Pbv till Hemvärnet – bra eller dåligt?

January 8, 2017 § 1 Comment

I en DN-intervju med Liberalernas partiledare framkommer partiets förslagslista till ett starkare försvar, i faktarutan längst ned i artikeln. Där står bland annat att (l) vill tillföra granatkastare och pansarbandvagn 302 till Hemvärnet.

Förslaget, som inte utvecklas närmare, fick genast hånfull kritik i sociala media. På partiets hemsida under rubriken Försvar hittar jag ingen djupare analys eller förslagsbeskrivning, men dock raden ”Hemvärnet ska förses med Robot 70 som nu avses avvecklas i den ordinarie krigsorganisationen”. Tillsammans med nu presenterade punkter tycks Liberalerna vilja tillföra Hemvärnet en mängd kvalificerad materiel. Skulle Liberalernas politik i detta avseende bli verklighet kan man knappast förvänta sig att materielen införs på bredden utan snarast i ett mycket begränsat antal, sannolikt motsvarande en pluton per militärområde. Ett rent skådebröd med andra ord.

Oavsett mängden och den politiska aspekten ovan kan det vara på sin plats att fördjupa sig i en analys av förslaget. Detta låter sig dock endast göras om man har en idé om numerären, vilken naturligtvis måste ställas mot uppgiften, kostnaden och effekten.

Analys
I nedanstående översiktliga analys leker jag med tanken att förslaget avser uppnå verklig operativ effekt snarare än plakatpolitisk sådan, varför man får tänka sig att det då bör finnas ett (1) pbv-buret kompani med två pbv-plutoner i varje hemvärnsbataljon. I dagens organisation har den generiska hemvärnsbataljonen två insatskompanier och ett bevakningskompani, där insatskompanierna har en bandvagnsburen pluton och en eller (på papperet) två hjulburna plutoner.

I mina ögon torde det vara bäst att ensa materielen i kompaniet så att flertalet kompanier inte står med tre helt disparata fordonstyper (Pb 8, Bv 206, Pbv 302). Således torde ett enhetligt ”tungt” kompani per bataljon vara den mest framkomliga vägen. Bataljonen skulle därmed ha ett bevakningskompani och två insatskompanier varav det ena är delvis pbv-buret.

Tanken här är att den pbv-burna enheten utgör förbandets ”tunga” del, med uppgift att fungera som ankare i en stridsställning och som spjutspets vid uppgiften”ta skyddsobjekt” (enl Handbok HV 2016).

Observera nu att detta är helt hypotetiskt.

Om ett insatskompani per bataljon skulle utrustas med två plutoner pbv (8 vagnar fullt bemannat), i landets samtliga 40 bataljoner, blir summan 320 vagnar – ungefär exakt så många pbv som fortfarande finns kvar. Detta är uppenbarligen bort i tok för mycket och alldeles för dyrt. Halverar vi det till en pluton per vartannat insatskompani så landar vi istället på 160 vagnar.

Här kan man fundera över om det är så intelligent att sprida vagnarna jämnt över bataljonerna – nyttan blir utspädd men kräver fortfarande omfattande organisation över hela landet. Kanske är det bättre att skapa separata pbv-kompanier (12 vagnar) på militärregionsnivå, som kan tilldelas bataljonerna som förstärkning efter behov. Varje militärregion skulle då förfoga över 1-2 ”tunga” kompanier: nu pratar vi om 50 till 100 vagnar över hela landet, en betydligt mer hanterlig pott.

Analys uppgift
Hemvärnets uppgift förändras inte i och med ett införande av pbv 302. HV ska fortsättningsvis i huvudsak skydda och bevaka, samt i förekommande fall ”ta” skyddsobjekt. Införande av pbv 302 i organisationen innebär inte att HV får anfallsuppgifter eller blir manöverförband. Den omedelbara uppgiftsrelaterade effekten är att del av HV får bättre skydd mot splitter och finkalibrig eld, vilket medför högre uthållighet, bättre stridsvärde och således ges större sannolikhet att uppnå ställda mål. Notera att detta endast gäller den del av HV som kan tänkas utrustas med vagnen, övriga förband åtnjuter bara tangenteffekter på marginalen.

vattenfart

Analys fordon
Pbv 302 är ett stridsfordon, ehuru föråldrat och i jämförelse med moderna stridsfordon med relativt svagt skydd, till skillnad från befintlig vagnpark som är rena transportfordon utan något som helst stridsvärde. Vagnens stridsvärde mot förväntad motståndare (BMD, BMP, patgb) är fortfarande relativt högt i allt utom frontal strid. Här skulle vagnens förmåga vara ett betydande tillskott.

Vagnens betydelse för strid är dock underordnad dess skyddsförmåga, dels i stridsställning men framför allt vid transport. Pbv 302 skulle onekligen ge något skydd jämfört det helt obefintliga skydd som råder för nuvarande vagnpark. Därtill får man lägga vagnens ej oansenliga terrängförmåga. Dess strategiska förmåga avseende hastighet och räckvidd är i princip jämförbar med bv 206.

En väsentlig nackdel, vid sidan av punkter som återstår att nämna här nedan, är vagnens ljudsignatur. Den är helt enkelt bullrig. En mindre nackdel, eller omständighet som fordrar mer än genomsnittlig utbildning och träning, är att pbv 302 har manuell växellåda som dessutom är bakvänd. Vagnen är visserligen lättkörd, men jämfört med automatlådans bekvämlighet kan denna omständighet ge upphov till dåligheter i stressade situationer.

Analys logistik
Pbv 302 är förstås ett avsevärt mer komplext system än Pb 8 eller Bv 206, vilket automatiskt betyder högre driftskostnad, mer och kostsammare underhåll samt krav på tillgång till adekvata garage och verkstäder.

Teknikinnehållet i pbv 302 är dock inte så oerhört knepigt: vi pratar om en högst analog produkt byggd kring en bussmotor och en flygplanskanon. Här finns ingen dolsk elektronik som kan krångla utan mest mekanik, hydraulik, kablar, reläer och slangar, precis som i bandvagn 206. Det mest högteknologiska i pbv är radion vid vagnschefsplatsen. Därmed inte sagt att pbv är lätt att underhålla – den kräver absolut mer vård och omvårdnad än den lilla bandvagnen, inte minst eftersom det finns fler komponenter som kan konstra och gå sönder. Som jämförelse kräver särskild tillsyn (alla system + smörjning) av bv 206 1-2 man under 2-3 timmar medan ST på pbv 302 kräver 2-3 man och gärna tillgång till en utbildad stridsvagnstekniker under 6-8 timmar, förutsatt att inga större problem uppdagas under vården. Det kan synas vara en mindre skillnad, men vårdhallstid och –utrymme är också en bristvara.

Pbv 302 vill helst stå i varmgarage och allra minst under tak med tillförd varmluft för att undvika korrosion och väderslitage. Det finns idag ytterst begränsad, läs nära noll, plats för ytterligare vårdkrävande fordon på basförbanden där också verkstäderna är belägna, än mindre vid förbandens utlokaliserade fordonsförråd. Verkstäderna är sannolikt vid sidan av garageplats den mest kritiska sektorn, där man redan idag går på knäna för att ens klara av reparation och tillsyn av de befintliga fordonen.

Lagerhållning av slit- och reservdelar till vagnen hör också till logistiken. Med kännedom om hur kortlager till befintlig vagnpark ser ut på utbildningsförbanden blir detta förstås en ytterligare börda.

Analys utbildning och tjänst
I den hypotetiska numerären, ett kompani per militärregion, krävs alltså 12 vagnar per kompani fullt utrustat. Varje pluton har en pbv-grupp om 4 vagnar med inalles 9 man (4 förare, 4 skyttar, 1 gruppchef). Det sammanlagda utbildningsbehovet per kompani, 27 man, börjar nu bli hanterligt. För samtliga militärregioner är det initiala utbildningsbehovet således omkring 100 man, eller det dubbla om man etablerar två pbv-kompanier per militärregion. Det är i mina ögon inga oerhörda mängder, även om det förstås krävs en kontinuerlig utbildningsinsats om 15-20 man/år med hänsyn till personalomsättning i förbanden.

Denna numerär, 12-24 vagnar per region, torde också kunna ha lättare att smälta in i existerande garage-, verkstads- och logistikkedja.

Med ensade, separata pbv-kompanier krävs heller ingen taktikanpassning eller vidareutbildning av redan befintlig organisation. Problemet är snarast att hitta personal till de nya kompanierna utan att kannibalisera på befintlig organisation. Uppbyggnadstiden för dessa nya separata kompanier torde bli lång – räkna med att det tar minst 3-5 år innan alla rader är fyllda.

Slutsatser

  • Pbv 302 ändrar inte HV uppgifter.
  • Pbv 302 ger bättre skydd än dagens obefintliga skydd.
  • Även om pbv 302 tillförs förblir dagens obefintligt skyddade förband obefintligt skyddade.
  • Pbv 302 är ett stridsfordon med visst stridsvärde som kan utnyttjas.
  • Logistiken sätter den största käppen i hjulet. Miljardsatsning krävs sannolikt för att ge utrymme för pbv 302 i logistikkedjan.
  • Utbildning är en trång sektor som först måste fokusera på utbildning av egna instruktörer.
  • Pbv 302 kan aldrig införas på bredden i HV.
  • Inte ens med enstaka separata pbv-kompanier på MR-nivå finns det ekonomi, logistik, utbildning eller försvarbar effekt för satsningen.

Sammantaget: pbv 302 till HV vore “trevligt”, men är alldeles galet dyrt och går ej att passa in i logistik- och utbildningskedjan med mindre än ett otänkbart stort budgettillskott, massor av tid och andra resurser. Ett sådant budgettillskott skulle sannolikt ge bättre utdelning på andra ställen i FM. Alltså, nej. Glöm det. För alltid.

Till sist
Eftersom pbv 302 är ett ganska förträffligt fordon under vissa omständigheter, som faktiskt finns kvar i ca 300 välvårdade och modifierade exemplar, kan man undra vad de egentligen ska användas till? Bra-att-ha duger inte riktigt som argument här. Om Sverige hade en försvarsbudget på 3,5 % som under Palmes tid kanske vi skulle ha råd att utrusta något slags förband med dessa vagnar – men vilken modern soldat idag skulle vi vilja sätta i vagnar från 60-talet, vagnar som ju kritikerna uppenbarligen tycker är skräp?

Frågan är då under vilka omständigheter förrådsställda vagnar kan skickas fram igen – och till vilket förband? Om vi aldrig kommer att använda dem igen, varför har vi då ens kvar dem? Varför inte skrota dem på en gång och sluta låta dem vara en belastning för Försvarsmaktens budget?

Advertisements

Den utopiska luftlandsättningen

January 6, 2017 § Leave a comment

302

Sommaren 1982 åkte jag och mina plutonbefälskamrater omkring i det uppländska slättlandet och ordertränade inför våra krigsuppgifter. Vi, pansarskytteplutonchefer, var den mellansvenska spjutspetsen som tillsammans med (eller strax bakom) våra kamrater i sina knarriga Centurionvagnar skulle splittra och krossa fiendens luftlandsättningstrupper.

Vi rekade, mätte diken, avståndsbedömde och omsatte kompanichefens order till våra gruppchefer: ”tredje pluton stormar och tar HÖJDEN, brigadartilleriet understödjer kompaniet med fyra salvor under framryckningen, rök läggs T-4 minuter…”. Tidigare under våren hade vi övat kompaniet i anfall över öppen terräng. Det var en blekt sammanbiten uppgift i full vetskap om att vi satt i det närmaste helt oskyddade i våra pansarbandvagnar bakom ett halvdussin millimeter stål och lite uniformstyg, nedluckade, kringkastade av den bökiga marken, hänvisade till tre rispade prismor för navigation och målangivelse, i fullt anlopp mot fientliga kanoner, pansarvärnsraketer och minor… Nåja. Det var svårt att värja sig från känslan av att vara slaktboskap, trots av vi var den vassaste eggen i den dåvarande lådan. Om vi blev bekämpade, vad fanns där då kvar att ta över efter oss? Stort ingenting.

Hur som helst, där åkte vi kring bland Arlandatraktens gårdar och fält, memorerade namnen, dungarna och avstånden. Byggde oss en mental bild av brigadens disposition och fiendens framfart. Inbillade oss att vi gick till storms mot den fientliga luftlandsättningen.

Men hur kom de dit egentligen? Det var det ingen som berättade. Med flygplan förstås. Ja, men hur många? Så många som behövs för en brigad eller regemente – ett sextiotal IL-76 kanske. Stora, långsamma, klumpiga mål som skulle behöva göra resan fram och tillbaka, inte bara en gång utan flera gånger, eskorterade av stora klungor jaktplan. Vad gjorde vårt flygvapen? Det var förstås bekämpat. Jaha, men ÖB:s Klubba då – den stora reserven av attackviggen som skulle smula sönder fienden? Nej, den sätts inte in förrän senare, mot andra mål, när lede fi närmar sig Närke. Jaha. Till dess var vi hänvisade till egna resurser: spaden, truppminan och vår skrattretande lilla pansarplåt.

Djävlarna från Pskov
Den fientliga luftlandsättningen, en eller ett par brigader fallskärmssoldater från Pskov understödda av BMD-pansarskyttefordon och lätt organiskt artilleri, inträffade alltid som en blixt från ovan. De var förtrupp till en större fientlig styrka som i detta nu stävade över havet, mot Gävle eller Nynäshamn. De skulle binda våra övriga resurser samtidigt som de framryckte mot huvudstaden, där våra andra styrkor gick i ställning för att försvara regering och riksdag.

Traditionell militärvetenskap säger att en angripare behöver 3-5 gånger så mycket kraft än försvararen för att uppnå sina anfallsmål. För varje av våra bataljoner skulle de behöva minst en brigad, för varje brigad, minst en division. Vi fostrades i uppfattningen att en framgångsrik fördröjningsstrid skulle decimera fienden, luckra upp honom och öppna för operationer på djupet av hans gruppering. Varje meter skulle försvaras i motståndsnäste efter motståndsnäste. Med vår lilla numerär skulle vi ändå klara av att hålla dem stången så pass att de egentligen inte vore lämpade för stort mer än försvar av taget territorium. Själva var vi för få för att helt bekämpa dem. Status quo alltså. Ställningskrig i det uppländska luftlandsättningslandskapet – fast vår uppgift var anfall, anfall, anfall.

Så här i efterhand tycks fantasin om den fientliga luftlandsättningen minst sagt utopisk. Var och en som studerat kriget vet att avgörandet inte fälls av vapen utan av logistik: förmågan att få fram underhåll, förnödenheter, drivmedel och ammunition. Hur skulle en luftlandsatt division, som knappt har med sig mer material än för ett par dagars intensiv strid, någonsin kunna utgöra ett kritiskt hot om den inte hade en fungerande försörjningsled? Den saken pratades det inte så mycket om.

Skulle fienden kunna leva av landet, fouragera, som på trettioåriga krigets dagar? Man hittar inte ammunition till ryska vapen på den svenska landsbygden. Sönderskjutna mackar, tomma butikshyllor och omogna rovor gör inget fälttåg. Den tanken kan vi stryka.

Sverige inte huvudmålet
Ett överraskande anfall mot Sverige kommer inte som en blixt från en klar himmel. För att över huvud taget ha någon som helst chans till framgång måste den anfallande styrkan försörjas, antingen genom en kontinuerlig luftkorridor eller genom en etablerad sjödito, under dagar, veckor, kanske månader. Så länge vårt flygvapen, vårt luftvärn och vår marin är en faktor, kan fienden inte räkna med framgång i det avseendet. Även om dessa tre stötestenar vore bekämpade – i en flera dagar lång utnötningsprocess – torde finnarna, balterna och den djupa NATO-flanken ha en hel del att säga till om.

För att över huvud taget kunna räkna med framgång mot Sverige måste således ett avsevärt mycket större företag sättas i verket: ett anfall mot Finland; en neutralisering av baltstaterna; ett generalanfall mot Tyskland, Norge och Bälten. I det läget får man nog räkna med att den nukleära dimensionen, Ginungagapet, öppnats, av nervösa avtryckarfingrar i missilsilos långt bortom pölen och bortom Uralbergen. Och då, med hänsyn till Rysslands de facto ändliga och mer än lovligt överskattade resurser, skulle ett anfall mot Sverige endast vara en sidoskådeplats – till vad nytta? Våra hoppfulla befäl pratade om att vi antagligen skulle få möta fiendens sekundära eller tertiära förband: de starkaste gick förstås mot NATO.

En Pyrrhusseger
Så varför leker vi fortfarande med tanken på att vi ska försvara oss mot en luftlandsatt fiende? Ett ryskt generalanfall via Finland och baltstaterna över Gotland, Åland och Bottenhavet skulle kasta hela världen i ett avgrundskrig – ett krig så stort och fruktansvärt och oförutsägbart att varje detaljerad plan skulle kunna gå rakt i papperskorgen. I ett sådant krig finns ingen vinnare, bara förlorare. Personligen tror jag inte på det kriget, och hoppas att ingen annan gör det heller.

Även om fantasin om den stora luftlandsättningen ter sig utopisk ska man inte ta den för intäkt till att inte förbereda sig. Si vis pacem, para bellum. Hade vi noll och intet försvar funnes där intet argument, inte den minsta tröskel, mot en vansinnets äventyrslusta. I det perspektivet betydde vår rekognoscering och förövning bland arlandagårdarna ändå något, hur bisarrt det än verkade i stunden.

Subversion

December 22, 2016 § 1 Comment

svtred2

Kan man kritisera media utan att spela Ryssland i händerna?

Ett av Rysslands delmål i sin långsiktiga överlevnadsstrategi är att underminera och helst ruinera förtroendet för motståndarens viktigaste institutioner på alla nivåer: den politiska sfären; den ekonomisk-finansiella sfären, det vill säga banker, valutan och handelns aktörer; den militära sfären; den religiösa sfären samt, kanske viktigast idag, mediasfären.

Jag säger överlevnadsstrategi snarare än erövringsstrategi även om skiljelinjen är hårfin: Ryssland spelar ett nollsummespel där varje förlust för motståndaren är en vinst för dem, och vice versa, emedan vi i väst oftast söker win-win-situationer i en värld som är allt mer sammantvinnad och samarbetsberoende.

Ett ruttet Ryssland
Ryssland har för länge sedan insett att det egna landet är ruttet och svagt, men istället för att bygga sig organiskt starkt har landets härskare traditionellt alltid sökt göra Ryssland starkare genom att splittra, försvaga, förminska och – gärna – slutligen erövra sina motståndare. Med västerländska ögon spelar Ryssland ett lose-lose-spel: de försvagar oss och blir själva svagare därmed.

Det här är inget nytt: det gamla tsar-Ryssland agerade exakt så och på ett principiellt plan har ingenting förändrats sedan dess. Ryssland lider fortsättningsvis av ett mindervärdeskomplex gentemot Europa, ett Europa som ryssarna både älskar och hatar, älskar att hata och hatar att älska. Retoriken och uttrycken i ryska media och från ryssarna själva bär starkt vittne om detta.

Såväl på det principiella som på det praktiska planet lever det gamla svaga och ruttna Ryssland kvar än idag. Man behöver inte åka långt bortom Arbatgatan i centrala Moskva för att hitta samma bottenlösa lervälling och sammanrasande hus, samma armod, superi och förfall som har präglat landet sedan urminnes tider.

moscow

Hemma hos armodet i centrala Moskva (2014)

Här vill jag understryka att mitt förakt endast rör den ryska regimen. Ryssland är ett vackert och starkt land med ett stolt folk: jag har ingenting emot dem.

Kyrkan
Nåväl: tillbaka till subversionen av de västliga samhällets centrala sfärer. Vi behöver inte leta länge bland tecken, signaler och bevis för att Ryssland aktivt arbetar för att splittra oss i samtliga dessa sfärer. Den minst uppmärksammade och dagligdags mest förbisedda sfären, den religiösa, är särskilt intressant. Vi har ju själva gått från ett starkt kristet samhälle där morgonbön, morgonpsalm, dop och konfirmation varit givna inslag, till ett alltmer uppluckrat samhälle där de kristna värdena inte längre är lika självklara och ständigt ifrågasätts. Det klagas mycket på islams och invandringens roll i detta: själv tror jag att modern teknologi och kyrkans förlorade monopol på information är den främsta anledningen till kyrkans förfall.

Ryssland har därmed liten roll i förflackningen. Samtidigt kan man bara konstatera att uppluckring av de kristna värdena, en mindre tilltro till kyrkan, mindre empati och mer cynism ligger helt i Rysslands intressen. Att vi dessutom har en ärkebiskop vars valspråk är “Gud är större” (Allahu akbar) och som har ett ännu inte helt utrett samband med Stasi, väcker minst sagt konsternation.

Media
Det som bekymrar mig mest, och som borde bekymra många fler, är dock Rysslands subversion och manipulation av våra media. Min främsta måltavla här är fortsättningsvis SVT, som jag anser uppvisa såväl extremt dåligt omdöme som ren och skär inkompetens när det kommer till det ryska narrativet och de ryska subversiva ansträngningarna.

Min och andras kritik av SVT jämte andra media (t ex DN och SR) riskerar dock att spela den ryska strategin rakt i händerna eftersom den i någon mån, ehuru liten, också underminerar förtroendet för våra i särklass största media. Alternativet till det vore att inte kritisera desamma, vilket torde leda till att medias subversiva verksamhet tillåts fortsätta ohindrat och okommenterat. Till mitt försvar, utan att för den del tro att jag har mer än mikroskopisk påverkan, intalar jag mig att SVT och andra medier är så oerhört mycket bättre på att underminera sig själva att min lilla insats knappast gör varken av eller till.

Vilka uttryck tar sig då denna subversion? Vad gäller SVT och Ryssland handlar det om tre relativt tydliga strategier: tigande, skönmålning och falsk balans.

Tigande. Räkna antalet inslag, och antalet utsända minuter, i SVT Nyheters utsändningar om Rysslands krig mot Ukraina. Under hela 2015 och 2016 rör det sig om enstaka minuter, trots att kriget är precis nästgårds och har världsomfattande konsekvenser. Det talas om hur Rysslands agerande hotar “den rådande världsordningen” – men det är något SVT varit närmast helt tyst om. Varför? Vem bestämmer att SVT ska hålla käften om kriget och Rysslands illdåd?

Skönmålning. Samma dag som ryska styrkor i Ukraina går till våldsamt anlopp mot Europas försvarare vid Svitlodarsk, ett anfall som pågått i fem dagar och som skördat bedömt nära hundratalet liv på båda sidor, väljer SVT vid sidan av tigandet kring detta att prata om Jeltsinmuséet i Moskva. Inslaget handlar i princip om hur mycket bättre det var på Sovjettiden och hur starkt Ryssland var, och kommer att bli igen under Putin. Samma dag nås vi också om nyheten om att ett sjuttiotal ryssar supit ihjäl sig på badolja gjord på metanol, men det berättar SVT heller inte om. När SVT rapporterar från Ryssland är det oftast och i huvudsak i oförargliga toner. Man kan fråga sig varför.

Falsk balans. Jag har tidigare belyst hur SVT:s passiva språk  – “strider pågår”, “vapenvilan bryts” med mera – anonymiserar angriparen och gör försvararen medskyldig till det pågående brottet. SVT kan förstås inte agera domare och peka ut någon enskild part med mindre än att man har påtagliga bevis. Eftersom SVT inte ens på minsta sätt försöker hitta bevis eller, än värre, ignorerar de bevis som finns, väljer man istället det passiva tilltalet där varje groteskeri från ena sidan måste vägas upp av en motsvarande beskyllning mot den andra.

Hur gå vidare?
Det fantastiskt passiva svenska folket måste ställa högre krav på medierna, något som endast låter sig göras genom att källkritik och mediakritik fostras på ett tidigt stadium i skolan. Jag anser också att tongivande personligheter med tillgång till media tar ett större personligt ansvar för att diskutera dels SVT:s och andra mediers brister, dels att dessa personligheter rör sig något lite från en iakttagande position till en mer aktivistisk hållning. Vi måste inte acceptera tingens ordning, vi kan och ska ifrågasätta programdirektörernas och redaktionernas val för att därigenom öka kvaliteten i det utsända materialet. För att nå förändring måste något – till exempel det egna hoppet om att få synas i rutan – sättas på spel.

Sveriges Värdelösa Television

December 21, 2016 § 1 Comment

map_art_sectors

Jag vet att jag är tjatig, men SVT är faktiskt helt fantastiskt värdelöst när det kommer till internationell konfliktbevakning. Kriget i Ukraina – även om det formellt inte kallas krig utan “antiterroroperation” av den ukrainska regeringen – är vår tids kanske mest omvälvande och samtidigt minst bevakade krig.

Idag släppte OSINT-kollektivet Bellingcat sin rapport om Rysslands artilleribeskjutning över gränsen mot Ukraina under de kritiska sommarmånaderna 2014 då ATO var nära att omringa de så kallade “separatisterna” i östra Ukraina. Bellingcat började plugga för sin rapport redan 15 december, då media inbjöds att ta del av materialet i förtid. Denna så kallade “embargoed report” innehöll så pass mycket information att vilket mediehus som helst kunde bilda sig en uppfattning och förbereda sin egen publicering. Om SVT tagit del av denna förrapport eller ej är för mig okänt, men resultatet går att utläsa idag då den fulla rapporten släpps.

SVT svarar förstås till 100 % upp mot förväntningarna: att inte säga ett knyst. 

Denna bedömning görs på grundval av SVT:s utsändning av Rapport 19:30, där man istället ägnar sju plågsamma minuter åt det söndertuggade dådet i Berlin – där man påpassligt nog drar sitt strå till den ryska propagandastacken genom att ifrågasätta Merkel – alltmedan ryska förband sedan fyra dagar med full kraft anfaller Europas försvarare i utbuktningen vid Svitlodarsk. Här har en förmodad förstärkt rysk bataljonsstridsgrupp dödat ett tjugotal ukrainska försvarare och sårat tre gånger så många under de gångna dagarna, i huvudsak genom oupphörlig tung artillerield. Men därom är SVT knäpp tyst.

Jag har tyvärr inte tillgång till statistik om hur sällan eller lite SVT rapporterat om Rysslands krig mot Ukraina men med ledning av SVT:s egen Twittertrafik samt sökningar på svt.se och andra nyhetsövervakande källor får jag konstatera att det rör sig om mindre än 10 minuter total sändningstid över en period om cirka två år. SVT får gärna rätta mig på den här punkten.

Inlägget uppdateras.

Aktuellt 21:00 innehåller mer innehållslöst om Berlin, egenreklam för redan sänt program (IS-Marilyn), mer plugg för egna program (högskolefusk), egenreklam för SVT:s app och pladder om julstress – men inte ett ynkans ord om Rysslands sedan 2014 pågående krig mot Ukraina, mot Europa.

Intressant nog avslutas Aktuellt med ett feelgoodinslag om Boris Jeltsin, vars historiska arv går att beskåda på ett Jeltsinmuseum i Moskva. Man undrar hur redaktionen tänker här: “Ryskt bataljonsangrepp med tungt artilleri i Ukraina? Nej, vi sänder den här mossiga gamla skiten istället.”

Vrångbilden ger fegheten manöverutrymme

November 4, 2016 § Leave a comment

Skärmbild av textens originalversion

Ett skräckexempel på hur svenska media vidarebefordrar rysk desinformation, här ur DN 25 december 2014 – ett ämne som fortfarande efter snart två år inte utretts.

Svenska media, det vill säga de stora drakarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Sveriges Radio och Sveriges Television, har varit starkt bidragande till etablerandet av ett falskklingande osäkerhetsnarrativ i beskrivningen av Rysslands krig mot Ukraina. Konsekvensen av den semantiska vrångbilden är att ge den politiska fegheten manöverutrymme.

Under krigets första skälvande timmar, när ryska trupper på och utanför Krim, med understöd av hejdukar organiserade och finansierade av de ryska säkerhetstjänsterna, tog kontroll över stats- och militärapparaten på halvön, var svenska media delaktiga i beskrivningen av trupperna som lokalt sprungna ”små gröna män”. När Ryssland utan synliga nationalitetsbeteckningar och utan föregående krigsförklaring startade kriget lyckades svenska media inte fullt ut beskriva detta som sådant. Istället beskrevs det som ”händelserna på Krim” och ”konflikten i Ukraina”, som vore det en intern ukrainsk angelägenhet. Bevisbördan väger tungt i svensk journalistik, till förfång för ett rent uttal av den uppenbara sanningen.

När den ryska svartahavsflottan blockerade hamnar och utlopp runt halvön, delvis genom hotfull militär närvaro och delvis genom att sänka fartyg mitt i farlederna, när ryska trupper patrullerade ukrainska militärbaser och flygplatser, när ryska trupper stormade och dödade ukrainska civila och militärer, famlade svenska media fortfarande efter det rätta begreppet. Den ryska propagandafrasen ”lokala självförsvarsstyrkor”användes okommenterat och fick ersätta begreppet ”naken rysk militär invasion”.

Ingen tog ordet ”krig” i sin mun.

Fortsättningsvis, med Rysslands intervention i östra Ukraina, beskrev svenska media händelserna som ett ”rebelluppror” där lokala krafter i Donbass reste sig mot ”Kiev-regeringen”. Man var blott en hårsmån från att använda sig av begreppen ”Kiev-juntan” – men Sveriges Radios rubriksättare drog sig inte för att beskriva Rysslands krig som ”inbördeskriget i Ukraina”. Samma term användes också, hör och häpna, av MSB, och mindre överraskande av Fria Tider, med flera.

Det var från allra första början tydligt att ”rebellerna” finansierats, organiserats och dirigerats från Moskva – genom ”privata” mellanhänder med nära anknytning till den ryska statsapparaten, som den ryske affärsmannen Konstantin Malofeev, och med benäget bistånd från Moskva-vänliga, Yanukovich-trogna ukrainska oligarker som Firtash, Akhmetov och Pinchuk.

Huvuddelen av dem som ingick i de ”folkliga protesterna” som föregick den ryska militära interventionen i östra Ukraina var kontantbetalda ”vatniks” (fattiga, lågutbildade sovjetvurmare) och ditbussade ”titushki” (halvprofessionella bråkmakare och slagskämpar) från Rostovregionen, förstärkta av ryska destabiliseringsagenter från säkerhetstjänsterna FSB och GRU. Men i svenska media frodades bilden av händelserna som ett regionalt uppror – inte som en regelrätt rysk destabiliseringsoperation, trots överväldigande indicier. Svenska media frågade sig aldrig var kontanterna som finansierade ”upproret” kom ifrån eller vilka som organiserade och koordinerade ”upproret”.

”Pro-ryska rebeller”

Svenska media var obegripligt lågmälda om det faktum att reguljära ryska trupper flerfaldiga gånger besköt Ukraina från ryskt territorium sommaren 2014. En särskilt avgörande artilleribeskjutning inträffade i det skede då ukrainska stridskrafter gjorde en historisk framryckning längs gränsen för att skära av det ockuperade territoriet från sina ryska försörjningsleder. Tunga salvor ryskt raketartilleri förintade den avancerande ukrainska bataljonsstridsgruppen och lade grunden för inringningsslaget vid Ilovaisk, där ytterligare ryska reguljära trupper i kallt blod besköt de ukrainska styrkor som lovats fri lejd ut ur motståndsfickan. Omkring 2000 ukrainska soldater miste livet utan en blinkning från svenska media.

Istället för att berätta sanningen föll svenska media in i en slentrianmässig beskrivning av kriget, där begrepp som ”separatister”, ”rebeller”, ”pro-ryska”, ”hjälpsändningar” (om de ryska vita lastbilarna) och ”utbrytarrepubliker” etablerades – helt i strid mot det verkliga förhållandet. Svenska journalister på kortvariga besök vid fronten hörde dånet från ryska artilleripjäser men undersökte aldrig närmare vilka som betjänade dem eller var ammunitionen kom ifrån. De valde istället det allra enklaste perspektivet: vanligt folks lidande.

Journalist efter journalist från alla de stora mediahusen intervjuade babushkor och surmulna bönder som inte förstod något alls av rysk expansionspolitik och upprepade gång efter annan myten om ”lokala gruvarbetare” som tagit till vapen mot ”Kievjuntan”, genom selektivt urval av sagesmän. Större fokus riktades på marginella högerextrema i Ukraina än på faktiska nazister i de ryska leden, eller på den mycket omfattande logistikapparat från Ryssland över gränsen till Ukraina som krävs för att hålla kriget igång.

Inte ens när ukrainska aktivister serverade bevis efter bevis på regelrätt rysk trupp i Ukraina, inte ens när Googles satellitbilder avslöjade ryska stridsvagnsspår över gränsen eller när unikt rysk krigsmateriel upptäcktes där den inte borde vara, lyckades svenska journalister beskriva kriget för vad det var, och fortfarande är: ett konkret rysk krig med fullt statligt stöd.

Avlyssnade samtal och hackade email

Så kommer vi till dagens situation, när det faktiskt finns överväldigande bevisning om att Ryssland till fullo är ansvarigt för sitt krig mot Ukraina – att begreppen ”rebeller” och ”proryska separatister” inte är annat än ryska propagandakonstruktioner som svenska media svalt med hull och hår.

Det ukrainska informationskollektivet InformNapalm, tillsammans med hacktivister i ett ukrainskt cyberkollektiv, har nyligen publicerat email från en av den ryske presidentens närmaste medarbetare Vladislav Surkovs kontor, i två omfattande arkiv. Här blir det tydligt – för den som inte redan förstått sakernas rätta tillstånd – att den ryska statsledningen är och alltid varit djupt involverad i styrning, ledning och finansiering av sina bulvanorganisationer i östra Ukraina. Den historien har hittills inte rönt mer än en enda kommentar i svensk press.

Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget

Man behöver inte ens gå till det hackade materialet för att förstå hur djupt Ryssland varit engagerat i det ukrainska kriget. De ryska ”humanitära konvojerna”, det omfattande tekniska och logistiska stödet som den statliga ryska järnvägen bedrivit till de ockuperade områdena med omlastning vid järnvägsknutpunkterna Ilovaisk och Debaltseve, den pågående ryska stölden av ukrainska gas- och oljefyndigheter i Svarta Havet, det ryska inrikesministeriets gränstrupper som ogenerat medverkar till att hålla gränsen öppen för manskap och transporter till de ockuperade territorierna, de över 75 ryska förband som identifierats som verksamma i Ukraina, de i Ukraina tillfångatagna GRU- och armésoldaterna… allt detta bevisar bortom varje rimligt tvivel att Ryssland ensam står bakom det ukrainska kriget med statens hela kraft.

Det finns inga ”utbrytarrepubliker” i östra Ukraina. De så kallade ”LPR och DPR” är rent ryska bulvankonstruktioner. Samtliga stridande, oavsett om de är lokalt rekryterade eller ryska ”frivilliga”, värnpliktiga eller kontraktssoldater på ”affärsresa”, står under aktivt ryskt befäl i den sammansatta armékår som befinner sig på Ukrainas suveräna territorium.

Om detta tiger den svenska pressen.

Varje gång svenska och internationella media upprepar de missvisande begreppen ”rebeller” och ”separatister” gör den ryska propagandan saltomortaler av lycka. I mer än två års tid har ett ryskt narrativ fått råda i svensk (och internationell) press – sannolikt en av Rysslands mer framgångsrika påverkansoperationer i modern tid.

Min bedömning är att svenska media är less på Ukraina och inte orkar, eller vågar, utmana det förhärskande narrativet. Hela den församlade pressen, med ytterst få undantag, har under så lång tid använt sig av de falska begreppen att det finns ett av professionell stolthet och självbevarelsedrift motiverat motstånd mot att förkasta det mesta av det man tidigare sagt eller hävdat.

Vägen framåt

Det är nu hög tid att svenska media och fristående debattörer på allvar engagerar sig i att revidera det falska osäkerhetsnarrativ – ”Har Ryssland verkligen anfallit Ukraina? Är det verkligen ryska soldater som slåss i Ukraina?” – som Ryssland åstadkommit med benägen hjälp av slapphänta journalister och ointresserade redaktörer. Medierna ägnar sig åt en falsk balans där Ukrainas ensamma och desperata försvarsstrid antingen blankt ignoreras eller jämförs på lika villkor med en fruktansvärd mördarregims brottsliga angrepp. Denna falska balans måste upphöra och ersättas av ett rakt sanningssägande.

Våra folkvalda måste ta konsekvenserna av ett tydligare uttal av Rysslands förbrytelser mot ingångna avtal och internationell rätt: det duger inte att ducka för verkligheten och låtsas som om detta inte angår oss. Det räcker inte med fördömanden och svaga utrop om hur förkastligt Ryssland beter sig: nu krävs konkret handling mot mätbara mål.

Ryssland måste isoleras med politiska, diplomatiska och ekonomiska medel för att återställa den demokratiskt präglade och fredsälskande värld som gått förlorad, den värld som våra folkvalda har till uppgift att försvara och ständigt bedyrar sin trohet till. Ryssland kan inte talas till rätta, kan inte med söta diplomatiska protestnoter fås att retirera, kan inte stoppas med mindre än att vi aktivt, fysiskt, konkret arbetar för att göra dess sak ohållbar.

Ukrainas sak är vår.

Vilseledning : Reflektion

September 8, 2016 § 2 Comments

gasledning

Idag släpptes officiellt Stefan Olssons bok ”Vilseledning”, en volym som avhandlar den ryska desinformations- och åsiktspåverkanskampanjen mot i första hand svenska media. Panelen som diskuterade boken omfattade Patrik Oksanen, Johanne Hildebrand och Martin Kragh. Här följer mina tankar, kommentarer och reflektioner kring de ämnen Stefan och panelen tog upp.

Johanne H, som skrivit förordet till boken, inledde med journalistens verifikationsproblematik kring nyhetshändelser, illustrerat av en händelse i Bosnienkriget. Hur kan journalisten verifiera en utsaga? Vad är en ”pålitlig källa”, och hur ska man kunna värdera ett vittnesmål på avstånd? Journalisten på plats har en nog så grannlaga uppgift att komma nära händelsens kärna, och får finna sig i att gräva efter fakta på våldsmonopolets villkor.

Standardmodellen
Vad krävs egentligen för att verifiera en uppgift? En bild kan förvanskas, en video likaså. Om journalisten inte själv tagit bilden kan den egentligen inte sägas vara tillförlitlig, om inte ett visst antal sins emellan oberoende kameror fångat samma skeende – och då får journalisten sällan sitt scoop utan blir bara en i mängden som rapporterar samma händelse. Samma gäller för dokument – de kan förfalskas och ryckas ur sitt sammanhang. Digitala dokument är än värre: de kan förfalskas med stor lätthet. Inte ens en IP-adress kan räknas som bevis: de kan också förfalskas.

Viljan och kravet att endast bruka verifierade fakta är naturligt och vällovligt, men passar illa i en snabbrörlig, klickdriven, nyhetsmiljö. Nyheter är färskvara och ska läggas ut så fort som möjligt. Då blir faktakontrollen lidande. Vi ser det varje dag: rykten och overifierade påstående blir till nyheter som faktiskt är planterade, propaganda, åsiktsmanipulerande. Den journalistiska standardmodellen är illa utrustad att möta en snabbrörlig informationskampanj där lavin efter lavin av falska fakta rasar över observatören.

Inverterad desinformation
Värre än den propaganda som kranas ut är de fakta som ignoreras, som inte hänvisas till. Det finns oräkneliga exempel på fakta som media, svenska eller andra, helt enkelt låter bli att föra vidare. Jag skulle vilja kalla detta inverterad åsiktsmanipulation – desinformation genom uteslutande. Tag till exempel informationskollektivet InformNapalms uppgifter om ryska förband och rysk materiel i Ukraina: de rapporteras aldrig i svenska media, trots att dessa fakta är grundligt verfierade av kollektivet.

Stefan pratade också om ”de vita lastbilarna”, Rysslands trojanska transporter till de påhittade ”republikerna” i Donbas. Vi vet inte vad som finns i dem, sägs det. Men då glöms det bort att innehållet, eller rättare sagt delar av det, dokumenterats vid ett flertal tillfällen som varandes artillerigranater och ammunition. Det är heller ingen slump att konvojernas destination är kända ryska militärbaser i det ockuperade området. Detta kan utläsas av satellitbilder från Google. Den andra halvan av historien kring konvojerna är deras återfärd: vad göms på flaken när lastbilarna återvänder till Ryssland? Tomma industrilokaler i Donbas bär tyst vittne om organiserat rov. Bilderna som avslöjar konvojernas innehåll har mig veterligt aldrig publicerats i Sverige, vilket säger något om redaktörernas förhållande till fakta.

Nordstream 2
En annan tanke som slår mig under paneldiskussionen är historien om Nordstream 2. Här ligger desinformationens och åsiktsmanipulationens dimmor tätare än någon annan stans just nu. Det förstärks just i kväll av att Rysslands ambassadör bjuds in i syfte att ”tala för varan” i SVT Aktuellt. Här är svenska media inte bara utsatta av påverkanskampanjen utan också ett villigt redskap, ja faktiskt en involverad aktör, för rysk propaganda.

DN-härvan
Patrik Oksanen lyfte fram det jag kallat ”DN-härvan” där en journalist okritiskt förmedlat en av Ryssland planterad desinformationshistoria, via Komsomolskaya Pravda och The Guardian. Där handlade det inte om en okunnig praktikant utan om en betrodd journalist med lång CV – och en av rikets mest tongivande mediafigurer, Peter Wolodarski. Den historien har aldrig retts ut, sannolikt därför att den är alltför uppenbart pinsam. DN valde att tiga, men det är många med mig som inte glömmer eller förlåter.

Jag slutar här ”för nu”, men återkommer med fler reflektioner efter hand.

Public Disservice

August 14, 2016 § 1 Comment

svtred2

En rödfärgad koloss på lerfötter som fördummar, vilseleder och manipulerar. Frågan är: vem gynnas, och varför låter vi det fortsätta?

Ett fungerande SVT är tvivelsutan en riksangelägenhet. Även om SVT inte längre har monopol på TV-utsändningar i Sverige, och trots att allt fler väljer bort TV:n som sitt huvudsakliga nyhets-, nöjes- och bildningsmedium, innehar SVT en särställning tack vare sin status som (föregivet) oberoende, (föregivet) opartisk och (föregivet) icke-kommersiell och rikstäckande leverantör av Public Service television.

Jag säger ”föregivet” eftersom SVT:s politiska oberoende och opartiskhet ständigt ifrågasätts, på goda grunder, och eftersom SVT återkommande ertappas med att gynna eller styras av kommersiella intressen. Detta ständiga och återkommande fallissemang synes dock såväl folk som beslutsfattare ha överseende med, enär absolut ingenting görs för att städa upp i rötan.

Men reagera då!
Frågan är varför inget görs, och vad som egentligen kan göras åt SVT:s agendajournalistik, politiska slagsida och uppenbara åsiktsmanipulation? Varför tillåter våra politiska beslutsfattare, våra övriga mediarepresentanter, våra opinionsbildare, våra granskningsinstitut och våra andra framträdande kritiska röster att detta sakernas tillstånd får fortsätta? Varför är det ingen som säger något?

Svaret är att samtliga ovan nämnda är svaga och rädda: de är kuvade av SVT:s makt över mediet. Det är nämligen inte karriärfrämjande att stå på vrång kant med SVT. Du får ingen TV-tid. Blir aldrig inbjuden till TV-soffan. Får inte vara med och skämma ut dig i löjliga underhållningsprogram. Blir inte tillfrågad som expert inom ditt område. Blir marginaliserad och utfryst.

Damokles svärd
Det är inte opportunt för en politiker att bedriva kampanj mot det medium som han eller hon är beroende av för att lyfta sitt partis agenda och/eller sitt personliga varumärke. Det säger sig själv. Inte ens välkända tyckare som Hanif Bali eller Ivar Arpi kan mobiliseras till att säga ett sanningens ord om SVT, enär de inte vill bli utslussade i den mediala kylan. Detta är den makt, detta damoklessvärd, som SVT håller över varje tyckare, politiker och expert.

Att denna utpressande och förtryckande makt utövas kan heller inte bevisas eftersom den är osynlig, implicit och helt förnekelsebar. Det enda beviset vi har är att den offentliga kritiken mot SVT närmast helt lyser med sin frånvaro. Förvisso diskuteras PS flitigt, men då ur helt andra perspektiv så som mediets marginalisering och minskande dragkraft i den nätverkade, dialogbaserade eran. Frågan om SVT:s lever upp till sitt uttalade och direktivstyrda oberoende, opartiskhet och icke-kommersialism, diskuteras aldrig i den omfattning och med det djup som krävs för att leda till förändring.

Så vad kan göras?
Nummer ett är kanske att sluta vara rädd. Att våga stå upp för de principer om civilkurage och yttrandefrihet som vi själva uttalar och säger oss leva efter. Att kräva transparens, ansvar och bättring när principerna frångås eller korrumperas.

Låt oss ta ett rykande färskt exempel: SVT Nyheter gör ett inslag om ryskt vapenskrammel i Ukraina, men lyckas vända det till att Ukraina hotar Ryssland genom att helt utgå från ett narrativ som författats av den ryska säkerhetstjänsten FSB. I ett 60 sekunder långt inslag handlar 50 sekunder om det ryska narrativet: ett tydligt brott mot direktivet om oberoende, opartiskhet och saklighet. SVT går här den ryska statens intressen genom sitt ogenerade återgivande av en uppenbart rutten propagandakampanj. Vad händer?

Ingenting.

Ingen sätter sig upp i TV-soffan och säger ”men vad fan!”

Ingen anmäler SVT till Granskningsnämnden.

Ingen lyfter luren för att prata med sin riksdagsman om eländet.

Ingen gör något över huvud taget.

Ska FSB få skriva manus till Sveriges riksnyheter? Är det OK enligt dig?

r5

“bilder från FSB” – nja, även innehållet kommer direkt från FSB.

Nej det är inte OK
Ponera nu att du vill göra något åt detta. Vad har du för möjligheter?

Du kan ringa till SVT och försöka komma i kontakt med upphovsmännen för ett resonabelt samtal om hur inslaget utformats. Sannolikheten för att du når fram är mikroskopisk, och om du till äventyrs får till ett samtal blir din åsikt avvisad och hänvisad till andra instanser.

Du kan försöka skriva till SVT via epost eller snigelpost, i hopp om att dina påpekanden vinner gehör. Sannolikheten för det får nog bedömas som astronomiskt liten.

Du kan framföra dina vältaliga och redovisande synpunkter till Granskningsnämnden. De kommer att strunta högaktningsfullt i dem, enär deras uppdrag är att skydda SVT från exakt sådana som dig.

Du kan skriva till Kulturdepartementet och Kulturministern, som inte kommer att bevärdiga dig med en sekunds uppmärksamhet. Att direkt påverka SVT:s redaktionella arbete vore dem rätteligen helt främmande. Därtill har SVT en VD och en styrelse och möjligtvis ett redaktionellt råd på lite lägre nivå – som ju av naturliga skäl inte kommer att ge dina åsikter ens en kubikmillimeter luft.

Men detta är kanske något mer än ”bara” ett redaktionellt misslyckande. Det synes mig vara så illa att SVT:s hela arbetssätt, dess rekrytering och interna befordran, dess nyhetsvärdering och dess brist på transparens, dess ogenerade vidarebefordran av ANDRA STATERS POLITISKA AGENDA, är en ren säkerhetspolitisk risk. Hur ska vi kunna lita på våra nationella nyheter i krigstid, när när de så effektivt undanröjt sitt förtroende redan i fredstid?

Gratis och riskfritt att desinformera i SVT
SVT:s ”journalistik” och ”redaktionella arbete” behöver helt enkelt en oförvitlig överrock: en tillsyningsman som säkerställer att sanning, balans, heder och demokrati hyllas före lögn, agendajournalistik och medhjälp till auktoritär repression. Granskningsnämnden har visat sig vara ineffektiv till stöd för detta, inte minst därför att dess eventuella arbete alltid sker långt i efterhand, och om de till äventyrs fäller SVT så har vattnet sedan länge flutit iväg under bron. Det är helt enkelt ”gratis” och riskfritt att använda SVT som en desinformationskanal, vilket inslaget om Krim exemplifierar.

De som allra tydligast borde ta itu med SVT är en annan myndighet: MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, vars arbete mot åsiktspåverkan och desinformation har aktualiserats och fått en mer operativ karaktär än tillförne. Att MSB skulle gå in som censurerande eller rådgivande kraft är dock inte aktuellt – på sin höjd kan MSB lyfta ett förmanande finger och erbjuda SSVT kurser i psykologisk krigföring och mediapåverkan.

Så vad återstår? Folkligt uppror? Protestmarscher? Namnlistor? Lycka till med det i landet Sillmjölke.

Lobbyingarbete? För vem då? Folket? Vilken organisation skulle ställa sig bakom eller finansiera ett transparent och sanningsenligt public service?

Vad sägs om en sanningskommission? Om lustration? Jovisst, i ett parallellt universum.

Gör om, gör rätt.
Mitt recept är att avskeda varenda kotte på SVT och bygga upp allt igen, från scratch. Riv TV-huset eller gör om det till studentbostäder. Rekrytera en ny generation TV-makare som är obefläckade av tidigare erfarenheter från SVT. Den som tar på sig det ansvaret må koncentrera sig på att skapa en sant meritokratisk organisation fri från politiska korskopplingar och nepotism.

Det minsta vi kan göra är att lyfta detta till den allmänpolitiska debatten. Att utkräva det ansvar som SVT bär, och som våra förtroendevalda har att förvalta.