Vrångbilden ger fegheten manöverutrymme

November 4, 2016 § Leave a comment

Skärmbild av textens originalversion

Ett skräckexempel på hur svenska media vidarebefordrar rysk desinformation, här ur DN 25 december 2014 – ett ämne som fortfarande efter snart två år inte utretts.

Svenska media, det vill säga de stora drakarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Sveriges Radio och Sveriges Television, har varit starkt bidragande till etablerandet av ett falskklingande osäkerhetsnarrativ i beskrivningen av Rysslands krig mot Ukraina. Konsekvensen av den semantiska vrångbilden är att ge den politiska fegheten manöverutrymme.

Under krigets första skälvande timmar, när ryska trupper på och utanför Krim, med understöd av hejdukar organiserade och finansierade av de ryska säkerhetstjänsterna, tog kontroll över stats- och militärapparaten på halvön, var svenska media delaktiga i beskrivningen av trupperna som lokalt sprungna ”små gröna män”. När Ryssland utan synliga nationalitetsbeteckningar och utan föregående krigsförklaring startade kriget lyckades svenska media inte fullt ut beskriva detta som sådant. Istället beskrevs det som ”händelserna på Krim” och ”konflikten i Ukraina”, som vore det en intern ukrainsk angelägenhet. Bevisbördan väger tungt i svensk journalistik, till förfång för ett rent uttal av den uppenbara sanningen.

När den ryska svartahavsflottan blockerade hamnar och utlopp runt halvön, delvis genom hotfull militär närvaro och delvis genom att sänka fartyg mitt i farlederna, när ryska trupper patrullerade ukrainska militärbaser och flygplatser, när ryska trupper stormade och dödade ukrainska civila och militärer, famlade svenska media fortfarande efter det rätta begreppet. Den ryska propagandafrasen ”lokala självförsvarsstyrkor”användes okommenterat och fick ersätta begreppet ”naken rysk militär invasion”.

Ingen tog ordet ”krig” i sin mun.

Fortsättningsvis, med Rysslands intervention i östra Ukraina, beskrev svenska media händelserna som ett ”rebelluppror” där lokala krafter i Donbass reste sig mot ”Kiev-regeringen”. Man var blott en hårsmån från att använda sig av begreppen ”Kiev-juntan” – men Sveriges Radios rubriksättare drog sig inte för att beskriva Rysslands krig som ”inbördeskriget i Ukraina”. Samma term användes också, hör och häpna, av MSB, och mindre överraskande av Fria Tider, med flera.

Det var från allra första början tydligt att ”rebellerna” finansierats, organiserats och dirigerats från Moskva – genom ”privata” mellanhänder med nära anknytning till den ryska statsapparaten, som den ryske affärsmannen Konstantin Malofeev, och med benäget bistånd från Moskva-vänliga, Yanukovich-trogna ukrainska oligarker som Firtash, Akhmetov och Pinchuk.

Huvuddelen av dem som ingick i de ”folkliga protesterna” som föregick den ryska militära interventionen i östra Ukraina var kontantbetalda ”vatniks” (fattiga, lågutbildade sovjetvurmare) och ditbussade ”titushki” (halvprofessionella bråkmakare och slagskämpar) från Rostovregionen, förstärkta av ryska destabiliseringsagenter från säkerhetstjänsterna FSB och GRU. Men i svenska media frodades bilden av händelserna som ett regionalt uppror – inte som en regelrätt rysk destabiliseringsoperation, trots överväldigande indicier. Svenska media frågade sig aldrig var kontanterna som finansierade ”upproret” kom ifrån eller vilka som organiserade och koordinerade ”upproret”.

”Pro-ryska rebeller”

Svenska media var obegripligt lågmälda om det faktum att reguljära ryska trupper flerfaldiga gånger besköt Ukraina från ryskt territorium sommaren 2014. En särskilt avgörande artilleribeskjutning inträffade i det skede då ukrainska stridskrafter gjorde en historisk framryckning längs gränsen för att skära av det ockuperade territoriet från sina ryska försörjningsleder. Tunga salvor ryskt raketartilleri förintade den avancerande ukrainska bataljonsstridsgruppen och lade grunden för inringningsslaget vid Ilovaisk, där ytterligare ryska reguljära trupper i kallt blod besköt de ukrainska styrkor som lovats fri lejd ut ur motståndsfickan. Omkring 2000 ukrainska soldater miste livet utan en blinkning från svenska media.

Istället för att berätta sanningen föll svenska media in i en slentrianmässig beskrivning av kriget, där begrepp som ”separatister”, ”rebeller”, ”pro-ryska”, ”hjälpsändningar” (om de ryska vita lastbilarna) och ”utbrytarrepubliker” etablerades – helt i strid mot det verkliga förhållandet. Svenska journalister på kortvariga besök vid fronten hörde dånet från ryska artilleripjäser men undersökte aldrig närmare vilka som betjänade dem eller var ammunitionen kom ifrån. De valde istället det allra enklaste perspektivet: vanligt folks lidande.

Journalist efter journalist från alla de stora mediahusen intervjuade babushkor och surmulna bönder som inte förstod något alls av rysk expansionspolitik och upprepade gång efter annan myten om ”lokala gruvarbetare” som tagit till vapen mot ”Kievjuntan”, genom selektivt urval av sagesmän. Större fokus riktades på marginella högerextrema i Ukraina än på faktiska nazister i de ryska leden, eller på den mycket omfattande logistikapparat från Ryssland över gränsen till Ukraina som krävs för att hålla kriget igång.

Inte ens när ukrainska aktivister serverade bevis efter bevis på regelrätt rysk trupp i Ukraina, inte ens när Googles satellitbilder avslöjade ryska stridsvagnsspår över gränsen eller när unikt rysk krigsmateriel upptäcktes där den inte borde vara, lyckades svenska journalister beskriva kriget för vad det var, och fortfarande är: ett konkret rysk krig med fullt statligt stöd.

Avlyssnade samtal och hackade email

Så kommer vi till dagens situation, när det faktiskt finns överväldigande bevisning om att Ryssland till fullo är ansvarigt för sitt krig mot Ukraina – att begreppen ”rebeller” och ”proryska separatister” inte är annat än ryska propagandakonstruktioner som svenska media svalt med hull och hår.

Det ukrainska informationskollektivet InformNapalm, tillsammans med hacktivister i ett ukrainskt cyberkollektiv, har nyligen publicerat email från en av den ryske presidentens närmaste medarbetare Vladislav Surkovs kontor, i två omfattande arkiv. Här blir det tydligt – för den som inte redan förstått sakernas rätta tillstånd – att den ryska statsledningen är och alltid varit djupt involverad i styrning, ledning och finansiering av sina bulvanorganisationer i östra Ukraina. Den historien har hittills inte rönt mer än en enda kommentar i svensk press.

Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget

Man behöver inte ens gå till det hackade materialet för att förstå hur djupt Ryssland varit engagerat i det ukrainska kriget. De ryska ”humanitära konvojerna”, det omfattande tekniska och logistiska stödet som den statliga ryska järnvägen bedrivit till de ockuperade områdena med omlastning vid järnvägsknutpunkterna Ilovaisk och Debaltseve, den pågående ryska stölden av ukrainska gas- och oljefyndigheter i Svarta Havet, det ryska inrikesministeriets gränstrupper som ogenerat medverkar till att hålla gränsen öppen för manskap och transporter till de ockuperade territorierna, de över 75 ryska förband som identifierats som verksamma i Ukraina, de i Ukraina tillfångatagna GRU- och armésoldaterna… allt detta bevisar bortom varje rimligt tvivel att Ryssland ensam står bakom det ukrainska kriget med statens hela kraft.

Det finns inga ”utbrytarrepubliker” i östra Ukraina. De så kallade ”LPR och DPR” är rent ryska bulvankonstruktioner. Samtliga stridande, oavsett om de är lokalt rekryterade eller ryska ”frivilliga”, värnpliktiga eller kontraktssoldater på ”affärsresa”, står under aktivt ryskt befäl i den sammansatta armékår som befinner sig på Ukrainas suveräna territorium.

Om detta tiger den svenska pressen.

Varje gång svenska och internationella media upprepar de missvisande begreppen ”rebeller” och ”separatister” gör den ryska propagandan saltomortaler av lycka. I mer än två års tid har ett ryskt narrativ fått råda i svensk (och internationell) press – sannolikt en av Rysslands mer framgångsrika påverkansoperationer i modern tid.

Min bedömning är att svenska media är less på Ukraina och inte orkar, eller vågar, utmana det förhärskande narrativet. Hela den församlade pressen, med ytterst få undantag, har under så lång tid använt sig av de falska begreppen att det finns ett av professionell stolthet och självbevarelsedrift motiverat motstånd mot att förkasta det mesta av det man tidigare sagt eller hävdat.

Vägen framåt

Det är nu hög tid att svenska media och fristående debattörer på allvar engagerar sig i att revidera det falska osäkerhetsnarrativ – ”Har Ryssland verkligen anfallit Ukraina? Är det verkligen ryska soldater som slåss i Ukraina?” – som Ryssland åstadkommit med benägen hjälp av slapphänta journalister och ointresserade redaktörer. Medierna ägnar sig åt en falsk balans där Ukrainas ensamma och desperata försvarsstrid antingen blankt ignoreras eller jämförs på lika villkor med en fruktansvärd mördarregims brottsliga angrepp. Denna falska balans måste upphöra och ersättas av ett rakt sanningssägande.

Våra folkvalda måste ta konsekvenserna av ett tydligare uttal av Rysslands förbrytelser mot ingångna avtal och internationell rätt: det duger inte att ducka för verkligheten och låtsas som om detta inte angår oss. Det räcker inte med fördömanden och svaga utrop om hur förkastligt Ryssland beter sig: nu krävs konkret handling mot mätbara mål.

Ryssland måste isoleras med politiska, diplomatiska och ekonomiska medel för att återställa den demokratiskt präglade och fredsälskande värld som gått förlorad, den värld som våra folkvalda har till uppgift att försvara och ständigt bedyrar sin trohet till. Ryssland kan inte talas till rätta, kan inte med söta diplomatiska protestnoter fås att retirera, kan inte stoppas med mindre än att vi aktivt, fysiskt, konkret arbetar för att göra dess sak ohållbar.

Ukrainas sak är vår.

Advertisements

Where Am I?

You are currently viewing the archives for November, 2016 at The Imaginary Club.