”Inbördeskrig” i Ukraina – 10 frågor till SVT

May 10, 2017 § 8 Comments

inbordeskrigTisdag 9 maj sänder SVT Rapport 19:30 ett kort inslag om den stundande Melodifestivalen i Ukraina. Nyhetsankaret Lisbeth Åkerman ställer därvid (19:43, 13:00 i programmet) en fråga till utrikeskorrespondenten Elin Jönsson, på plats i Kyiv: ”Det pågår ju inbördeskrig i Ukraina, hur är situationen i landet?”

Inbördeskrig.

Hörde jag rätt?

Här är det på sin plats att ställa 10 frågor till SVT, till ansvarige utgivaren Ulf Johansson, till utrikeschefen Ingrid Thörnqvist och till SVT:s VD Hanna Stjärne:

  1. Har SVT missat att Ryssland har invaderat och annekterat Krim samt aktivt deltar i strid i östra Ukraina?
  2. Har SVT missat att Ryssland vid upprepade tillfällen skjutit med tungt artilleri och salvpjäser över gränsen in i Ukraina?
  3. Har SVT missat att Ryssland fysiskt invaderat med reguljära bataljonsstridsgrupper i östra Ukraina, aktiva bland annat vid Saur-Mohyla, Novoazovsk, Ilovaisk, Debaltseve och Donetsk?
  4. Har SVT missat att de Ryska Soldatmödrarna nyligen rapporterat om att minst 1500 ryska soldater dött i strid i Ukraina?
  5. Har SVT missat att USA och EU infört sanktioner mot Ryssland pga dess militära angrepp på Ukraina och olagliga annektering av Krim?
  6. Har SVT missat att personal och materiel från över 70 ryska reguljära arméförband identifierats som stridande i Ukraina?
  7. Har SVT missat att ryska reguljära soldater tagits tillfånga i Ukraina?
  8. Vem skrev manus till inslaget?
  9. Vem godkände att inslaget med sin uppenbart felaktiga och propagandistiska text alls sändes?
  10. Hur avser SVT tillrättalägga sitt fel?

Med ledning av de fakta som föreligger i saken är det uppenbart att SVT far med osanning i direktsändning när man benämner Rysslands krig mot Ukraina som ett ”inbördeskrig”. Samtliga dessa 10 frågor kräver omedelbart svar.

Detta inlägg avsänds också som epost till ovan nämnda personer samt ligger till grund för anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv.

Advertisements

SVT tar del i informationskriget mot Ukraina

March 23, 2017 § 3 Comments

drapekoI Kulturnyheterna igår på SVT Aktuellt försöker SVT belysa “skandalen” kring Rysslands Eurovisionsbidrag. Det skandalösa är dock inte att Ukraina förbjuder artisten inresa utan att Ryssland medvetet utnyttjar ESC i sin psykologiska krigföring – och att SVT okritiskt tar del i denna påverkansoperation.

Se inslaget här (start ca 05:40). Inslaget väcker anstöt och föranleder omedelbar anmälan till Granskningsnämnden.

Min anmälan i sin helhet:

I Aktuellt (Kulturnyheterna) rubricerade datum förekommer ett inslag om ca 60 sekunder rubricerat ”Bråket mellan Ukraina och Ryssland kring det ryska bidraget till ESC eskalerar”.

I inledningen uppges att ”den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) beslutat att den ryska sångerskan inte får tillstånd att komma in i landet, det med anledning av att hon uppträtt på Krimhalvön 2015, det vill säga efter att Ryssland annekterat området.”

Inledningsvis intervjuas ESC-chefen som säger att ”lagarna i värdlandet måste respekteras, men vi är djupt besvikna över beslutet som vi anser går emot tävlingens anda och tanken på inkluderande som ligger till grund för ESC”.

Därefter intervjuas en företrädare för den ryska duman, Jelena Drapeko, tillhörig det Putinvänliga extrema vänsterpartiet ”Rättvisa Ryssland” vars partiledare Sergei Mironov står på den internationella sanktionslistan mot Ryssland efter att aktivt ha stöttat invasionen av Krim 2014 och som anklagas för finansiellt stöd till de illegala ryska hybridstyrkorna i östra Ukraina. Drapeko yttrar en åsikt: ”jag anser att det är fult gjort. Men vad kan man vänta sig av dem? Jag tycker synd om Samojlova som är en underbar sångerska. Hon förtjänar att få en lysande karriär”. Uttalandet kommenteras ej av SVT.

Avslutningsvis intervjuas Grigorij Karasin, Rysslands vice utrikesminister, som säger att [beslutet] väckt rättmätig indignation, då det är en öppet cynisk och omänsklig handling”. Inte heller detta kommenteras av SVT.

Sammantaget ger detta en negativ bild av Ukraina som till tre tredjedelar består av kritik och som till två tredjedelar yttras av ryska regimföreträdare, utan att värdlandet Ukraina ges tillfälle till kommentar samt utan att redovisa bakomliggande fakta.

Genom att endast belysa den kritiska sidan av Ukrainas beslut gör sig SVT till medhjälpare till den ryska påverkansoperation som kretsar kring valet av en kontroversiell artist och bidrar aktivt till att skapa den av Ryssland orkestrerade reaktion som nämnda val är tänkt att producera.

Inslaget strider mot kravet på opartiskhet och saklighet med följande motiveringar ur Sändningstillståndets Publiceringsregler:

”Kravet på opartiskhet innebär att en utpekad part som utsätts för kritik eller allvarliga anklagelser måste ges möjlighet att försvara sig. Genmäle ska beredas i efterhand om det är befogat och en begäran om genmäle ska behandlas skyndsamt.”

Den utpekade parten – Ukraina – utsätts i inslaget för tung kritik utan att ha givits möjlighet att försvara sig.

”Kontroversiella ämnen får inte skildras på ett ensidigt sätt om det inte klart framgår av programmets inledning vilken infallsvinkel det har. Balansering kan också ske med ett annat program som man hänvisar till.”

Inslaget är ensidigt kritiskt mot Ukraina och det framgår inte av dess inledning att vinkeln är Ukrainakritisk. Inslaget balanseras ej av hänvisning till annat program.

”Kravet på saklighet består av tre delar:
– Uppgifterna ska vara sanna, faktakontrollen är avgörande.
– Uppgifterna ska vara relevanta för det valda ämnet och inte ofullständiga.
– SVT ska sända en rättelse om en felaktig uppgift förekommit i ett program. Observera att kravet också gäller det som visas i bild!”

Sakligheten i inslaget brister i den mån att det inte föreligger någon fakta alls vid sidan om referensen till SBU:s beslut samt att övrigt innehåll i inslaget består av partiska åsikter. Att ett uttalande görs är ett faktum. Utsagornas innehåll är dock ej fakta.

SVT tycks inte ha gjort någon faktakontroll av de utsagor som förekommer i inslaget. Därvid skulle följande fakta ha uppdagats:

1. ESC:s anda uppges vila på fredlig sammankomst och inklusivitet – Rysslands annektering av Krim och fortsatta invasion av Ukraina är allt annat än fredlig.

2. Påståendet om bristande inklusivitet är felaktigt. Samojlova förbjuds inte inresa pga sitt handikapp utan på grund av att hon brutit mot ukrainsk lag.

3. Rysslands cyniska och planerade provokation av Ukraina genom det medvetna valet av en kriminellt belastad deltagare är antitesen till fredlig sammankomst. Denna provokation blir fullt tydlig i de ryska intervjuades utsagor – ”Det är fult gjort. Men vad kan man vänta sig av dem?” (Drapeko) samt ”öppet cynisk och omänsklig handling” (Karasin).

4. Ofullständigheten i inslaget omfattar det faktum att Ryssland bedriver ett fysiskt och psykologiskt anfallskrig mot Ukraina, ett krig vari Samojlova är delaktig. Rysslands omänskliga behandling av krigsfångar i det ockuperade området i östra Ukraina samt omänskliga angrepp på en minoritetsbefolkning (Krimtatarer) belyses ej som kontrast till Karasins påstående. Rysslands cynism i att utnyttja en fredlig musikalisk sammankomst till ett aggressivt psykologiskt krigsföringsinstrument samtidigt som Ryssland i strid mot FN-stadga, internationell rätt och ingångna fördrag ockuperar delar av värdlandets territorium, belyses ej.

Inslaget strider mot kravet på att demokratiska värden ska försvaras, med följande motivering:

”Bestämmelsen innebär en skyldighet att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasfördomar, våld och brutalitet bekämpas.”

Inslaget är en del i det psykologiska krig som Ryssland för mot Ukraina och västvärlden i stort, ett krig som till övervägande del förs i informationsarenan med hjälp av planerade påverkansoperationer som syftar till att undergräva den västerländska demokratiska samhällsordningen. Detta krig är våldsamt, brutalt och antidemokratiskt i såväl den fysiska som psykologiska dimensionen, något som flerfaldiga internationella organ och bedömare vittnar om. Genom att underlåta att belysa eller ta avstånd från dessa förhållanden strider inslaget mot ovan citerade bestämmelse.

Se vidare: Öppet brev till European Broadcasting Union

Kulturkollaps om Ukraina

March 6, 2017 § Leave a comment

Rebecca Haimi, ”huvudredaktör webb” på SVT Kulturnyheterna, ger sig på att försöka analysera Loreens Melodifestivalförlust mot bakgrund av att ESC 2017 hålls i Ukraina. Haimi uttrycker besvikelse över att förhandsfavoriten slagits ut och antyder i raljanta ordalag en fruktan över att Sverige istället kommer att representeras av en föregivet politiskt naiv artist med obefintligt socialt engagemang – en artist som inte kommer att ifrågasätta det där pågående kriget.

Frågan är vad och vem Haimi anser att artisten – vem det nu blir – ska ifrågasätta: texten är så pass simplistisk och beskrivningen av kriget så neutral att betraktaren får tolka Haimis antydningar efter behag.

”2: Wiktoria/Benjamin Ingrosso/Robin Bengtsson gör vad de är förpliktigade att uträtta i Kiev: spelar på svenska ambassaden och går på välkomstfest i något stadshus. De ställer inga frågor om de tusentals civila som dödats och de hundratusentals invånare som drivits på flykt i landet de senaste tre åren. Det angår dem inte som artister.” (min kursivering)

Haimi förutsätter att den svenska ESC-finalisten är politiskt omedveten och inte ställer besvärande frågor – till vem, de ukrainska värdarna? Anser Haimia att artisten ska ställa ukrainska myndigheter till svars för de tusentals civila som dödats – av Ryssland och av Rysslands ställföreträdande mördare? Tror eller hoppas Haimi att Loreen skulle ha agerat så? Eller ska artisten enligt Haimi söka upp ryska representanter i Kiev och ställa dem mot väggen i syfte att traktera svenska och internationella tittare med en stunds rättfärdig harm? Eller är det så att Haimi anser att Ukraina har en egen skuld i att Ryssland annekterat och angripit landet, och därför ska ställas till svars av en svensk ESC-artist? Hur man än analyserar Haimis underförstådda resonemang haltar det betänkligt.

”3: I intervjuer med internationell press säger Wiktoria/Benjamin Ingrosso/Robin Bengtsson att de är glada att få representera Sverige och ”taggade” på att göra en ”bra show”. De har troligtvis även blivit ”väl bemötta” och tycker att landet är ”jättefint”. De nämner inte det exceptionella Europapolitiska läget som Eurovision song contest just där, just då, utgör skådeplats för. Ryssland möter Ukraina. Samtidigt dödar proryska separatister och ukrainska militärer varandra i en del av landet som inte Eurovision-pimpats. Där har husen förstörts och elen och vattnet slagits ut.”

Haimi fantiserar raljant vidare om den politiskt naive artisten: i hennes värld är det dolskt att bli väl bemött i Ukraina och den som tycker att landet är ”jättefint” har duperats av en diktatorisk nazijunta där sken av välstånd upprätthålls med potemkinkulisser. Artisten förväntas inte se kriget (som SVT blundar för) eller det exceptionella ”Europapolitiska” läget (som SVT blundar för), men som Haimi tycks vara särskilt engagerad i (utan att det bortom denna artikel får något avtryck vare sig i Kulturnyheterna eller i hennes sällan uppdaterade Twitterfeed).

Haimis beskrivning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina är sällsynt naiv – ”Ryssland möter Ukraina” – som om det handlade om en fotbollsmatch eller ett dansbattle. Lika naiv och falskt balanserad är den fortsatta beskrivningen – ”Samtidigt dödar proryska separatister och ukrainska militärer varandra” – som om det var ett krig på lika villkor, där båda parter är lika skyldiga till kriget och dödandet. Även i styckets sista mening fortsätter den neutrala tonen: ”Där har husen förstörts och elen och vattnet slagits ut.” Att det är RYSSLAND som är den aggressiva parten, att RYSSLAND är den som beskjuter Ukraina med salvpjäser och tungt artilleri, som föröder hus, vattenverk och kraftstationer, det tycks Haimi inte begripa.

”Kommer ni ihåg varför Eurovision song contest hålls i Kiev 2017? Jamala? 1944? En låt om Sovjets deportation av Krimtatarer under Andra världskriget, som lika väl kunde handla om Rysslands annektering av Krim i realtid. Retade gallfeber på ryska politiker och riskerade att diskas, eftersom det är förbjudet med politiskt innehåll i tävlingen enligt Eurovisionreglerna. Just därför intressant, nytt, träffsäkert. Generade vinst.”

Här hoppar Haimi tillbaka till någon slags politisk mittfåra där det är OK att kritisera historiska övergrepp och upprepa till intet förpliktigande och godkända mantran om Rysslands Krimannektering. Haimi gillar ett upproriskt ESC som inte skyggar för samtidspolitik, samtidigt som hon raljerar lite lätt över att Jamala tog hem ESC-vinsten 2016 med ett politiskt knep – som om låten inte var bra i sig utan mest ett taktiserande frieri. Som betraktare undrar man i vilket läger Haimi vill sätta ned foten. I det efterföljande sammanfattas dock Haimis föregivna och nu på förhand skam komna förväntningar:

”Loreen reste till Azerbajdzjan 2012 och stekte en guidad tur i Baku för att träffa människorättsorganisationer. Sedan vann hon tävlingen. I år kompenserar vi troligen för skolket.”

På SVT tycks föreställningen vara att Ukraina är en diktatur som dödar civila och som borde skärskådas av ESC-finalisten. Haimi anser synbarligen att den svenska ESC-finalisten ska kritisera värdlandet för det krig, förskingring och förtryck som pågår – inte det land, Ryssland, som driver och är orsaken till detsamma. Eller menar Haimi att den svenske ESC-finalisten ska ta sig in till det av Ryssland ockuperade Donetsk för att ställa Putins marionett Zakharchenko mot väggen? Ska finalisten resa till Moskva för att skälla ut Putin, Surkov, Shoigu och Gerasimov? Det vore i så fall episkt.

Jag vet att man inte ska kräva för mycket av nöjesjournalister och kulturredaktioner, men här någonstans går ändå gränsen.

Vidare frågor kan ställas till kulturnyheterna-webb@svt.se som också tillsänts detta inlägg.

 

Öppet brev till Sveriges Television

March 2, 2017 § Leave a comment

Hej Sveriges Television, särskilt hej SVT Nyheter och i synnerhet extra hej till ansvarig utgivare Ulf Johansson och utrikeschef Ingrid Thörnqvist. [Varning: Lång text. Inga bilder.]

Jag skriver till er i egenskap av bekymrad allmänhet. Jag är bekymrad över hur ni (inte) rapporterar från Rysslands krig mot Ukraina; över hur ni värderar nyheter därifrån kontra andra nyheter och icke-nyheter; över hur ni anstränger er att skapa en falsk balans i rapporteringen och i övrigt ger ryska narrativ företräde i utsändningarna. Utöver dessa bekymmer är jag också starkt bekymrad över er skriande oförmåga till dialog med era brukare i allmänhet och med kritiker i synnerhet. Men låt oss ta en sak i sänder.

Efter en inledande god bevakning av händelserna i Ukraina, annekteringen av Krim och nedskjutningen av MH17, upplever jag att SVT:s rapportering tappade fart kring återerövringen av Sloviansk och i det närmaste helt upphörde efter slaget om flygplatsen i Donetsk (som Elin Jönsson beskrev ur ett rebellromantiskt perspektiv). Däremellan och därefter inträffade flera omvälvande strider som ni endast översiktligt berörde, om ens det: striderna kring Savur-Mohyla och Ilovaisk där ryska reguljära förband var direkt involverade, den ryska salvpjäsbeskjutningen av Kramatorsk (1, 2, 3) och Volnovakha (jämför SVT:s inköpta TT-version), den ryska kustinvasionen i Novoazovskregionen (jämför ert egen passiva beskrivning) och striderna kring Shyrokyne för att ta några exempel.

Under 2015 och 2016 upplever jag att rapporteringen från Ukraina i det närmaste helt upphört, med undantag av enstaka korta ”telegram” som översiktligt berättar att strider pågår (t ex nu senast vid Svitlodarsk och Avdiivka). För den som inte följer konflikten nära och dagligen torde dessa korta 20-sekunders inslag vara snudd på obegripliga, då faktainnehållet är svårt bristande.

Desto mer utrymme ges, återkommande, till ryska narrativ och ryska kommentarer till kriget i allmänhet. Bara under 2016 förekom Rysslands ambassadör till Sverige vid två tillfällen i SVT Nyheter/Agenda, och nu senast har ni sänt och till och med repriserat ett renodlat propagandainslag där Kremls inofficielle språkrör Mirzayan i godan ro får lägga fram Moskvas syn på den nya världsordningen. Det är ett spår som förskräcker, i synnerhet som det lämnas okommenterat av er och inte uppvägs av balanserande information.

Det enskilt tydligaste redaktionella ställningstagandet kring Rysslands krig mot Ukraina synes vara den bullrande tystnad varmed ni behandlar händelserna. Eftersom ni inte bokför antal utsända sekunder, samlar ert material ämnesvis eller i övrigt tillhandahåller arkivmaterial som möjliggör en extern granskning över tid, uppmanar jag er att själva redovisa er bevakning av kriget i detalj och därefter förklara hur så (upplevt) lite tid ägnas åt detta, samt redovisa skälen till detta.

Jag är väl medveten om SVT:s krav på oberoende, faktabaserad och balanserad rapportering, liksom hur svårt det är att filtrera fakta från desinformation i ett krig som lika mycket förs på det psykologiska planet. Detta undantar er dock inte från skyldigheten att redovisa faktiska händelser eller av andra uppdagade fakta.

Rysslands krig mot Ukraina är inte en händelse där två jämlika parter kan beskrivas ur ett likvärdigt, neutralt, balanserat, perspektiv. Ryssland är de facto den aggressiva parten medan Ukraina de facto försvarar sig mot sagda brottsliga aggression med all den rätt som landets författning och internationell lagstiftning ger. Varje beskrivning som underlåter att belysa detta, eller som låter betraktaren tro att striden förs i ett politiskt vakuum mellan två jämnstarka och till lidandet lika skyldiga parter, begår våld mot rättfärdigheten och sällar sig till ondskan.

Tystnad är av ondo. Underlåtelse att rapportera är ett ställningstagande för mörkrets makter.

Den neutrala, ”balanserade” beskrivning som åsyftas här ovan är precis den som SVT ägnar sig åt när ni säger att ”strider pågår” eller ”civila beskjuts” utan att ange vem som angriper och vem som angrips. Varje sådan ”balanserad” och passivt neutral beskrivning, som så ofta förekommer i er rapportering, går i lögnens och desinformationens tjänst.

I ett samtal våren 2015 oss emellan försökte ni förklara er inställning till just detta. Ni betonade då hur viktigt det var att varje utsaga var sann och kunde beläggas med fakta. Då liksom nu finns ovedersägliga fakta öppet tillgängliga, fakta som ni återkommande och fortsättningsvis ignorerar. Detta gäller bland annat omständigheterna kring nedskjutningen av flight MH17, närvaron av reguljär rysk trupp och unikt rysk krigsmateriel i östra Ukraina, den ryska artilleribeskjutningen, den ryska finansieringen, logistiken och befälsordningen i östra Ukraina, den pågående ryska plundringen av ukrainska gas- och oljefyndigheter, det ryska förtrycket på Krim samt mycket mer därtill.

Dessa fakta, som insamlats och presenterats av väl etablerade och betrodda källor som Bellingcat, InformNapalm, Information Resistance, Myrotvorets Center, SBU, ATO-centret vid Ukrainas försvarsdepartement, Atlantic Council, Chatham House, RUSI, OSSE, HRW med flera, har till den groteskt övervägande delen ignorerats av er. Till ert försvar anför ni bristen på egna korrespondenter och grävande reportrar på plats, liksom att ukrainska källor inte kan anses neutrala i kriget och därför inte kan användas: det är den tunnaste av ursäkter givet det stora antal betrodda internationella källor som här nämns.

Det ryska kriget mot Ukraina går nu in på sitt fjärde år. Det är ett krig mot frihet, demokrati och internationell rätt, begånget av en av nutidshistoriens gräsligaste förtryckarregimer, en regim vars anlopp mot de värden ni annars hyllar torde föranleda en långt kraftigare och mer ingående granskning. Än finns det tid att reparera skadan. Än finns det tid att återerövra journalistisk heder. Låt oss se er anta den utmaningen.

Avslutningsvis vill jag ge er några tips. Använd några kronor av de mångmiljardmedel svenska skatt- och licensbetalare ger er till att förklara kriget med åskådliggörande grafik, med länkar till verkliga fakta på er svårt bristande hemsida, med återkommande utfrågningar och expertledda paneldiskussioner i ämnet, samt med politiska och militära konsekvensbeskrivningar av de fakta ni skulle kunna redovisa.

Anta också gärna samtidens stora mediala utmaning: att släppa det ensriktade förkunnelseperspektivet som radio och TV alltjämt domineras av, för att istället inleda interaktiv dialog med brukarna genom alla de praktiska verktyg som finns: svara i telefon, svara på email, svara på frågor och kommentarer såväl på er egen sajt som i sociala media – det är en central del av den positiva folkförankring public service så väl behöver. Ju längre ni klänger er fast vid den dövörade megafonmentaliteten desto mer marginaliserade kommer ni att bli.

Sveriges Värdelösa Television

December 21, 2016 § 1 Comment

map_art_sectors

Jag vet att jag är tjatig, men SVT är faktiskt helt fantastiskt värdelöst när det kommer till internationell konfliktbevakning. Kriget i Ukraina – även om det formellt inte kallas krig utan “antiterroroperation” av den ukrainska regeringen – är vår tids kanske mest omvälvande och samtidigt minst bevakade krig.

Idag släppte OSINT-kollektivet Bellingcat sin rapport om Rysslands artilleribeskjutning över gränsen mot Ukraina under de kritiska sommarmånaderna 2014 då ATO var nära att omringa de så kallade “separatisterna” i östra Ukraina. Bellingcat började plugga för sin rapport redan 15 december, då media inbjöds att ta del av materialet i förtid. Denna så kallade “embargoed report” innehöll så pass mycket information att vilket mediehus som helst kunde bilda sig en uppfattning och förbereda sin egen publicering. Om SVT tagit del av denna förrapport eller ej är för mig okänt, men resultatet går att utläsa idag då den fulla rapporten släpps.

SVT svarar förstås till 100 % upp mot förväntningarna: att inte säga ett knyst. 

Denna bedömning görs på grundval av SVT:s utsändning av Rapport 19:30, där man istället ägnar sju plågsamma minuter åt det söndertuggade dådet i Berlin – där man påpassligt nog drar sitt strå till den ryska propagandastacken genom att ifrågasätta Merkel – alltmedan ryska förband sedan fyra dagar med full kraft anfaller Europas försvarare i utbuktningen vid Svitlodarsk. Här har en förmodad förstärkt rysk bataljonsstridsgrupp dödat ett tjugotal ukrainska försvarare och sårat tre gånger så många under de gångna dagarna, i huvudsak genom oupphörlig tung artillerield. Men därom är SVT knäpp tyst.

Jag har tyvärr inte tillgång till statistik om hur sällan eller lite SVT rapporterat om Rysslands krig mot Ukraina men med ledning av SVT:s egen Twittertrafik samt sökningar på svt.se och andra nyhetsövervakande källor får jag konstatera att det rör sig om mindre än 10 minuter total sändningstid över en period om cirka två år. SVT får gärna rätta mig på den här punkten.

Inlägget uppdateras.

Aktuellt 21:00 innehåller mer innehållslöst om Berlin, egenreklam för redan sänt program (IS-Marilyn), mer plugg för egna program (högskolefusk), egenreklam för SVT:s app och pladder om julstress – men inte ett ynkans ord om Rysslands sedan 2014 pågående krig mot Ukraina, mot Europa.

Intressant nog avslutas Aktuellt med ett feelgoodinslag om Boris Jeltsin, vars historiska arv går att beskåda på ett Jeltsinmuseum i Moskva. Man undrar hur redaktionen tänker här: “Ryskt bataljonsangrepp med tungt artilleri i Ukraina? Nej, vi sänder den här mossiga gamla skiten istället.”

Vrångbilden ger fegheten manöverutrymme

November 4, 2016 § Leave a comment

Skärmbild av textens originalversion

Ett skräckexempel på hur svenska media vidarebefordrar rysk desinformation, här ur DN 25 december 2014 – ett ämne som fortfarande efter snart två år inte utretts.

Svenska media, det vill säga de stora drakarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Sveriges Radio och Sveriges Television, har varit starkt bidragande till etablerandet av ett falskklingande osäkerhetsnarrativ i beskrivningen av Rysslands krig mot Ukraina. Konsekvensen av den semantiska vrångbilden är att ge den politiska fegheten manöverutrymme.

Under krigets första skälvande timmar, när ryska trupper på och utanför Krim, med understöd av hejdukar organiserade och finansierade av de ryska säkerhetstjänsterna, tog kontroll över stats- och militärapparaten på halvön, var svenska media delaktiga i beskrivningen av trupperna som lokalt sprungna ”små gröna män”. När Ryssland utan synliga nationalitetsbeteckningar och utan föregående krigsförklaring startade kriget lyckades svenska media inte fullt ut beskriva detta som sådant. Istället beskrevs det som ”händelserna på Krim” och ”konflikten i Ukraina”, som vore det en intern ukrainsk angelägenhet. Bevisbördan väger tungt i svensk journalistik, till förfång för ett rent uttal av den uppenbara sanningen.

När den ryska svartahavsflottan blockerade hamnar och utlopp runt halvön, delvis genom hotfull militär närvaro och delvis genom att sänka fartyg mitt i farlederna, när ryska trupper patrullerade ukrainska militärbaser och flygplatser, när ryska trupper stormade och dödade ukrainska civila och militärer, famlade svenska media fortfarande efter det rätta begreppet. Den ryska propagandafrasen ”lokala självförsvarsstyrkor”användes okommenterat och fick ersätta begreppet ”naken rysk militär invasion”.

Ingen tog ordet ”krig” i sin mun.

Fortsättningsvis, med Rysslands intervention i östra Ukraina, beskrev svenska media händelserna som ett ”rebelluppror” där lokala krafter i Donbass reste sig mot ”Kiev-regeringen”. Man var blott en hårsmån från att använda sig av begreppen ”Kiev-juntan” – men Sveriges Radios rubriksättare drog sig inte för att beskriva Rysslands krig som ”inbördeskriget i Ukraina”. Samma term användes också, hör och häpna, av MSB, och mindre överraskande av Fria Tider, med flera.

Det var från allra första början tydligt att ”rebellerna” finansierats, organiserats och dirigerats från Moskva – genom ”privata” mellanhänder med nära anknytning till den ryska statsapparaten, som den ryske affärsmannen Konstantin Malofeev, och med benäget bistånd från Moskva-vänliga, Yanukovich-trogna ukrainska oligarker som Firtash, Akhmetov och Pinchuk.

Huvuddelen av dem som ingick i de ”folkliga protesterna” som föregick den ryska militära interventionen i östra Ukraina var kontantbetalda ”vatniks” (fattiga, lågutbildade sovjetvurmare) och ditbussade ”titushki” (halvprofessionella bråkmakare och slagskämpar) från Rostovregionen, förstärkta av ryska destabiliseringsagenter från säkerhetstjänsterna FSB och GRU. Men i svenska media frodades bilden av händelserna som ett regionalt uppror – inte som en regelrätt rysk destabiliseringsoperation, trots överväldigande indicier. Svenska media frågade sig aldrig var kontanterna som finansierade ”upproret” kom ifrån eller vilka som organiserade och koordinerade ”upproret”.

”Pro-ryska rebeller”

Svenska media var obegripligt lågmälda om det faktum att reguljära ryska trupper flerfaldiga gånger besköt Ukraina från ryskt territorium sommaren 2014. En särskilt avgörande artilleribeskjutning inträffade i det skede då ukrainska stridskrafter gjorde en historisk framryckning längs gränsen för att skära av det ockuperade territoriet från sina ryska försörjningsleder. Tunga salvor ryskt raketartilleri förintade den avancerande ukrainska bataljonsstridsgruppen och lade grunden för inringningsslaget vid Ilovaisk, där ytterligare ryska reguljära trupper i kallt blod besköt de ukrainska styrkor som lovats fri lejd ut ur motståndsfickan. Omkring 2000 ukrainska soldater miste livet utan en blinkning från svenska media.

Istället för att berätta sanningen föll svenska media in i en slentrianmässig beskrivning av kriget, där begrepp som ”separatister”, ”rebeller”, ”pro-ryska”, ”hjälpsändningar” (om de ryska vita lastbilarna) och ”utbrytarrepubliker” etablerades – helt i strid mot det verkliga förhållandet. Svenska journalister på kortvariga besök vid fronten hörde dånet från ryska artilleripjäser men undersökte aldrig närmare vilka som betjänade dem eller var ammunitionen kom ifrån. De valde istället det allra enklaste perspektivet: vanligt folks lidande.

Journalist efter journalist från alla de stora mediahusen intervjuade babushkor och surmulna bönder som inte förstod något alls av rysk expansionspolitik och upprepade gång efter annan myten om ”lokala gruvarbetare” som tagit till vapen mot ”Kievjuntan”, genom selektivt urval av sagesmän. Större fokus riktades på marginella högerextrema i Ukraina än på faktiska nazister i de ryska leden, eller på den mycket omfattande logistikapparat från Ryssland över gränsen till Ukraina som krävs för att hålla kriget igång.

Inte ens när ukrainska aktivister serverade bevis efter bevis på regelrätt rysk trupp i Ukraina, inte ens när Googles satellitbilder avslöjade ryska stridsvagnsspår över gränsen eller när unikt rysk krigsmateriel upptäcktes där den inte borde vara, lyckades svenska journalister beskriva kriget för vad det var, och fortfarande är: ett konkret rysk krig med fullt statligt stöd.

Avlyssnade samtal och hackade email

Så kommer vi till dagens situation, när det faktiskt finns överväldigande bevisning om att Ryssland till fullo är ansvarigt för sitt krig mot Ukraina – att begreppen ”rebeller” och ”proryska separatister” inte är annat än ryska propagandakonstruktioner som svenska media svalt med hull och hår.

Det ukrainska informationskollektivet InformNapalm, tillsammans med hacktivister i ett ukrainskt cyberkollektiv, har nyligen publicerat email från en av den ryske presidentens närmaste medarbetare Vladislav Surkovs kontor, i två omfattande arkiv. Här blir det tydligt – för den som inte redan förstått sakernas rätta tillstånd – att den ryska statsledningen är och alltid varit djupt involverad i styrning, ledning och finansiering av sina bulvanorganisationer i östra Ukraina. Den historien har hittills inte rönt mer än en enda kommentar i svensk press.

Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget

Man behöver inte ens gå till det hackade materialet för att förstå hur djupt Ryssland varit engagerat i det ukrainska kriget. De ryska ”humanitära konvojerna”, det omfattande tekniska och logistiska stödet som den statliga ryska järnvägen bedrivit till de ockuperade områdena med omlastning vid järnvägsknutpunkterna Ilovaisk och Debaltseve, den pågående ryska stölden av ukrainska gas- och oljefyndigheter i Svarta Havet, det ryska inrikesministeriets gränstrupper som ogenerat medverkar till att hålla gränsen öppen för manskap och transporter till de ockuperade territorierna, de över 75 ryska förband som identifierats som verksamma i Ukraina, de i Ukraina tillfångatagna GRU- och armésoldaterna… allt detta bevisar bortom varje rimligt tvivel att Ryssland ensam står bakom det ukrainska kriget med statens hela kraft.

Det finns inga ”utbrytarrepubliker” i östra Ukraina. De så kallade ”LPR och DPR” är rent ryska bulvankonstruktioner. Samtliga stridande, oavsett om de är lokalt rekryterade eller ryska ”frivilliga”, värnpliktiga eller kontraktssoldater på ”affärsresa”, står under aktivt ryskt befäl i den sammansatta armékår som befinner sig på Ukrainas suveräna territorium.

Om detta tiger den svenska pressen.

Varje gång svenska och internationella media upprepar de missvisande begreppen ”rebeller” och ”separatister” gör den ryska propagandan saltomortaler av lycka. I mer än två års tid har ett ryskt narrativ fått råda i svensk (och internationell) press – sannolikt en av Rysslands mer framgångsrika påverkansoperationer i modern tid.

Min bedömning är att svenska media är less på Ukraina och inte orkar, eller vågar, utmana det förhärskande narrativet. Hela den församlade pressen, med ytterst få undantag, har under så lång tid använt sig av de falska begreppen att det finns ett av professionell stolthet och självbevarelsedrift motiverat motstånd mot att förkasta det mesta av det man tidigare sagt eller hävdat.

Vägen framåt

Det är nu hög tid att svenska media och fristående debattörer på allvar engagerar sig i att revidera det falska osäkerhetsnarrativ – ”Har Ryssland verkligen anfallit Ukraina? Är det verkligen ryska soldater som slåss i Ukraina?” – som Ryssland åstadkommit med benägen hjälp av slapphänta journalister och ointresserade redaktörer. Medierna ägnar sig åt en falsk balans där Ukrainas ensamma och desperata försvarsstrid antingen blankt ignoreras eller jämförs på lika villkor med en fruktansvärd mördarregims brottsliga angrepp. Denna falska balans måste upphöra och ersättas av ett rakt sanningssägande.

Våra folkvalda måste ta konsekvenserna av ett tydligare uttal av Rysslands förbrytelser mot ingångna avtal och internationell rätt: det duger inte att ducka för verkligheten och låtsas som om detta inte angår oss. Det räcker inte med fördömanden och svaga utrop om hur förkastligt Ryssland beter sig: nu krävs konkret handling mot mätbara mål.

Ryssland måste isoleras med politiska, diplomatiska och ekonomiska medel för att återställa den demokratiskt präglade och fredsälskande värld som gått förlorad, den värld som våra folkvalda har till uppgift att försvara och ständigt bedyrar sin trohet till. Ryssland kan inte talas till rätta, kan inte med söta diplomatiska protestnoter fås att retirera, kan inte stoppas med mindre än att vi aktivt, fysiskt, konkret arbetar för att göra dess sak ohållbar.

Ukrainas sak är vår.

SVT ger det ryska narrativet företräde

August 12, 2016 § 1 Comment

svtred2

Är det SVT:s roll att föra Rysslands talan? Svaret torde vara ett rungande “NEJ!”. Bedömningen av det utsända materialet tyder dock på det motsatta.

Den 10 augusti startar en nytt avsnitt av den ryska propagandakampanjen med en brisad av ”nyheter” kring ett påhittat ”terrorangrepp”: Ryssland anklagar Ukraina för att ha infiltrerat ”sabotörer” över Perekopnäset, den hårdbevakade fronten mot Krim; för att ha angripit med stridsfordon, tungt artilleri och med ”20 män i ryska uniformer med vapen och sprängämnen.”

Källorna för dessa påståenden är den ryska säkerhetstjänsten FSB, snabbt repeterade och förstärkta av Rossiyskaya Gazeta och andra statskontrollerade media. Redan där bör den kritiske granskaren förstå att detta inte är en nyhet, utan ren och skär propaganda, och behandla den därefter.

”Nyheten” följs av bilder och filmer som visar en fortsatt rysk uppmarsch av tunga stridsfordon, samt ytterligare förstärkningar av tungt artilleri och sjömålsmissiler från det ryska fastlandet. Allt detta får snabb spridning i sociala media, liksom i mer initierade utländska media. De ryska anklagelserna dementeras genast av de ukrainska myndigheterna, ända upp på presidentnivå.

Tonen höjs snabbt av det olagliga ryska ockupationsparlamentet på Krim, och av ryska arméns TV-kanal, som kallar ”intrånget” en krigsförklaring. Fingret dallrar på avtryckaren.

Under hela denna dramatiska dag händer absolut ingenting på SVT. Man rapporterar glatt om helt ovidkommande ”nyheter”: om förtidspensionering, sämre spermier hos hundar och lokal glädje om svenska OS-medaljer. Men SVT är inte ensam i sin inkompetens: Den övriga svenska pressen står också handfallen, som obekymrat vevar fram allmänt fyllnadsgods.

Dessa groteska påståenden från en aggressiv ockupationsmakt borde föranleda snabb och skoningslös dekonstruktion från svenska media. Istället möts de av – ingenting.

Dagen efter har tonläget från Ryssland höjts ytterligare en oktav, vilket till sist föranleder SVT att ”rapportera” – dock ur ett till sin helhet ryskt perspektiv.

I Rapport 19:30 låter det sålunda:

”Det spända läget mellan Ryssland och Ukraina har skärpts.”

r1

”Det spända läget”? Vi andra kallar det lågintensivt krig åtföljt av högintensivt förlamande propaganda riktat mot såväl Ukraina som västmakterna i allmänhet. Ryssland är en aggressiv ockupationsmakt som bedriver ett mördande hybridkrig i östra Ukraina. Att kalla kriget för ett ”spänt läge” mellan två länder är en falskt balanserande förenkling som förnekar angripare/försvarare-förhållandet länderna emellan. En alternativ rubrik hade till exempel kunnat vara: ”Upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina”.

”Ukrainas president, Petro Poroshenko, har nu beordrat militära enheter nära Krim och östra Ukraina att inta högsta beredskap.”

Genom att inleda beskrivningen med den ukrainska beredskapshöjningen ger SVT betraktaren intrycket av att det är Ukraina som är angripare och Ryssland den som försvarar. Denna omvända kausalitet är exakt det narrativ som Ryssland vill framföra, och som SVT okritiskt förmedlar.

r3r5

”Ryssland anklagar Ukraina för att försökt göra intrång på Krimhalvön och den ryska säkerhetstjänsten FSB har publicerat bilder som hävdas visa den utrustning som två olika grupper försökt föra över gränsen mellan Ukraina och Krim, halvön som ju Ryssland annekterade i mars 2014.”

r4

r2

SVT använder ogenerat FSB:s uppgifter som källa för sitt påstående, vilket som ovan sagts torde få även den mest luttrade redaktör att skruva på sig. För SVT är detta ett fullständigt normalt förfarande: man återberättar glatt och gärna allt vad ryska spioneri- och sabotagemyndigheter säger, som vore det den naturligaste och trovärdigaste saken i världen – det är ju ”att rapportera”!

När SVT berättar om den ryska anklagelsen hakar man på en ”förklaring” som föregivet förstärker Rysslands rätt att hävda att detta är ett ”intrång” (paradox: ett ukrainskt intrång på det egna territoriet Krim?): ”halvön som ju Ryssland annekterade”. Här vore det istället på sin plats att göra en diametral förstärkning: ”halvön som Ryssland olagligen annekterade 2014 i strid mot internationell rätt och ingångna avtal, och som man sedan dess ockuperar med svår repression som följd.”

”Två ryssar uppges ha dödats i samband med intermezzot.”

Detta är återigen FSB:s uppgift, vilken ju av naturliga skäl inte kan anses tillförlitlig. SVT upprepar den dock gärna, utan att nämna sagesmannen. ”Intermezzot” förklaras inte närmare: vad var det egentligen som (inte) hände? Betraktarens fantasi får fylla i luckan – huga, ukrainska sabotörer har mördat två ryssar! Eller var de tre?

”Enligt FSB har ett spionnätverk på halvön också oskadliggjorts och idag samlade Ryssland president Putin sitt säkerhetsråd för att diskutera ytterligare åtgärder för att säkra den de-facto gräns som nu finns mot Ukraina.”

r6r7 r10 r11 r8

SVT fortsätter att okritiskt återge den ryska spion- och sabotageorganisationens uppgifter, följt av en bildkavalkad från Putins ”säkerhetsråd” – en samling nickedockor som härmed glorifieras av SVT. Nu är det minsann allvar! Ytterligare åtgärder, jojomensan. Nu bäddas det för ryska straffinvasioner av det ukrainska fastlandet. Här är det också på sin plats att påpeka att ”den de facto-gräns” som SVT nämner, och genom sitt omnämnande vill göra gällande som vedertagen, inte är en gräns – det är en omstridd frontlinje.

”Ukrainas FN-ambassadör avfärdar de rysk uppgifterna som en fabricerad provokation för att motivera framtida aggression mot Ukraina.”

r12

Text: ”Vi hoppas fortfarande att det inte ska leda till att konflikten eskalerar. Men det är troligt att det blir så, tyvärr.”

Till sist, efter 50 sekunder ogenerad rysk propaganda, kommer 10 sekunder av sans och vett, men då i en form som får Ukrainas avfärdande att likna en svettig förbrytares försvarstal. Hur ska man kunna lita på Ukrainas FN-ambassadör när vi precis matats med FSB:s ”bevis”, hört FSB:s anklagelser och fått se president Putin ur fyra olika perspektiv sammankalla ett helt säkerhetsråd?

Jag vet inte vem som skrivit texten (Ingeleif Öhman?) och redigerat bilderna, men jag vet att Ulf Johansson är ansvarig utgivare i det här fallet, och Ingrid Thörnqvist chef för utrikesnyheterna på SVT. Båda dessa torde vara informerade om vad som sänds i programmet, om inte direkt involverade i dess framställan. Det är deras ansvar att leverera balanserade, innehållsrika nyheter med stort aktualitetsvärde – inte att krana ut ett ryskt propagandanarrativ. Det är dessa två som ska hållas till svars för att vi svenska folk får en skev och bedräglig bild av vad som pågår i världen – om vi får veta något alls.

För den som vill läsa något mer sansat och sant i ämnet rekommenderar jag Rysslandskännaren Aric Toler och den ukrainska medborgarrättskämpen Halya Coynash. Idag publicerades också ett mycket bra inlägg i Politico, som borde få SVT att skämmas.

Det är upprörande att SVT, som i månad efter månad tiger still om ryska övergrepp och ständigt bombardemang i östra Ukraina, ägnar så lite tid åt konflikten – och när man väl gör det är det en minut i FSB:s tjänst.

Det är starkt bekymrande att SVT bedriver rysk propaganda och desinformation i ett världsläge där länders frihet och våra centrala värderingar är under attack från just Ryssland. Än mer bekymrande är att detta får fortgå utan att någon i media eller på myndighetsnivå reagerar och tar SVT i örat. Jag saknar ansvarstagande, transparens och en offentlig diskussion om SVT:s destabiliserande agerande: så här får det inte fortsätta.

Where Am I?

You are currently browsing the Ukraine category at The Imaginary Club.