framgångsrik fördröjningsstrid skulle decimera fienden, luckra upp honom och öppna för operationer på djupet av hans gruppering. Varje meter skulle försvaras i motståndsnäste efter motståndsnäste. Med vår lilla numerär skulle vi ändå klara av att hålla dem stången så pass att de egentligen inte vore lämpade för stort mer än försvar av taget territorium. Själva var vi för få för att helt bekämpa dem. Status quo alltså. Ställningskrig i det uppländska luftlandsättningslandskapet – fast vår uppgift var anfall, anfall, anfall.

Så här i efterhand tycks fantasin om den fientliga luftlandsättningen minst sagt utopisk. Var och en som studerat kriget vet att avgörandet inte fälls av vapen utan av logistik: förmågan att få fram underhåll, förnödenheter, drivmedel och ammunition. Hur skulle en luftlandsatt division, som knappt har med sig mer material än för ett par dagars intensiv strid, någonsin kunna utgöra ett kritiskt hot om den inte hade en fungerande försörjningsled? Den saken pratades det inte så mycket om.

Skulle fienden kunna leva av landet, fouragera, som på trettioåriga krigets dagar? Man hittar inte ammunition till ryska vapen på den svenska landsbygden. Sönderskjutna mackar, tomma butikshyllor och omogna rovor gör inget fälttåg. Den tanken kan vi stryka.

Sverige inte huvudmålet
Ett överraskande anfall mot Sverige kommer inte som en blixt från en klar himmel. För att över huvud taget ha någon som helst chans till framgång måste den anfallande styrkan försörjas, antingen genom en kontinuerlig luftkorridor eller genom en etablerad sjödito, under dagar, veckor, kanske månader. Så länge vårt flygvapen, vårt luftvärn och vår marin är en faktor, kan fienden inte räkna med framgång i det avseendet. Även om dessa tre stötestenar vore bekämpade – i en flera dagar lång utnötningsprocess – torde finnarna, balterna och den djupa NATO-flanken ha en hel del att säga till om.

För att över huvud taget kunna räkna med framgång mot Sverige måste således ett avsevärt mycket större företag sättas i verket: ett anfall mot Finland; en neutralisering av baltstaterna; ett generalanfall mot Tyskland, Norge och Bälten. I det läget får man nog räkna med att den nukleära dimensionen, Ginungagapet, öppnats, av nervösa avtryckarfingrar i missilsilos långt bortom pölen och bortom Uralbergen. Och då, med hänsyn till Rysslands de facto ändliga och mer än lovligt överskattade resurser, skulle ett anfall mot Sverige endast vara en sidoskådeplats – till vad nytta? Våra hoppfulla befäl pratade om att vi antagligen skulle få möta fiendens sekundära eller tertiära förband: de starkaste gick förstås mot NATO.

En Pyrrhusseger
Så varför leker vi fortfarande med tanken på att vi ska försvara oss mot en luftlandsatt fiende? Ett ryskt generalanfall via Finland och baltstaterna över Gotland, Åland och Bottenhavet skulle kasta hela världen i ett avgrundskrig – ett krig så stort och fruktansvärt och oförutsägbart att varje detaljerad plan skulle kunna gå rakt i papperskorgen. I ett sådant krig finns ingen vinnare, bara förlorare. Personligen tror jag inte på det kriget, och hoppas att ingen annan gör det heller.

Även om fantasin om den stora luftlandsättningen ter sig utopisk ska man inte ta den för intäkt till att inte förbereda sig. Si vis pacem, para bellum. Hade vi noll och intet försvar funnes där intet argument, inte den minsta tröskel, mot en vansinnets äventyrslusta. I det perspektivet betydde vår rekognoscering och förövning bland arlandagårdarna ändå något, hur bisarrt det än verkade i stunden.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for January, 2017 at The Imaginary Club.