Tårar över Syrien

February 24, 2017 § Leave a comment

aleppo1I Aktuellt 23 februari 2017 förekommer ett reportage från Syrien och där mellanösternkorrespondenten Stefan Åsberg vandrar omkring i det förödda Aleppo.

Inslaget är signifikativt för SVT Nyheter på många vis: dess redaktionella hållning; dess falska balans; dess agendasättande åsiktsmanipulation; dess påklistrade antydda medlidande och ytterst dess landsförrädiska agenda.

Se gärna inslaget först (start ca 26:00) innan du går vidare och läser min bedömning och inflikade kommentarer.

Inslaget är fyra minuter långt och inleds av hallåan Cecilia Gralde som med tung och eftertrycklig stämma sätter den emotionella ramen kring inslaget:

– Nuuu så ska vi till Syyyrien, till den sönderbombade staden Aleppo, där det finns ljusglimtar just nu [höjda ögonbryn, uppgiven gest]. Men vår utsända har träffat en flicka, Ula, som är ett av de barn som nu kan återvända [höjda ögonbryn, hoppfull gest, huvudet på sned] till skolan efter fem år utan undervisning. [snörpt mun: jojo ni, nu ska ni få se, så här bistert är det]aleppo2Voice Over, Stefan Åsberg:

– Vägen mot skolan går förbi skyttegravar och granathål. Ula minns knappt vägen längre, för det var ju fem år sedan hon gick längs de här gränderna i Gamla Stan. (här antyder Åsberg att hon inte befunnit sig rakt under bomberna utan snarast åtnjutit regimens beskydd mot de ruskiga rebellerna i fem års tid)

Textremsa: “Vi sov och vaknade till ljudet av bomber. Ibland vaknade vi i gryningen av bomberna.” (Ja, hade hon befunnit sig i de ryska bombernas målområde hade hon inte likt tiotusentals andra blivit väckt utan sliten i småbitar i sömnen)

“Vi var ständigt rädda och skräckslagna.”(Ula presenteras som offer. Självklart var hon rädd att regimen skulle förlora slaget om Aleppo)

VO, Stefan Åsberg:
– Det är rörigt på skolgården, disciplinen saknas efter alla år utanför klassrummen. Men Ula har saknat allt det där som hon tidigare tyckte var ganska jobbigt.aleppo3Observera att vi bara ser välnärda och välklädda barn som inte lidit krigets konkreta och onämnbara fasor i det kringrända Aleppo.

Textremsa: “Jag har saknat skolan jättemycket. Här lär jag mig läsa och skriva. Här är framtiden.” (Stefans krokodiltårar kan nästan höras genom bilden)

Textremsa (rektorns röst): “Att bygga upp människan är det viktigaste. Krisen vi upplever är en moralisk kris.”aleppo4“Det handlar inte om presidenten, regimen eller oppositionen.” (Nej, alla är lika hemska. Alla och ingen kan lastas för kriget. Detta kallas falsk balans)

VO, Stefan Åsberg:
– Skolan låg i mitt i skottlinjen när regimen slogs mot rebellerna om de här kvarteren i Gamla Stan. Och fortfarande ljuder skottsalvor från striderna några kilometer bort, men minorna är bortröjda, och klassen är tillbaka i samma rum som de lämnade. (Tack gode gud för regimen som lyckats mörda undan alla som protesterade mot Assads gruvliga styre och som nu äntligen kan påbörja återuppbyggnaden i frid och fröjd)

Ula: “Jag minns inte så mycket, men nåt finns nog kvar ändå.”

“Jag hoppas att allt blir som förr. Att jag blir bra på matte och alla andra ämnen.”aleppo5Vi får se en bild på liten flicka som ser ut att lida av PTSD. Vem är hon?  Är hon ett stackars random föräldralöst offer eller tillhör hon propagandaöverrockens följe, instruerad att suga på jackan?

VO, Stefan Åsberg:
– Där ute i Gamla Stan i Aleppo är det fortfarande ganska öde, och få ler. Århundranden av historia har ju sprängts bort (en så neutral beskrivning det bara går att göra: jag vågar påstå att Assadregimen och dess ryska medhjälpare har åsamkat och orsakat den överlägset största förödelsen – men det sägs inte rent ut), delar av det allra värdefullaste arv som världen har. Men människor försöker ändå göra det som man alltid har gjort här, även om livet i stort är helt förändrat. Nästan bara bilderna av Assad tycks vara oskadda (en svårt cynisk och löjligt vilseledande beskrivning av nytryckta propagandaporträtt resta på nyligen monterade tillfälliga ställningar).aleppo6Två flickor:
“Vi kände sorg och smärta. Det här är ju ändå vårt land.”
“Ingen människa vill fly från sitt land, oavsett hur illa man far.”
“Det råder relativ säkerhet.”
“Helt säkert är det inte.”
“Men vi känner tillförsikt och kämpar för det.”
(Återigen tack gode gud för Bashar al-Assad som äntligen skapat säkerhet tillsammans med våra ryska stridskamrater)

Åsberg i klassrummet:
– Alla barn här i Aleppo har en historia att berätta, och den behöver inte handla om död och bomber – här talar man istället om en förlorad barndom. (ja, låt oss för guds skull inte hitta några stympade och manglade barn som lidit helvetets alla kval under Assads och Putins bomber, de skulle ju kunna säga som det är!)aleppo7Inklipp av sorglösa barn som misslyckas med att spela ledsna.

Läraren: “Det måste till en generation som glömmer vad analfabetism är.”
“Eleverna är än mer beslutna att lära sig under de här omständigheterna.”

VO, Stefan Åsberg:
– Den här dagen är speciell: alla elever får en egen lampa för att kunna studera på kvällen när elektriciteten försvinner. Det är verkligen annorlunda att gå i skolan här i Aleppo. (Ja det är verkligen annorlunda. No Shit Sherlock. Tänka sig! Karbidlampor!)aleppo8Ula:
“Jag hoppas att kriget inte kommer tillbaka nu när syriska armén har kommit.” (och där kom det – tack snälla syriska armén för att ni skapar ordning och reda så att alla små syriska barn, särskilt lilla alawitiska jag som inte har rebelliska föräldrar, kan få gå i skolan igen)

Tillbaka till studion:
– Mmmm…[konstaterande]…så ska vi då tillbaks till Sverige och vädret….

Slutsatser

Sammantaget är detta ett ogenerat propagandainslag till stöd för Bashar Assads regim där man i ett ”human interest”-perspektiv får den syriska regimsidan att framstå som garant för lag, ordning, fungerande civilsamhälle och framåtblickande tillväxt. Detta sägs naturligtvis inte rent ut men är det otvetydiga budskap som förmedlas, med en extra bekräftelse i slutet: ”jag hoppas att kriget inte kommer tillbaka nu när syriska armén har kommit” [för att rädda oss undan de ogudaktiga rebellerna/terroristerna som ensamma kastade oss i ett förskräckligt krig där vi inte ens kunde gå i skolan].

Detta hör naturligtvis ihop med att SVT som pseudostatligt TV-bolag inte kan, vågar, vill eller ens för sina chefer får bege sig in i rebellkontrollerade delar av Syrien – det vore dels livsfarligt (man kan ju bli bombad/skjuten/kidnappad/halshuggen!) och dels vore det potentiellt illegalt: man måste ju ordna allt lagligt och rätt med visering, stämplar, säkerhetsgarantier med mera, och därför vara helt i klorna på den syriska maktapparaten. SVT kan inte gå utanför fållan, kan inte rapportera fritt, vill inte rapportera fritt – och hamnar därför oundvikligen i ett regimkontrollerat propagandanarrativ, som man mer än gärna anammar. Detta är för övrigt inget nytt: jämför Cecilia Uddéns “försök” att säga något annat än den regimkontrollerade “sanningen” om kriget i Syrien – det ledde till rabalder och utvisning. Att Uddén knappast kan tänkas rapportera objektivt är en annan femma.

De ansvariga för detta propagandaspektakel, detta journalistiska haveri, är förstås SVT:s ansvarige utgivare Ulf Johansson och utrikeschefen Ingrid Thörnqvist. Ytterst är det SVT:s ledning och styrelse som ska hållas ansvariga för att detta regimtillvända och åsiktsmanipulerande dreck tillåts sändas. Glöm heller inte att Cecilia Gralde och Stefan Åsberg, liksom deras hjälpredor och redaktion, de facto prostituerar sig för att skapa och befordra detta ömkliga narrativ i utbyte mot fortsatt anställning och stabil månadslön.

Varför och varthän?

Man kan också fråga sig varför just detta inslag sänds över huvud taget. Dels finns det ett behov av att fylla programsloten hoppingivande kuriosa av typ ”den mänskliga aspekten i ett förvirrande och oförklarligt krig”, men det är inte allt. Till större del handlar detta om att stödja det stora Rysslandsnärda narrativet som säger att vi i väst måste gå i koalition, med vilka krafter det än må vara, mot internationell terrorism – det vill säga med Ryssland och Iran mot de frihetstörstande och sedan fem år sönderbombade rebellerna. Detta är subversion på hög nivå och torde i den bästa av alla världar föranleda vidare granskning och agerande från högre statsmakter, inklusive SÄPO, MUST och MSB, för att en gång för alla sätta stopp för SVT:s landsförrädiska och destabiliserande agenda. Inbilla er dock inte att detta kommer att hända: staten får inte och ska inte blanda sig i föregivet oberoende journalistik, vilket tillåter att SVT fortsatt ostört och ostraffat kan producera skräp av detta mått med pressfriheten som alibi.

Hade SVT haft ett uns av professionell heder och moral skulle man inlett programmet med en disclaimer där man förkunnar att detta inslag spelats in helt på regimens premisser och att man inte velat eller kunnat vara saklig i sin framställan (trots att man haft all möjlighet att kommentera inslaget på ett radikalt annorlunda sätt). Nu visar SVT istället sin rätta färg, och den är brun.

Where Am I?

You are currently viewing the archives for February, 2017 at The Imaginary Club.