Den utopiska luftlandsättningen

January 6, 2017 § Leave a comment

302

Sommaren 1982 åkte jag och mina plutonbefälskamrater omkring i det uppländska slättlandet och ordertränade inför våra krigsuppgifter. Vi, pansarskytteplutonchefer, var den mellansvenska spjutspetsen som tillsammans med (eller strax bakom) våra kamrater i sina knarriga Centurionvagnar skulle splittra och krossa fiendens luftlandsättningstrupper.

Vi rekade, mätte diken, avståndsbedömde och omsatte kompanichefens order till våra gruppchefer: ”tredje pluton stormar och tar HÖJDEN, brigadartilleriet understödjer kompaniet med fyra salvor under framryckningen, rök läggs T-4 minuter…”. Tidigare under våren hade vi övat kompaniet i anfall över öppen terräng. Det var en blekt sammanbiten uppgift i full vetskap om att vi satt i det närmaste helt oskyddade i våra pansarbandvagnar bakom ett halvdussin millimeter stål och lite uniformstyg, nedluckade, kringkastade av den bökiga marken, hänvisade till tre rispade prismor för navigation och målangivelse, i fullt anlopp mot fientliga kanoner, pansarvärnsraketer och minor… Nåja. Det var svårt att värja sig från känslan av att vara slaktboskap, trots av vi var den vassaste eggen i den dåvarande lådan. Om vi blev bekämpade, vad fanns där då kvar att ta över efter oss? Stort ingenting.

Hur som helst, där åkte vi kring bland Arlandatraktens gårdar och fält, memorerade namnen, dungarna och avstånden. Byggde oss en mental bild av brigadens disposition och fiendens framfart. Inbillade oss att vi gick till storms mot den fientliga luftlandsättningen.

Men hur kom de dit egentligen? Det var det ingen som berättade. Med flygplan förstås. Ja, men hur många? Så många som behövs för en brigad eller regemente – ett sextiotal IL-76 kanske. Stora, långsamma, klumpiga mål som skulle behöva göra resan fram och tillbaka, inte bara en gång utan flera gånger, eskorterade av stora klungor jaktplan. Vad gjorde vårt flygvapen? Det var förstås bekämpat. Jaha, men ÖB:s Klubba då – den stora reserven av attackviggen som skulle smula sönder fienden? Nej, den sätts inte in förrän senare, mot andra mål, när lede fi närmar sig Närke. Jaha. Till dess var vi hänvisade till egna resurser: spaden, truppminan och vår skrattretande lilla pansarplåt.

Djävlarna från Pskov
Den fientliga luftlandsättningen, en eller ett par brigader fallskärmssoldater från Pskov understödda av BMD-pansarskyttefordon och lätt organiskt artilleri, inträffade alltid som en blixt från ovan. De var förtrupp till en större fientlig styrka som i detta nu stävade över havet, mot Gävle eller Nynäshamn. De skulle binda våra övriga resurser samtidigt som de framryckte mot huvudstaden, där våra andra styrkor gick i ställning för att försvara regering och riksdag.

Traditionell militärvetenskap säger att en angripare behöver 3-5 gånger så mycket kraft än försvararen för att uppnå sina anfallsmål. För varje av våra bataljoner skulle de behöva minst en brigad, för varje brigad, minst en division. Vi fostrades i uppfattningen att en framgångsrik fördröjningsstrid skulle decimera fienden, luckra upp honom och öppna för operationer på djupet av hans gruppering. Varje meter skulle försvaras i motståndsnäste efter motståndsnäste. Med vår lilla numerär skulle vi ändå klara av att hålla dem stången så pass att de egentligen inte vore lämpade för stort mer än försvar av taget territorium. Själva var vi för få för att helt bekämpa dem. Status quo alltså. Ställningskrig i det uppländska luftlandsättningslandskapet – fast vår uppgift var anfall, anfall, anfall.

Så här i efterhand tycks fantasin om den fientliga luftlandsättningen minst sagt utopisk. Var och en som studerat kriget vet att avgörandet inte fälls av vapen utan av logistik: förmågan att få fram underhåll, förnödenheter, drivmedel och ammunition. Hur skulle en luftlandsatt division, som knappt har med sig mer material än för ett par dagars intensiv strid, någonsin kunna utgöra ett kritiskt hot om den inte hade en fungerande försörjningsled? Den saken pratades det inte så mycket om.

Skulle fienden kunna leva av landet, fouragera, som på trettioåriga krigets dagar? Man hittar inte ammunition till ryska vapen på den svenska landsbygden. Sönderskjutna mackar, tomma butikshyllor och omogna rovor gör inget fälttåg. Den tanken kan vi stryka.

Sverige inte huvudmålet
Ett överraskande anfall mot Sverige kommer inte som en blixt från en klar himmel. För att över huvud taget ha någon som helst chans till framgång måste den anfallande styrkan försörjas, antingen genom en kontinuerlig luftkorridor eller genom en etablerad sjödito, under dagar, veckor, kanske månader. Så länge vårt flygvapen, vårt luftvärn och vår marin är en faktor, kan fienden inte räkna med framgång i det avseendet. Även om dessa tre stötestenar vore bekämpade – i en flera dagar lång utnötningsprocess – torde finnarna, balterna och den djupa NATO-flanken ha en hel del att säga till om.

För att över huvud taget kunna räkna med framgång mot Sverige måste således ett avsevärt mycket större företag sättas i verket: ett anfall mot Finland; en neutralisering av baltstaterna; ett generalanfall mot Tyskland, Norge och Bälten. I det läget får man nog räkna med att den nukleära dimensionen, Ginungagapet, öppnats, av nervösa avtryckarfingrar i missilsilos långt bortom pölen och bortom Uralbergen. Och då, med hänsyn till Rysslands de facto ändliga och mer än lovligt överskattade resurser, skulle ett anfall mot Sverige endast vara en sidoskådeplats – till vad nytta? Våra hoppfulla befäl pratade om att vi antagligen skulle få möta fiendens sekundära eller tertiära förband: de starkaste gick förstås mot NATO.

En Pyrrhusseger
Så varför leker vi fortfarande med tanken på att vi ska försvara oss mot en luftlandsatt fiende? Ett ryskt generalanfall via Finland och baltstaterna över Gotland, Åland och Bottenhavet skulle kasta hela världen i ett avgrundskrig – ett krig så stort och fruktansvärt och oförutsägbart att varje detaljerad plan skulle kunna gå rakt i papperskorgen. I ett sådant krig finns ingen vinnare, bara förlorare. Personligen tror jag inte på det kriget, och hoppas att ingen annan gör det heller.

Även om fantasin om den stora luftlandsättningen ter sig utopisk ska man inte ta den för intäkt till att inte förbereda sig. Si vis pacem, para bellum. Hade vi noll och intet försvar funnes där intet argument, inte den minsta tröskel, mot en vansinnets äventyrslusta. I det perspektivet betydde vår rekognoscering och förövning bland arlandagårdarna ändå något, hur bisarrt det än verkade i stunden.

Advertisements

Tagged: , ,

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

What’s this?

You are currently reading Den utopiska luftlandsättningen at The Imaginary Club.

meta

%d bloggers like this: