”Inbördeskrig” i Ukraina – 10 frågor till SVT

May 10, 2017 § 8 Comments

inbordeskrigTisdag 9 maj sänder SVT Rapport 19:30 ett kort inslag om den stundande Melodifestivalen i Ukraina. Nyhetsankaret Lisbeth Åkerman ställer därvid (19:43, 13:00 i programmet) en fråga till utrikeskorrespondenten Elin Jönsson, på plats i Kyiv: ”Det pågår ju inbördeskrig i Ukraina, hur är situationen i landet?”

Inbördeskrig.

Hörde jag rätt?

Här är det på sin plats att ställa 10 frågor till SVT, till ansvarige utgivaren Ulf Johansson, till utrikeschefen Ingrid Thörnqvist och till SVT:s VD Hanna Stjärne:

  1. Har SVT missat att Ryssland har invaderat och annekterat Krim samt aktivt deltar i strid i östra Ukraina?
  2. Har SVT missat att Ryssland vid upprepade tillfällen skjutit med tungt artilleri och salvpjäser över gränsen in i Ukraina?
  3. Har SVT missat att Ryssland fysiskt invaderat med reguljära bataljonsstridsgrupper i östra Ukraina, aktiva bland annat vid Saur-Mohyla, Novoazovsk, Ilovaisk, Debaltseve och Donetsk?
  4. Har SVT missat att de Ryska Soldatmödrarna nyligen rapporterat om att minst 1500 ryska soldater dött i strid i Ukraina?
  5. Har SVT missat att USA och EU infört sanktioner mot Ryssland pga dess militära angrepp på Ukraina och olagliga annektering av Krim?
  6. Har SVT missat att personal och materiel från över 70 ryska reguljära arméförband identifierats som stridande i Ukraina?
  7. Har SVT missat att ryska reguljära soldater tagits tillfånga i Ukraina?
  8. Vem skrev manus till inslaget?
  9. Vem godkände att inslaget med sin uppenbart felaktiga och propagandistiska text alls sändes?
  10. Hur avser SVT tillrättalägga sitt fel?

Med ledning av de fakta som föreligger i saken är det uppenbart att SVT far med osanning i direktsändning när man benämner Rysslands krig mot Ukraina som ett ”inbördeskrig”. Samtliga dessa 10 frågor kräver omedelbart svar.

Detta inlägg avsänds också som epost till ovan nämnda personer samt ligger till grund för anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv.

Advertisements

Vrångbilden ger fegheten manöverutrymme

November 4, 2016 § Leave a comment

Skärmbild av textens originalversion

Ett skräckexempel på hur svenska media vidarebefordrar rysk desinformation, här ur DN 25 december 2014 – ett ämne som fortfarande efter snart två år inte utretts.

Svenska media, det vill säga de stora drakarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Sveriges Radio och Sveriges Television, har varit starkt bidragande till etablerandet av ett falskklingande osäkerhetsnarrativ i beskrivningen av Rysslands krig mot Ukraina. Konsekvensen av den semantiska vrångbilden är att ge den politiska fegheten manöverutrymme.

Under krigets första skälvande timmar, när ryska trupper på och utanför Krim, med understöd av hejdukar organiserade och finansierade av de ryska säkerhetstjänsterna, tog kontroll över stats- och militärapparaten på halvön, var svenska media delaktiga i beskrivningen av trupperna som lokalt sprungna ”små gröna män”. När Ryssland utan synliga nationalitetsbeteckningar och utan föregående krigsförklaring startade kriget lyckades svenska media inte fullt ut beskriva detta som sådant. Istället beskrevs det som ”händelserna på Krim” och ”konflikten i Ukraina”, som vore det en intern ukrainsk angelägenhet. Bevisbördan väger tungt i svensk journalistik, till förfång för ett rent uttal av den uppenbara sanningen.

När den ryska svartahavsflottan blockerade hamnar och utlopp runt halvön, delvis genom hotfull militär närvaro och delvis genom att sänka fartyg mitt i farlederna, när ryska trupper patrullerade ukrainska militärbaser och flygplatser, när ryska trupper stormade och dödade ukrainska civila och militärer, famlade svenska media fortfarande efter det rätta begreppet. Den ryska propagandafrasen ”lokala självförsvarsstyrkor”användes okommenterat och fick ersätta begreppet ”naken rysk militär invasion”.

Ingen tog ordet ”krig” i sin mun.

Fortsättningsvis, med Rysslands intervention i östra Ukraina, beskrev svenska media händelserna som ett ”rebelluppror” där lokala krafter i Donbass reste sig mot ”Kiev-regeringen”. Man var blott en hårsmån från att använda sig av begreppen ”Kiev-juntan” – men Sveriges Radios rubriksättare drog sig inte för att beskriva Rysslands krig som ”inbördeskriget i Ukraina”. Samma term användes också, hör och häpna, av MSB, och mindre överraskande av Fria Tider, med flera.

Det var från allra första början tydligt att ”rebellerna” finansierats, organiserats och dirigerats från Moskva – genom ”privata” mellanhänder med nära anknytning till den ryska statsapparaten, som den ryske affärsmannen Konstantin Malofeev, och med benäget bistånd från Moskva-vänliga, Yanukovich-trogna ukrainska oligarker som Firtash, Akhmetov och Pinchuk.

Huvuddelen av dem som ingick i de ”folkliga protesterna” som föregick den ryska militära interventionen i östra Ukraina var kontantbetalda ”vatniks” (fattiga, lågutbildade sovjetvurmare) och ditbussade ”titushki” (halvprofessionella bråkmakare och slagskämpar) från Rostovregionen, förstärkta av ryska destabiliseringsagenter från säkerhetstjänsterna FSB och GRU. Men i svenska media frodades bilden av händelserna som ett regionalt uppror – inte som en regelrätt rysk destabiliseringsoperation, trots överväldigande indicier. Svenska media frågade sig aldrig var kontanterna som finansierade ”upproret” kom ifrån eller vilka som organiserade och koordinerade ”upproret”.

”Pro-ryska rebeller”

Svenska media var obegripligt lågmälda om det faktum att reguljära ryska trupper flerfaldiga gånger besköt Ukraina från ryskt territorium sommaren 2014. En särskilt avgörande artilleribeskjutning inträffade i det skede då ukrainska stridskrafter gjorde en historisk framryckning längs gränsen för att skära av det ockuperade territoriet från sina ryska försörjningsleder. Tunga salvor ryskt raketartilleri förintade den avancerande ukrainska bataljonsstridsgruppen och lade grunden för inringningsslaget vid Ilovaisk, där ytterligare ryska reguljära trupper i kallt blod besköt de ukrainska styrkor som lovats fri lejd ut ur motståndsfickan. Omkring 2000 ukrainska soldater miste livet utan en blinkning från svenska media.

Istället för att berätta sanningen föll svenska media in i en slentrianmässig beskrivning av kriget, där begrepp som ”separatister”, ”rebeller”, ”pro-ryska”, ”hjälpsändningar” (om de ryska vita lastbilarna) och ”utbrytarrepubliker” etablerades – helt i strid mot det verkliga förhållandet. Svenska journalister på kortvariga besök vid fronten hörde dånet från ryska artilleripjäser men undersökte aldrig närmare vilka som betjänade dem eller var ammunitionen kom ifrån. De valde istället det allra enklaste perspektivet: vanligt folks lidande.

Journalist efter journalist från alla de stora mediahusen intervjuade babushkor och surmulna bönder som inte förstod något alls av rysk expansionspolitik och upprepade gång efter annan myten om ”lokala gruvarbetare” som tagit till vapen mot ”Kievjuntan”, genom selektivt urval av sagesmän. Större fokus riktades på marginella högerextrema i Ukraina än på faktiska nazister i de ryska leden, eller på den mycket omfattande logistikapparat från Ryssland över gränsen till Ukraina som krävs för att hålla kriget igång.

Inte ens när ukrainska aktivister serverade bevis efter bevis på regelrätt rysk trupp i Ukraina, inte ens när Googles satellitbilder avslöjade ryska stridsvagnsspår över gränsen eller när unikt rysk krigsmateriel upptäcktes där den inte borde vara, lyckades svenska journalister beskriva kriget för vad det var, och fortfarande är: ett konkret rysk krig med fullt statligt stöd.

Avlyssnade samtal och hackade email

Så kommer vi till dagens situation, när det faktiskt finns överväldigande bevisning om att Ryssland till fullo är ansvarigt för sitt krig mot Ukraina – att begreppen ”rebeller” och ”proryska separatister” inte är annat än ryska propagandakonstruktioner som svenska media svalt med hull och hår.

Det ukrainska informationskollektivet InformNapalm, tillsammans med hacktivister i ett ukrainskt cyberkollektiv, har nyligen publicerat email från en av den ryske presidentens närmaste medarbetare Vladislav Surkovs kontor, i två omfattande arkiv. Här blir det tydligt – för den som inte redan förstått sakernas rätta tillstånd – att den ryska statsledningen är och alltid varit djupt involverad i styrning, ledning och finansiering av sina bulvanorganisationer i östra Ukraina. Den historien har hittills inte rönt mer än en enda kommentar i svensk press.

Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget

Man behöver inte ens gå till det hackade materialet för att förstå hur djupt Ryssland varit engagerat i det ukrainska kriget. De ryska ”humanitära konvojerna”, det omfattande tekniska och logistiska stödet som den statliga ryska järnvägen bedrivit till de ockuperade områdena med omlastning vid järnvägsknutpunkterna Ilovaisk och Debaltseve, den pågående ryska stölden av ukrainska gas- och oljefyndigheter i Svarta Havet, det ryska inrikesministeriets gränstrupper som ogenerat medverkar till att hålla gränsen öppen för manskap och transporter till de ockuperade territorierna, de över 75 ryska förband som identifierats som verksamma i Ukraina, de i Ukraina tillfångatagna GRU- och armésoldaterna… allt detta bevisar bortom varje rimligt tvivel att Ryssland ensam står bakom det ukrainska kriget med statens hela kraft.

Det finns inga ”utbrytarrepubliker” i östra Ukraina. De så kallade ”LPR och DPR” är rent ryska bulvankonstruktioner. Samtliga stridande, oavsett om de är lokalt rekryterade eller ryska ”frivilliga”, värnpliktiga eller kontraktssoldater på ”affärsresa”, står under aktivt ryskt befäl i den sammansatta armékår som befinner sig på Ukrainas suveräna territorium.

Om detta tiger den svenska pressen.

Varje gång svenska och internationella media upprepar de missvisande begreppen ”rebeller” och ”separatister” gör den ryska propagandan saltomortaler av lycka. I mer än två års tid har ett ryskt narrativ fått råda i svensk (och internationell) press – sannolikt en av Rysslands mer framgångsrika påverkansoperationer i modern tid.

Min bedömning är att svenska media är less på Ukraina och inte orkar, eller vågar, utmana det förhärskande narrativet. Hela den församlade pressen, med ytterst få undantag, har under så lång tid använt sig av de falska begreppen att det finns ett av professionell stolthet och självbevarelsedrift motiverat motstånd mot att förkasta det mesta av det man tidigare sagt eller hävdat.

Vägen framåt

Det är nu hög tid att svenska media och fristående debattörer på allvar engagerar sig i att revidera det falska osäkerhetsnarrativ – ”Har Ryssland verkligen anfallit Ukraina? Är det verkligen ryska soldater som slåss i Ukraina?” – som Ryssland åstadkommit med benägen hjälp av slapphänta journalister och ointresserade redaktörer. Medierna ägnar sig åt en falsk balans där Ukrainas ensamma och desperata försvarsstrid antingen blankt ignoreras eller jämförs på lika villkor med en fruktansvärd mördarregims brottsliga angrepp. Denna falska balans måste upphöra och ersättas av ett rakt sanningssägande.

Våra folkvalda måste ta konsekvenserna av ett tydligare uttal av Rysslands förbrytelser mot ingångna avtal och internationell rätt: det duger inte att ducka för verkligheten och låtsas som om detta inte angår oss. Det räcker inte med fördömanden och svaga utrop om hur förkastligt Ryssland beter sig: nu krävs konkret handling mot mätbara mål.

Ryssland måste isoleras med politiska, diplomatiska och ekonomiska medel för att återställa den demokratiskt präglade och fredsälskande värld som gått förlorad, den värld som våra folkvalda har till uppgift att försvara och ständigt bedyrar sin trohet till. Ryssland kan inte talas till rätta, kan inte med söta diplomatiska protestnoter fås att retirera, kan inte stoppas med mindre än att vi aktivt, fysiskt, konkret arbetar för att göra dess sak ohållbar.

Ukrainas sak är vår.

Public Disservice

August 14, 2016 § 1 Comment

svtred2

En rödfärgad koloss på lerfötter som fördummar, vilseleder och manipulerar. Frågan är: vem gynnas, och varför låter vi det fortsätta?

Ett fungerande SVT är tvivelsutan en riksangelägenhet. Även om SVT inte längre har monopol på TV-utsändningar i Sverige, och trots att allt fler väljer bort TV:n som sitt huvudsakliga nyhets-, nöjes- och bildningsmedium, innehar SVT en särställning tack vare sin status som (föregivet) oberoende, (föregivet) opartisk och (föregivet) icke-kommersiell och rikstäckande leverantör av Public Service television.

Jag säger ”föregivet” eftersom SVT:s politiska oberoende och opartiskhet ständigt ifrågasätts, på goda grunder, och eftersom SVT återkommande ertappas med att gynna eller styras av kommersiella intressen. Detta ständiga och återkommande fallissemang synes dock såväl folk som beslutsfattare ha överseende med, enär absolut ingenting görs för att städa upp i rötan.

Men reagera då!
Frågan är varför inget görs, och vad som egentligen kan göras åt SVT:s agendajournalistik, politiska slagsida och uppenbara åsiktsmanipulation? Varför tillåter våra politiska beslutsfattare, våra övriga mediarepresentanter, våra opinionsbildare, våra granskningsinstitut och våra andra framträdande kritiska röster att detta sakernas tillstånd får fortsätta? Varför är det ingen som säger något?

Svaret är att samtliga ovan nämnda är svaga och rädda: de är kuvade av SVT:s makt över mediet. Det är nämligen inte karriärfrämjande att stå på vrång kant med SVT. Du får ingen TV-tid. Blir aldrig inbjuden till TV-soffan. Får inte vara med och skämma ut dig i löjliga underhållningsprogram. Blir inte tillfrågad som expert inom ditt område. Blir marginaliserad och utfryst.

Damokles svärd
Det är inte opportunt för en politiker att bedriva kampanj mot det medium som han eller hon är beroende av för att lyfta sitt partis agenda och/eller sitt personliga varumärke. Det säger sig själv. Inte ens välkända tyckare som Hanif Bali eller Ivar Arpi kan mobiliseras till att säga ett sanningens ord om SVT, enär de inte vill bli utslussade i den mediala kylan. Detta är den makt, detta damoklessvärd, som SVT håller över varje tyckare, politiker och expert.

Att denna utpressande och förtryckande makt utövas kan heller inte bevisas eftersom den är osynlig, implicit och helt förnekelsebar. Det enda beviset vi har är att den offentliga kritiken mot SVT närmast helt lyser med sin frånvaro. Förvisso diskuteras PS flitigt, men då ur helt andra perspektiv så som mediets marginalisering och minskande dragkraft i den nätverkade, dialogbaserade eran. Frågan om SVT:s lever upp till sitt uttalade och direktivstyrda oberoende, opartiskhet och icke-kommersialism, diskuteras aldrig i den omfattning och med det djup som krävs för att leda till förändring.

Så vad kan göras?
Nummer ett är kanske att sluta vara rädd. Att våga stå upp för de principer om civilkurage och yttrandefrihet som vi själva uttalar och säger oss leva efter. Att kräva transparens, ansvar och bättring när principerna frångås eller korrumperas.

Låt oss ta ett rykande färskt exempel: SVT Nyheter gör ett inslag om ryskt vapenskrammel i Ukraina, men lyckas vända det till att Ukraina hotar Ryssland genom att helt utgå från ett narrativ som författats av den ryska säkerhetstjänsten FSB. I ett 60 sekunder långt inslag handlar 50 sekunder om det ryska narrativet: ett tydligt brott mot direktivet om oberoende, opartiskhet och saklighet. SVT går här den ryska statens intressen genom sitt ogenerade återgivande av en uppenbart rutten propagandakampanj. Vad händer?

Ingenting.

Ingen sätter sig upp i TV-soffan och säger ”men vad fan!”

Ingen anmäler SVT till Granskningsnämnden.

Ingen lyfter luren för att prata med sin riksdagsman om eländet.

Ingen gör något över huvud taget.

Ska FSB få skriva manus till Sveriges riksnyheter? Är det OK enligt dig?

r5

“bilder från FSB” – nja, även innehållet kommer direkt från FSB.

Nej det är inte OK
Ponera nu att du vill göra något åt detta. Vad har du för möjligheter?

Du kan ringa till SVT och försöka komma i kontakt med upphovsmännen för ett resonabelt samtal om hur inslaget utformats. Sannolikheten för att du når fram är mikroskopisk, och om du till äventyrs får till ett samtal blir din åsikt avvisad och hänvisad till andra instanser.

Du kan försöka skriva till SVT via epost eller snigelpost, i hopp om att dina påpekanden vinner gehör. Sannolikheten för det får nog bedömas som astronomiskt liten.

Du kan framföra dina vältaliga och redovisande synpunkter till Granskningsnämnden. De kommer att strunta högaktningsfullt i dem, enär deras uppdrag är att skydda SVT från exakt sådana som dig.

Du kan skriva till Kulturdepartementet och Kulturministern, som inte kommer att bevärdiga dig med en sekunds uppmärksamhet. Att direkt påverka SVT:s redaktionella arbete vore dem rätteligen helt främmande. Därtill har SVT en VD och en styrelse och möjligtvis ett redaktionellt råd på lite lägre nivå – som ju av naturliga skäl inte kommer att ge dina åsikter ens en kubikmillimeter luft.

Men detta är kanske något mer än ”bara” ett redaktionellt misslyckande. Det synes mig vara så illa att SVT:s hela arbetssätt, dess rekrytering och interna befordran, dess nyhetsvärdering och dess brist på transparens, dess ogenerade vidarebefordran av ANDRA STATERS POLITISKA AGENDA, är en ren säkerhetspolitisk risk. Hur ska vi kunna lita på våra nationella nyheter i krigstid, när när de så effektivt undanröjt sitt förtroende redan i fredstid?

Gratis och riskfritt att desinformera i SVT
SVT:s ”journalistik” och ”redaktionella arbete” behöver helt enkelt en oförvitlig överrock: en tillsyningsman som säkerställer att sanning, balans, heder och demokrati hyllas före lögn, agendajournalistik och medhjälp till auktoritär repression. Granskningsnämnden har visat sig vara ineffektiv till stöd för detta, inte minst därför att dess eventuella arbete alltid sker långt i efterhand, och om de till äventyrs fäller SVT så har vattnet sedan länge flutit iväg under bron. Det är helt enkelt ”gratis” och riskfritt att använda SVT som en desinformationskanal, vilket inslaget om Krim exemplifierar.

De som allra tydligast borde ta itu med SVT är en annan myndighet: MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, vars arbete mot åsiktspåverkan och desinformation har aktualiserats och fått en mer operativ karaktär än tillförne. Att MSB skulle gå in som censurerande eller rådgivande kraft är dock inte aktuellt – på sin höjd kan MSB lyfta ett förmanande finger och erbjuda SSVT kurser i psykologisk krigföring och mediapåverkan.

Så vad återstår? Folkligt uppror? Protestmarscher? Namnlistor? Lycka till med det i landet Sillmjölke.

Lobbyingarbete? För vem då? Folket? Vilken organisation skulle ställa sig bakom eller finansiera ett transparent och sanningsenligt public service?

Vad sägs om en sanningskommission? Om lustration? Jovisst, i ett parallellt universum.

Gör om, gör rätt.
Mitt recept är att avskeda varenda kotte på SVT och bygga upp allt igen, från scratch. Riv TV-huset eller gör om det till studentbostäder. Rekrytera en ny generation TV-makare som är obefläckade av tidigare erfarenheter från SVT. Den som tar på sig det ansvaret må koncentrera sig på att skapa en sant meritokratisk organisation fri från politiska korskopplingar och nepotism.

Det minsta vi kan göra är att lyfta detta till den allmänpolitiska debatten. Att utkräva det ansvar som SVT bär, och som våra förtroendevalda har att förvalta.

De skamlösa

July 13, 2016 § Leave a comment

TV-HOF

Om det här var SVT hade du inte fått läsa detta. Policyn för SVT:s utrikesnyheter, i händerna på ansvarige utgivaren Ulf Johansson och chefen för utrikesnyheterna Ingrid Thörnqvist, tycks nämligen vara att inte rapportera alls från vår tids viktigaste händelse.

Rysslands krig mot Ukraina.

Varför är Ukraina viktigast, viktigare än en tågolycka i Italien, en jordbävning i Ecuador eller en ensam skytt i Dallas? Jo, dels för att det är första gången sedan andra världskriget som europeiska gränser flyttas med vapenmakt, och dels för att västvärldens flathet gentemot detta underminerar, ifrågasätter och äventyrar precis allt som vi håller för viktigt och heligt. Men mer om det strax.

Låt oss först titta på TV.

SVT Nyheter är landets viktigaste nyhetsförmedlare jämte Ekonyheterna på Sveriges Radio. De är viktigast därför att de är Public Service – de har fått vårt förtroende att leverera viktiga, sanna och tydliga nyheter från när och fjärran. De har ett av staten reglerat uppdrag att ge Sverige oberoende, opartiska och relevanta nyheter:

SVT ska meddela nyheter, stimulera till debatt, kommentera och belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor.” (Public Service redovisningen 2014)

Orienterade. Ta ställning. Smaka på den. Den som tittar på SVT får se nyheter om getingplågan, om försvunna turister och om tyska barnamord. Alltmedan tiotusentals ryska soldater sedan februari 2014 ockuperar och angriper en europeisk stat mindre än tre timmars flygtid bort.

”SVT ägs inte av staten eller kommersiella intressen utan av en stiftelse med uppgift att garantera företagets oberoende. Eftersom du betalar för public service via radio- och tv-avgiften så ser vi dig och alla andra som de verkliga ägarna.” (SVT hemsida)

Som ”verklig ägare” känner man sig förvånansvärt förbisedd och maktlös. Som ”ägare” är det svårt gränsande till omöjligt att inleda dialog med SVT, än mindre att få till stånd konstruktiva samtal med redaktionen. Tro mig, jag har försökt.

Det förnekade kriget
Rysslands krig mot Ukraina är en komplex berättelse med långtgående konsekvenser, medan de ”nyheter” vi matas med är isolerade, kortsiktiga och tabloidartade. En naturkatastrof eller avgränsad mänsklig händelse är en tacksam munsbit som man kan tugga i sig, beklaga och sedan snabbt lämna bakom sig. Så tickar nyhetsåret på, en isolerad, futtig och ovidkommande händelse i taget. Alltmedan tiotusentals ryska soldater krigar och förstör ett europeiskt land.

SVT sänder ca 2000 timmar nyheter om året. Kriget i Ukraina ägnades inte ens en halvtimme sammanlagd sändningstid. Så här beskrivs insatsen i 2015 års public service redovisning:

”Utrikesbevakningen under år 2015 dominerades av terrordåd i Paris, Köpenhamn, Turkiet, Bangkok och Tunisien samt av kriget i Syrien och dess följder för civilbefolkningen och för EU. Europa var i bevakningens centrum. 633 inslag i Rapport och Aktuellt handlade om Europafrågor, det är tre gånger fler än inslag från Mellanöstern och fem gånger fler inslag än från USA. Under året gjordes reportage från 80 olika länder. Redaktionen har även följt upp stora händelser som jordbävningen i Nepal, Ebolasmittan i Västafrika och gjort många återbesök hos flyktingar i Turkiet, Libanon och Jordanien. Flyktingfrågan under andra halvan av 2015 var den enskilt mest belysta frågan.”

Ukraina? Nämns inte ens.

Vad hände i Ukraina 2015? Minsk-II avtalet undertecknades för att genast brytas av Ryssland med inringningsslaget vid Debaltseve. Tillförseln av stridsfordon, tusentals ton ammunition och avancerade vapensystem från Ryssland, liksom återkommande ”humanitära konvojer” över gränsen, fortsatte med sådan intensitet att de så kallade ”rebellerna” i östra Ukraina nu har en av Europas största krigsmakter. Ockupationen av Krim fortsätter med allt hårdare förtryck av den tatariska ursprungsbefolkningen och med daglig stöld av olja som pumpas upp ur annekterade källor på havsbotten. Allt detta och mer därtill talas det tyst om i svenska media, om alls.

Längs kontaktlinjen i Donbass pågår beskjutning, sabotage, räder och regelrätta strider som skördar minst ett par döda och tiotals sårade per dag. Det är krig, om än ett lågintensivt sådant, inte ”bräcklig vapenvila” som det så missvisande benämns i media. Hur skulle vi reagera om våra nyhetsorgan blundade för en ockupation av Gotland, och låtsades att 50-60 döda och 300 sårade soldater i månaden var så pass normalt att det inte ens är värt att nämna?

Varför är Ukraina så viktigt?
Så länge västvärlden inte med kraft reagerar – och agerar – mot Rysslands aggression, så länge vi blundar för naken vapenmakt, åsidosätter vi de värden som vi själva håller för dyra och heliga. Den suveränitet som vi själva hävdar förnekas Ukraina med stöd av vår passivitet. Den frihet och demokrati vi själva hyllar, gäller inte på Krim eller i östra Ukraina. Där råder förtryck och militärdiktatur, med vårt passiva medgivande. Så kan vi inte ha det. Världen, och ”den humanitära stormakten” Sverige måste med kraft återupprätta Rysslands respekt för lag och rätt, för frihet och suveränitet – eller acceptera att inga av dessa värden gäller, ens för oss.

Men sanktioner…
…räcker inte. En långsam strypning av Ryssland är tidsödande och ineffektivt, det är en långt utdragen plåga som drabbar det ryska folket mer än det ryska ledarskapet. Tvärtom hjälper sanktionerna det ryska ledarskapet att ena och egga folket mot ”det fientliga och orättvisa väst” (som inte stillatigande accepterar Rysslands militära aggression). Att lyfta sanktionerna vore dock helt fel väg: Ryssland måste bringas ned på knä, snabbt, och bringas att förstå att ”oacceptabelt” betyder just det: oacceptabelt.

Kriget i Ukraina kan ta slut på en vecka, med en fullständig rysk reträtt från Krim och med återupprättande av ukrainsk gränskontroll mot Ryssland. Den lösningen är inte utopisk: den är naturlig och reell.

De skamlösa
Det är dags för SVT att ta bladet från munnen, att sluta tiga om Rysslands krig i Ukraina, att informera folket om vad som pågår där, och med Rysslands aggression som fond skapa debatt om hur vi försvarar våra centrala värderingar. Det är också dags för Utrikesdepartementet att vidta mått och steg för att ytterligare skärpa tonen mot Ryssland, att inte räddhågset skygga för dess hot, och att lyfta frågan om Rysslands reträtt i det Säkerhetsråd vi nu tar plats i. Intill detta inträffar skäms jag för mitt land, dess feghet, dess dubbelmoral, dess cynism.

Dumma mej och ömma tår

February 9, 2016 § 2 Comments

Dumma_mig_2

Ett kollegialt utbyte mellan framstående journalister på Twitter, och en lätt förbigången nyhet, fick dumma mej att göra en observation som inte föll i god jord.

Axel Voronov, Anna-Lena Laurén och Maria Persson-Löfgren hör till dem som ofta och kunnigt skrivit och twittrat om Ryssland och Ukraina. De är högt respekterade och väl etablerade röster i ämnet. De har en plattform och en vikt som förpliktigar, genom att bidra individuellt och gemensamt till det fokus media har – och inte har – på kriget.

Det började med ett kollegialt utbyte dem emellan på ämnet ukrainsk korruption – ett ämne som under de senaste månaderna tagit allt mer utrymme i media. Ja, korruptionen är fruktansvärd och ett dödligt hinder för Ukrainas utveckling. Ja, den måste belysas och bekämpas – men inte på bekostnad av belysande och bekämpande av den verkliga faran: Rysslands fortsatta aggression och destabilisering av Ukraina.

Allt sedan Minsk-avtalet undertecknades, såväl det första som dess tillägg, har röster höjts för att Ukraina måste reformera sig för att kvalificera sig för fred. Ryssland har tryckt på för att ge ”separatistrepublikerna” ett mått av självständighet, och många röster i väst, däribland Stefan Löfvén och Margot Wallström, har uppmanat Ukraina, nej krävt, reformer och åtgärder mot korruption som villkor för bistånd och lån. Visst finns det substans i långivarens krav på mottagarens transparens och kamp mot korruption, men det primära i ärendet är ändå att landet befinner sig under militärt angrepp – och att Ryssland inte fullgjort något enda av sina åtaganden enligt Minsk.

Så somnade världens intresse för Ukraina. Så blundade journalisterna för ett krig som bara fortsätter, med dagliga ryska beskjutningar över en frontlinje dit de inte vågar sig, med ett Krim som genomlever sina värsta dagar av förföljelse och utslag av korruption långt värre än vad Ukraina visar.

När journalisterna förpassar huvudscenen till periferin och lägger ett ensidigt fokus på vad Ukraina, inte Ryssland, måste göra, ja då gnisslar det i tålamodet.

Jag påpekar alltså, låt vara taggigt, att Rysslands fortsatta krig mot Ukraina inte tycks generera något intresse i media, allt medan samma media fokuserar på den ukrainska korruptionen. Det gillar inte Voronov.

Jag frågar varför ingen gräver i den enorma logistikapparat som krävs för att underhålla en armé om ca 30,000 man och 450 stridsvagnar i det ockuperade territoriet – en armé vars storlek vida överstiger Sveriges och flertalet västerländska nationers styrkor. Var får de kulor och krut från? Vem betalar deras löner? Svaret är förstås givet, men okänt för en allmänhet som blivit itutad bilder av lokala traktorförare och gråtande pensionärer som förklaring till Rysslands krig mot Ukraina.

Varför? Voronov säger att det beror på att ”Ukraina är i mediaskugga generellt” (utom avseende korruption då) och att ”media sysslar med nyheter.”

Vem är det som kastar mediaskugga om inte journalisterna själva? Den frågan vill inte Voronov besvara.

Vad gäller mediernas förmåga att ”syssla med nyheter” vill jag påstå att det inte är så mycket bevänt med den saken – halten nyheter jämfört halten agendajournalistik, skvaller, löjl, reklam och allmänt dross är tyvärr alltför låg, ett påstående som inte kräver någon omfattande utredning eller dokumentation för att bevisas.

Rysslands fortsatta brott mot ingångna avtal och internationell rätt är i allra högsta grad en nyhet. Här finns mycket att hämta för den som inte bara sitter på kammaren och skriver betraktelser. Några som gör det heter Nolan Peterson och Halya Coynash, Julian Röpcke och OSINT-kollektivet Informnapalm – följ dem gärna om du vill ha riktiga insikter om kriget och vad som pågår runt det.

Nej, Voronov tycker inte om att svara på frågor. Varför skrivs det inte om kriget? Tystnad. Varför rapporterar ingen om Rysslands krigslogistik? Tystnad. Vem kastar mediaskugga? Tystnad.

Förklarligt nog Voronov tycker mer om att ställa frågor, och blir lika irriterad som jag när de inte besvaras:

Vad betyder “invandringsfrågan” och att den inte tas på allvar? Exakt vilken problem är det som åsyftas? Vilken åtgärd efterlyses? Jag ställde frågorna till TV4 på Twitter utan att få några svar.

Så formas opinioner, med många små bitar av det här slaget, där de stora mediehusen fördummar och manipulerar i stället för att bilda och söka sanningen.

I rest my case.

Så tystnar ett samtal som kunde ha handlat om varför kriget tillåts fortgå i skymundan, om medias märkvärdiga fokussvårigheter och otäcka kombination av akademiska distans och cynisk blodhunger, men som istället slutar med kränkthet och blockering. Och så fortsätter de ryska tågen att rulla in på stationerna i Ilovaisk och Debaltseve, fullastade med drivmedel och ammunition, utan att någon med massmedial räckvidd skiner ett ljus på dem.

Jag har inget otalt med Voronov. Han är en duktig och ofta viktig skribent. Men med ömma tår.

Största möjliga tystnad

October 8, 2015 § 1 Comment

Onsdag 7 oktober. SVT Aktuellt klockan 21, en hel timmes odelat nyhetsutrymme. Ingen reklam som stör. Nyhetsprogrammet med överlägset störst tittarskara. Guldläge att informera folket om vad som pågår i Sverige och världen.

mopsordern

Och vad får vi? Lite flyktinghallå, lite sedeltjafs, två kristdemokrater som debatterar sins emellan om det största sveket i modern svensk tid, hur man blir populär som partiledare samt ett inslag om mopsars andningssvårigheter. Nu har en halvtimme gått. Sedan kommer “Utblick” om amerikaners fetma, lite Kulturnyheter och vädret. Sist i programmet, en sammanfattning av ovanstående och 35 sekunder om något så fullkomligt ointressant som Rysslands transnationella kryssningsmissilbeskjutning och övriga insats mot (i huvudsak) oppositionell syrisk civilbefolkning.

Det här är ett svek, ett FAIL, av sådana episka proportioner att jag nästan inte mäktar med att skriva den här texten.

För det är inte bara SVT som sviker, som påkallar största möjliga tystnad kring akuta konflikter där Ryssland är inblandat och där Sverige får känna av svallvågorna – resten av mediaSverige, och den absoluta merparten av befolkningen, är också med på noterna.

Är det dumskallarnas sammansvärjning, eller är det infernalisk desinformation?

Av en timmes programtid ägnas 35 sekunder åt verkliga nyheter (även om den som konsumerar nyheter i sociala media sedan länge vetat vad som timat). Beror detta på nyhetstorka? Knappast – för ögonblicket kan man välja och vraka mellan Syrien, Ukraina, Libyen, Egypten, Saudi, Jemen, Sydossetien, Transnistrien, Georgien, Afghanistan, Japan, Sydafrika och Jesus i min lilla låda precis VAR SOM HELST i världen efter BREAKING NEWS – men vi får mopsar. Är detta dumskallarnas sammansvärjning, eller är det infernalisk desinformation?

Huvudsakligen ansvariga för detta är VD Hanna Stjärne, ansvarig utgivare Ulf Johansson och nyhetschef Ingrid Thörnqvist. Det är dessa tre som bestämmer inriktning och innehåll.

Mig veterligt finns ingen, säger ingen, journalist eller media som ifrågasätter eller ens kommenterar detta sakernas tillstånd. Jag ser ingen som ställer dessa tre mot väggen. Jag ser ingen som skriver krönikor om hur SVT är ledande i fördumningen av folket. Jag ser INGEN som ställer sig upp i klassen och för talan.

Jag ser ett folk som snubblar på i sin okunskap och ointresse. Ett folk som inte har en susning om vad som väntar runt hörnet. Ett folk som litar på och nöjer sig med de små snuttebitar “nyheter” som serveras.

Säg att det är inkompetens och dilettantism, för det FÅR inte vara medvetet, professionellt, så utformat.

Nu är det upp till bevis. Finns det någon vaken, modig, enveten journalist i landet?

Kylander vs SVT

February 27, 2015 § 1 Comment

Skärmdump från Aktuellt 22 januari 2015

Skärmdump från Aktuellt 22 januari 2015

Jag har varit kritisk mot SVT, mot nyhetsredaktionens rapportering från Ukraina. Jag har twittrat och bloggat min frustration och upprördhet. Jag har retat mig på propaganda, vinkling och slarvigt språk. Kritiken har varit hård men konstruktiv. Jag har gett förslag till förbättringar. Det har inte hjälpt.

Jag har twittrat och mailat till journalisterna.
Jag har twittrat till nyhetschefen och programkontot.
Jag har ställt raka frågor och fått flyende svar.
Till slut får jag inga fler svar eller kommentarer alls, vare sig raka eller flyende.

SVT gillar nämligen inte kritik.
Den som kritiserar är först jobbig, sedan envis, sedan dum, sedan driven av en märklig agenda, och till slut haverist. Och envetna rättshaverister kan man ju lätt ignorera, eller hur?

Nu blir jag arg. Iskallt arg.
Till slut blir min frustration så stor att jag vill få verklig kontakt med dem som har ansvar för nyheterna. Det är inte lätt. Det finns inga kommentarsfält på webben. Det finns inget nummer man kan ringa. Inga emailadresser. SVT gör sig anonymt, sluter sig mot interaktion med tittarna. Men jag vill bli hörd, och få riktiga svar, få kvitto på att SVT tar sitt ansvar på allvar. Hur gör man då?

Man börjar med att anmäla till Myndigheten för Radio och TV, det som tidigare var Granskningsnämnden. Där kan man inte klaga, kommentera eller fråga i största allmänhet, då hamnar ens missiv direkt i papperskorgen. Hos Myndigheten gäller det att formulera sig så att man kan ta ett Beslut grundat på huruvida det aktuella programmet gjort Fel genom att bryta mot gällande Lag och Tillstånd.

Om SVT bara följer Lagen och Sändningstillståndet har man inte gjort något Fel. OK? Här gäller det alltså att formulera sig som en brottsmålsadvokat, och vara VÄLDIGT NOGA med att påpeka hur inslaget bryter mot lag och paragraf. Annars blir det papperskorgen. Och som en brasklapp: Myndighetens beslut går inte att överklaga. Det gäller även beslut om att en anmälan inte kommer att granskas.

Det är också belysande – eller mörkande – att Myndigheten för Radio och TV inte alltid presenterar anmälningarnas eller avslagens formuleringar. Var och en som anmäler gör det i isolering. Det är en dold, anonym hantering som drar så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Men, det finns förstås en väg runt detta dilemma: be att få ut valda akter enligt diarienummer si och så – enligt offentlighetsprincipen ska Myndigheten ta fram materialet ”skyndsamt”, dvs inom några dagar eller en vecka.

Det Heliga Sändningstillståndet
Sändningstillståndet då, var finns det? Det innehåller ju de reglerande delarna för SVTs programverksamhet och är något som SVT ideligen refererar till när de får kritik.

Det visar sig att sändningstillståndet är extremt luddigt och kortfattat avseende sändningarnas saklighet. Fyra korta paragrafer reglerar innehållets karaktär – och det är inslagets karaktär, dess uppträdande och framställning, som i allmänhet är föremål för granskning.

para6

Notera speciellt formuleringen ”särskilt ansvar för det svenska språket..// Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.” Frågan är hur man tolkar ”särskilt ansvar” och ”beaktas”. Hur vet tittaren att SVT har ”beaktat” språkvårdsfrågor i sina inslag? Svaret är förstås: det vet vi inte.

para8

Här finns det mycket att hämta för den som vill anmäla ett programinslag. Överlag är det en mycket generell skrivning, men kom ihåg att den också är vägledande för programinnehållet.

para13

”Sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt” liksom ”SVT ska före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet” och ”…framställning ska ta sikte på vad som är relevant och väsentligt”. Detta är pudelns kärna. Här finns det både tydliga instruktioner och bekväma kryphål. De som skrev den juridiska texten visste vad de gjorde.

para16

Den avslutande väsentliga paragrafen lägger stor uppmärksamhet på mediets slagkraft. Ämne, utformning och utsändningstid ska tas hänsyn till (ännu ett kryphål). Det säger sig själv att ett stötande material är mer stötande under primetime än i tittarsvackan. Aktuellt och Rapport kvällssändningar är alltid i högsta grad primetime.

Vad händer sedan?
Så här ser det ut. Och märk väl att en fällande “dom” inte betyder böter eller fängelse, utan att programbolaget tvingas gå ut offentligt med domslutet och får stå med dumstrut i sitt eget media, under en hel minut. Sedan är det glömt.

cirkeldiagram-grn-beslut-2013

Den allvarligaste bristen
Som vanlig tittare har du i regel ingen möjlighet till interaktion med journalister, redaktörer eller programmakare. Den som inte är aktiv på Twitter el Facebook med minst några tusen följare och gärna en välbesökt blogg, göre sig icke besvär. Först när du är en makt att räkna med, en knutpunkt i ett socialt mediakluster, kan du börja hoppas på att få audiens, om du ber snällt. Det är ett demokratiskt underskott i sig: att inte få bli hörd.

Men den allvarligaste bristen är att vi som skatte- och licensbetalare står till 100% för fiolerna men har 0% inflytande över vad som levereras eller hur det levereras, annat än marginellt genom röstsedeln och den fyrkantiga och långsamt verkande Myndigheten för Radio och TV. Det finns i princip inget demokratiskt inflytande alls över de redaktionella valen. Ministrar och departement lägger sig inte i och detaljstyr, för då heter det ministerstyre och det är ajabaja, plus att du blir grillad i någon obehaglig utfrågning i rutan som tack för besväret. Nu menar jag inte att vem som helst ska kunna lägga sig i de redaktionella valen och i synnerhet inte i realtid, men någon insyn och något ansvar måste kunna utkrävas.

Journalister och redaktörer är inte demokratiskt valda utan politiskt tillsatta och/eller har fått sina jobb genom informella nätverk vars natur ingen vill prata högt om, och vi som delägare genom våra skattekronor är inte inbjudna till årsstämman i aktiebolaget Sveriges Television. Vi har noll makt och noll insyn.

Min slutsats då, efter allt detta, är att SVT är en sluten verkstad, en i princip totalitär makt som tar våra pengar och levererar skräp, utan att låta sig ställas till svars för det. Vart tog de demokratiska grundvalarna vägen? De schackrades bort, och ingen lade märke till det.

Härligt. Vad är det på TV i kväll?

Where Am I?

You are currently browsing entries tagged with media at The Imaginary Club.