The Watershed

In the wake of Amnesty International’s (AI) much maligned report on war crimes in Ukraine, which heaped unfair and highly immoral critique on Ukraine for the audacity of choosing defensive positions in its own (evacuated) urban areas against Russian assaults, a new dawn has broken.

While AI has been righteously and aptly castigated for its outrageous claims – first by tweeters on all levels of society and belatedly by major news outlets such as The Telegraph, The Times and others – the true nature of this event surpasses the “report” and AI as such. It is a watershed.

The most odious tweet in recorded history pic.twitter.com/fR67ZjP8P9

— Johan Kylander (@jkylander) August 4, 2022

From here on, anyone who dares to apply the same kremlish narrative, the same double standard and the same false equivalence as displayed by AI will automatically join that particularly odious rank of “verstehers”, useful idiots and outright muscovite helpers.

Very few media outlets can safely say that they have steered the narrow path in the information arena of this war. The use of gravely misleading terms such as “rebels”, “separatists”, “Russia-backed proxies”, “DNR/LPR”, “Russia-aligned militants”, “civil war” etcetera ad nauseaum, taints the history of many if not most of publications, outlets and “think tanks” commenting or reporting on Russia’s war on Ukraine, the West and the rules-based order in general. Simple searches on the internet expose the width and depth of disinformation, ignorance and propagandization throughout the Western media establishment.

The end of false equivalence

Is this the end of false equivalence in relation to the war? Most likely not. It is however a highly useful benchmark that can be used to measure future content from any player in the arena. Journalists and editors worldwide better take careful note of the fact that any future attempt at describing the war and its many events with false equivalence – the “both sides carry responsibility” and “both sides are equally bad” narratives, with or without special mention of Russia – will cause a similar uproar as the one that has befallen Amnesty International. You simply do not get to play the victim-blaming game any more.

Separate from this observation, it is noteworthy that the now fully exposed agent of Russian disinformation has been used up for absolutely no gain. AI’s self-generated debacle is revealing in another dimension: One simply does not throw away years of infiltration, international repute and opportunity for future divisive action just like that. It is the equivalent of firing the entire arsenal of million-dollar Kalibr missiles into an empty field, or onto one’s own troops. This self-destruction of assets shows Kremlin’s growing desperation, or perhaps the lack of fingerspitzgefuhl, as it becomes ever more apparent how badly it is losing not only on the ground but in the information arena as well.

This highly publicized event does not only impact Amnesty International, its stature, membership and financial base. It impacts every single individual or entity that is doing Kremlin’s legwork. So keep a sharp lookout, and don’t hesitate to call a spade a spade.

Endnote: Muscovy Delenda Est. Arm Ukraine. Become a Fella.

What next?

One thing is certain: Russia will be defeated.

This is not the official Swedish position. I wish it would be.

Caveat: I’m not in Ukraine, nor do I have access to any other intel that is not also available to anyone else. The conclusions below are all based on OSINT and on my continued coverage of the Russo-Ukrainian war since 2014. My credentials is that of a platoon leader in the Swedish Armed Forces, and extensive reading on a wide range of military subjects from psychology to various theaters of war from 1897 onward. So, I’m a generalist rather than a specialist.

1. Current situation.

Russia has expended a considerable amount of its precious striking power to achieve exactly nothing, either militarily or politically, against staunch Ukrainian resistance. I say precious, because, as has been observed by many an analyst, Russia did not have unlimited and invincible forces at her disposal from the outset.

To the contrary, the image of Russia as a regional super-power is/was very much a mirage, a propaganda-driven image that deluded many including the Russian High Command into thinking that the assault on Ukraine would be a cake walk. Russia herself helped build this paper tiger through boastful videos from staged exercises through its military news agency Zvezda and other channels, which were faithfully reproduced by Western media. The image was certainly taken with a grain of salt and sometimes much derision, however, deep inside fear and loathing took seat. Some examples below.

Tanks, of which she boasted tens of thousands in inventory, only some 3,000 were actually modern and combat-worthy – in ALL of Russia – before the expanded hostilities began. Many sources cited a tank total of approximately 1,200 on the borders of Ukraine. As of today 873 have been lost according to reliable Ukrainian figures, 543 of which have been visually confirmed by Oryx.

Large numbers of replacement tanks have been observed in transit to Ukraine. The actual total of tanks committed has not been conclusively determined. It is however safe to say that in the short term perhaps 2,000 tanks have been brought forward with a maximum of another 1,000 to follow in the next three months under the best of circumstances. After that, Russia is pretty much bled dry of modern, serviceable tanks – and Russia’s military might on the ground is very heavily dependent on large numbers of tanks.

Russia military might, comparable to her land mass and her thousands upon thousands of tanks, armored vehicles and self-propelled guns, intimidated the West. As Russia geared up for the assault on Ukraine, massing 100,000 then 120,000 then nearly 200,000 troops in readiness to be sprung as an all-smothering avalanche against Ukraine, everyone (including myself) thought it was just a bluff. It wasn’t. They actually did it. They actually did unleash this force in what was hoped would be a lightning three-hour strike to replace the Ukrainian leadership with a Russian marionette regime.

When the three-hour strike on Kyiv failed, it became a three-day assault. When the three-day assault failed, it became a mad scramble to retreat, reposition, resupply and right all wrongs with the original plan – without actually changing anything in the organizational, doctrinal or tactical realms. Russia would try something else – a (highly publicized) grand assault on Luhansk and Donetsk oblasts. The stated objective, boiled down from decapitation strike to limited occupation of the capital to lopping off Donbas and the Black Sea corridor – still eludes Russia.

2. Prospects for the ongoing offensive

Advertised as the end-game move, Russia unleashed some 20-30 Brigade Tactical Groups (BTG) from the Izuym salient and the greater Donetsk area with an aim to encircle the JFO area in Donbas. Much of this force was already depleted and exhausted by the failed venture in the north and by prolonged fighting to break through the crust in the south. This offensive, now almost a week old, has gained little to nothing in terms of advance but all the more in terms of destruction – of Russian men and materiel. It is highly unlikely to succeed and all the more likely to stall out without significant gains.

Following a transition to the defense, Russia will likely attempt to hold as much terrain as possible and dig in, while seeking a negotiated settlement in their favor. Further assault will be made impossible by Ukrainian reinforcement and Ukrainian counter-attack. The only card left in the inventory is that of nuclear attack, which would be uniquely stupid, counter-productive and instantly suicidal on a national and political scale.

The negotiated settlement is also likely to fail, in light of Russia’s weakness on the ground and Ukraine’s stated position that no negotiation is possible until Russia has fully returned behind her own border – relinquishing control of Crimea and Donbas. Such a prospect is not acceptable to Russia, who will resist any non-enforced retreat. Thus, with both sides refusing to budge from their minimum demands, fighting will continue until one or the other prevails.

3. The initiative has passed decisively to Ukraine

With heavy weapons – tanks, artillery, anti-ship missiles, anti-aircraft systems and aircraft – pouring in to Ukraine and with none the less decisive materiel also pouring in – combat UAVs of various types including possibly and eventually MQ-9 Reapers, night-vision gear, personal protection gear, mine-clearing gear and more – Ukraine’s modern warfighting potential is starting to dwarf that of Russia’s. On the ground, in terms of raw manpower and tanks, the ratio is already 1:1 or better in Ukraine’s favor. The main difference is that Russia’s forces are poorly motivated, poorly led and poorly supplied – everywhere.

Ukraine, enjoying interior lines of communication, also has the advantage of choosing when and where to fight. She no longer has to react to Russia’s moves to the same degree as previously but can strike with consolidated mass and technology where she will have the best chance of success. Russia, forced on the defensive, will have to shift her resources to meet any significant threat, and will be vulnerable both in her soon-to-be static positions and in the areas vacated by assets transferred to meet Ukraine’s thrusts elsewhere.

4. Where? When?

There are a couple of grand vectors that bear watching. Firstly, the Kharkiv-Kupyansk vector: here Russia is relatively weak and already set on the defensive with a nice bulge projecting eastwards to the 80 km distant objective along the R-07 highway. This will however be a long and arduous slog. In conjunction with a renewed drive up the Oskil river from the Lozove area, the main Russian grouping around Izyum is in real danger of encirclement. I believe this will be used a feint to pin Russian interest toward this area as only the slightest of advance in either direction will be perceived as exceptionally threatening. For Ukraine however, this is a dangerous move on account of the vulnerability of the southern pincer and because of the proximity to Russian airfields and ease of Russian reinforcement to stave off encirclement. Still, an area worth watching.

Secondly, the world at large and Ukraine in particular expect a serious effort to relieve the defenders of Mariupol at the earliest possible moment. A direct approach from the north via Volnovakha along the N20 would seem most likely as it would also degrade the supply situation for Russian units west and northwest of Mariupol, making them more reliant on LOC via Crimea and Berdyansk. This however would be in the teeth of 10-15 Russian BTG operating in the area and would expose the Ukrainian thrust against double-sided envelopment. In this area Russian aviation is also a considerable threat. Thus, such a move can probably be ruled out, despite the urgency to relieve Mariupol. It is however likely that Ukraine conducts a limited offensive here to cut the Donetsk-Mariupol railway line, which could, if successful, be used to divert attention and/or be exploited either to the south or to the east.

Thirdly, Mariupol could be strategically relieved from the west by a thrust on the Zaporozhia-Melitopol vector, with a diverging thrust toward Berdyansk. This would cut the Crimea LOC and expose the remaining Russian forces to a very extended and tenuous road-bound LOC to Donetsk or Bezimmene-Novoazovsk-Taganrog and ultimately Roston-on-Don. Again, such a thrust would be vulnerable to double-sided encirclement and Russian air attack operating out of both Crimea and Russia proper, and is therefore less likely than other options – other than as a feint to draw attention and reserves.

Finally, the most promising vector is the recapture of Kherson either via Kherson itself or via Nova Kakhovka. Both of these avenues are staunchly defended by Russian forces enjoying limited air support from Crimea. Here, Russia too is trying to renew her drive on Mykolaiv as a necessary preliminary to gaining Odesa, a vain hope that will almost certainly be dashed. With but a sketchy hold on Kherson’s civilian population and with Ukrainian constant shelling and attack of the airfield at Chornobaivka, Russia’s grip on the area is loosening.

What reinforcement can be brought up from Crimea is likely to be insufficient to hold Kherson, or to expand on the offensive mission, in the long run. The main difficulty for Ukraine here is the reliance on two single bridges that are already prepared for demolition and which would be a prime target for air assault, missile assault and general counter-attack from the south shore of the Dniepr.

6. What to expect

Given the above I am 100 % certain that Russia will go on the defensive inside a week, due to combat losses, general exhaustion and Ukrainian counter-attack. Following that, Ukraine will expand the scope of her counter-attacks, probably against limited objectives to split and deceive Russia as to the main drive. I expect limited continued offensives toward Kupyansk and Volnovakha, and possibly a limited offensive toward Melitopol.

I expect Ukraine to continue exerting pressure against Kherson, as Russia’s ability to reinforce this area seems less pronounced than in other sectors, and because the air situation is not as pronounced in Russia’s favor. I expect the steady whittling down of Russian forces in static defensive positions, thanks to the steady supply of advanced artillery, night vision gear and UCAV capability.

I expect that Ukraine will eventually leverage such force against Russia that it will become apparent that Crimea and Donbas must be evacuated if the Russian leadership wants to retain any combat capability at all and avoid a massive, irrevocable loss of potential for intimidation elsewhere. Politically, Russia is already a dead man walking. Militarily, she may soon be.

Den krampaktige krymplingen i Kreml

SVT fortsätter med sin ytterst tveksamma rapportering från det ryska kriget mot Ukraina. I dagens Aktuellt-sändning är det Kreml-fest deluxe, med Mariupol extravaganza där Kremls talesmän får fritt utlopp.

Cecilia Gralde sätter ramen och berättar om hur ”hundratals civila, barn och skadade ukrainare har sökt skydd tillsammans med ukrainska styrkor”

Katia Elliot säger att ”Rysslands president Putin beordrade sina styrkor att inte storma stålverket, utan i stället hindra de som är instängda från att komma ut”

Men storma är just vad de ryska styrkorna gör, dygnet runt och med alla tunga vapen till sitt förfogande, TROTS vad Putin säger på TV. SVT köper Putins lögner, och vidarebefordrar dem ordagrant. Det är osakligt. Det är partiskt. Det är i strid mot sändningsdirektivet. Och det är journalistiskt uselt.

”Instängda” är ett klumpigt ordval, eller medvetet. Instängda som råttor i ett hörn? Inburade, som brottslingar? Eller är de kanske snarare nästan övermänskliga försvarare, som efter 50 dagars hård strid retirerat till det inre fortet och där biter ifrån sig med episkt hjältemod mot ett ohyggligt mördarpack? Försvarare som mot tiofaldigt fler angripare fortfarande har en del av staden under kontroll och som fortfarande kan dyka upp nästan var som helst för att bevisa att den INTE är under rysk kontroll.

Claes JB Löfgren rapporterar med mörk stämma i moll. Jämförelse mellan hur det fredliga Mariupol såg ut för åtta veckor sedan och hur det ser ut nu – med bilder från RIA, en rysk statlig propagandakanal. CL säger visserligen att Ryssland har bombat och beskjutit staden dagligen i 50 dagar men får det att låta som en bedrift snarare än ett avskyvärt brott. Vi får INTE se hundratals GRAD-missiler flyga, konstanta flygbombningar eller den gigantiska explosionen över Azovstal – utan prydliga ruiner, och en prydlig rad bilar som stannat i kö för evakuering. Rysslands krig är prydligt, nästan fredligt. Bisarrt.

Löfgren säger att ”minst 300,000 har flytt” – nej, ca 130,000 av ca 400,000 invånare har deporterats till Ryssland – till Rostov, till Sachalin och gud vet vart, till de fattigaste och mest avlägsna orter där de dumpas utan vidare krus. Föräldralösa barn skickas för indoktrinering till ryska mottagarfamiljer. Ytterligare ca 200,000 har flytt till internexil i Ukraina och utlandet. Ca 100,000 invånare finns kvar i staden där de lever under rysk terror, där de våldtas, torteras och behandlas som boskap – i bästa fall.

SVT:s utsaga är osaklig.

Löfgren fortsätter: ”Minst 20,000 personer har dödats men inga oberoende källor har bekräftat den siffran”. Nej, för att Ryssland inte släpper in oberoende källor. Röda Korset, OSCE och Läkare Utan Gränser står säkert på kö för att komma in, men deras närvaro skulle bli till hinder och vittne till de ryska gräsligheter som pågår. Ryssland hindrar alla oberoende källor. Förstås.

SVT:s utsaga är osaklig.

Dessutom finns här helt säkert ett stort mörkertal pga bristande oberoende rapportering. Dödstalet är sannolikt mycket större, och Ryssland dumpar varje dag hundratals offer i stora massgravar i stadens ytterkant, där också mobila krematorier sägs vara aktiva med att bränna bort bevismaterialet. Men det sägs inte. Så även här är SVT:s utsaga osaklig.

Löfgren igen: ”Den återstående motståndsfickan i stålverket ska rökas ut sa en  prorysk politiker förra veckan” Vem är denne ”proryske poitiker”? Pyramidspelaren Pushilin? Varför citerar SVT en ”prorysk politiker” över huvud taget? Finns den ens något som kan kallas ”prorysk”? Vi vet ju att de så kallade ”folkrepublikerna” i de ockuperade områdena är ryska marionettkonstruktioner lydande under den ryska 1:a armékåren.

Sedan får vi se bilder på en säckig, darrande Putin med stressad Shoigu, till ackompanjemang av Löfgren som glatt citerar honom ordagrant – ”inte en fluga ska tillåtas komma ut”. Råttor, flugor – de rättmätiga ägarna till staden är inte stort mer än skadedjur, det är bilden som förmedlas av Ryssland genom sin trogna taltratt SVT.

Löfgren fortsätter citera ryska medier: ”bilden i ryska medier är att stan förstörts – som det här sjukhuset – av  ukrainska nationalister” Vi får se bilder från Russia Today, en statlig rysk propagandakanal som bannlysts i hela Europa men som får utlopp i SVT. Budskapet är glasklart: ukrainska nationalister (nazister) har ödelagt sin egen ukrainska stad och i synnerhet det oskyldiga sjukhuset!

Det är gravt osakligt, då de som bombat och skjutit såväl stad som sjukhus är de ryska trupperna. Detta faktum klargörs inte av SVT.

Men Löfgren fortsätter: ”proryska inlägg på sociala medier visar hur ryska soldater hjälper utsatta civila. Och hur livet nu börjar återvända nu när de ukrainska nationalisterna äntligen besegrats”. Det är samma visa igen – ryska propagandabudskap okritiskt förmedlade av SVT. Vilka är det som gjort de civila utsatta? RYSSLAND. Och budskapet ”ukrainska nationalister (nazister) hamras in igen och igen.

Det är osakligt, och gravt stridande mot kravet på opartiskhet.

Det slutar inte där. Löfgren fortsätter: ”Men, den här rysk-tjetjenske soldaten intervjuad av fransk Public Service-TV idag hade ett mera kärvt budskap till de belägrade i stålverket”: Vi kommer inte att inta Azovstal. Som vår ledare uttryckte det, det får bli en massgrav för dem.”

På vad sätt legitimerar en fransk PS-kanal (vilken?) ett så grovt propagandainlägg? Frågar sig SVT varför eller på vilket sätt fransk TV bäddats in bland de ryska styrkorna? Nej, man kranar ut deras bilder och låtsas att det är OK. Det är inte OK.

Löfgren fortsätter: ”Under det jättelika stålverket tros tusen civila och några tusen ukrainska soldater fortfarande finnas kvar”. Vi får se bilder inifrån Azovstal, på barn och nästan bara barn som söker skydd för det obarmhärtiga ryska angreppet. Vi VET att det finns ca tusen civila där, vi behöver inte TRO. Och de finns kvar där för att det är den enda någorlunda säkra platsen från odjuren utanför. Mellan dem och döden står något tusental fantastiskt modiga soldater, som en sköldmur mot djävulens avföda. De inte bara ”finns kvar” – de strider för FRED, FRIHET, DEMOKRATI OCH OBEROENDE, de strider för sitt LAND. De uthärdar ett helvete orsakat av den krampaktige krymplingen i Kreml, som SVT underdånigt, slaviskt, närmast monomant refererar till när de vill ha ”fakta”.

Fy skäms. Fy hundan så illa. Var är det ukrainska perspektivet? Hur man än vrider och vänder på det är det bara Ryssland som kommer till tals här. Vill du se eländet?

SVT måste se över sin redaktion, sina journalister och framförallt sin bevekelsegrund. För det här håller inte.

SR Ekot – Kremls röst i Sverige

Rubriken, bara rubriken, är fog nog att anmäla inlägget till Granskningsnämnden.

Idag skickar SR Ekot ut en nyhetsuppdatering om den pågående offensiven i Ukraina. Det är i sanning ett gräsligt spektakel, som här analyseras närmare.

Ryska ultimatumet i östra Ukraina: Lägg ner era vapen”

Detta är att göra SR till Kremls röst, hur faktamässigt korrekt det än är. En alternativ rubrik hade kunnat vara ”Ukraina gör sig redo att möta den ryska offensiven” eller ”Storstrid väntar i östra Ukraina”, bara för att ta ett par exempel. Genom sitt rubrikval sätter SR tonen – Ryssland hotar och Ukraina gör bäst i att sluta kriga – annars”.

De därpå följande punkterna låter som Aftonslasket på steroider:

• Rysk superoffensiv inledd i Ukraina
• Ryska styrkor har genomfört ett dussintals [sic] flyganfall i östra Ukraina inatt, enligt det ryska försvarsdepartmentet.
• Flera mål i Donbas-regionen uppges ha träffats, bland annat i staden Slovyansk [enligt samma källa].

Mer än så erbjuds inte på SR:s hemsida. Den som inte lyssnar på inslaget får ingen vidare information, utan får nöja sig med rysk propaganda direkt vidarebefordrad genom den instans som ska vara Sveriges sakliga och oberoende, mest pålitliga, informationskanal i såväl fredstid som krigstid.

Vad är det för fel på punkterna, och vad är det för fel på SR egentligen?

Ordvalet – superoffensiv – är ju direkt löjligt vid sidan av det är kvällstidningsspråk: det är ren clickbait, ett ord som är avsett att injaga skräck, fruktan och känsla av att Ryssland är en övermäktig motståndare.

Ordvalet och påståendet är dessutom falskt: den ryska offensiven är en hastigt och hafsigt hopkokat sista försök att nå ett avgörande i Ukraina, där det större målet – att inta Kyiv och installera en marionettregim – nesligen misslyckades med historiskt katastrofala ryska förluster som följd.

Cirka 20-talet bataljonsstridsgrupper (BTG), sammansatta förband med tveksam slagstyrka och uthållighet, resterna av striderna kring Kyiv, Chernihiv, Sumy och Kharkiv, har ansamlats kring Izyum för att slå en kniptång söderut. Deras mål är att innesluta ukrainska förband längs den tidigare kontaktlinjen i Donetsk och Luhansk län.

Detta är det mesta de sorgliga resterna av en icke-professionell armé lyckats skrapa ihop, och de kommer att misslyckas. De är helt enkelt för få, lider av kroniskt otillräckliga försörjningslinjer, och står emot en mycket kvalificerad motståndare som bara blir starkare för var dag – medan de ryska förbanden i omvänt förhållande blir svagare och mer kraftlösa för var dag som går.

Faktamässigt är punkten i princip korrekt – en rysk storoffensiv (så stor den nu kan bli) HAR inletts i östra Ukraina – men i ljuset av beskrivningen ovan är dess chanser att lyckas försvinnande små. En mer rättvisande punkt hade varit t ex:

• Ryssland och Ukraina drabbar samman till avgörande i Donbas-regionen
• Ukraina bjuder hårdnackat motstånd mot desperat rysk offensiv i östra Ukraina
• Rysk offensiv i östra Ukraina möter hårt motstånd
• Ukraina försvarar sig mot rysk offensiv i Donbas

Eller bara rent rätt och slätt:

• Stor rysk offensiv i östra Ukraina

Genom att sätta Ryssland först, och genom att överdriva Rysslands styrka och läskighet, väljer SR de facto sida i kriget – och det är inte för demokrati, fred och frihet. Redan här är inlägget osakligt och inte förenligt med kravet på oberoende.

Nästa punkt – Ryska styrkor har genomfört ett dussintals [sic] flyganfall i östra Ukraina inatt, enligt det ryska försvarsdepartementet – förstärker ovan nämnda slagsida. Vid sidan av det heter ett dussin flyganfall eller dussintals flyganfall, saknas någon som helst faktamässig grund för påståendet. Läsaren/lyssnaren förväntas lita på det ryska försvarsdepartementet: SR tar deras ord för sanna. Detta trots att Ryssland ju faktiskt är den angripande parten i kriget; för ett omänskligt utrotningskrig mot Ukraina; är en del av den ryska statsapparaten; och har gång efter annan överbevisats i upprepade lögner om precis allt. Det går inte att lita på något Ryssland säger: de ljuger alltid.

Vilka orter eller mål har Ryssland då faktiskt anfallit från luften? Det vet vi inte, för SR ger ingen ledning i saken. Det finns ingen uppräkning, ingen lista, inga detaljer. Vad vi vet är att Ryssland sedan måndag natt öppnat kraftfull artillerield runt hela fronten och skickat ett antal kryssningsmissiler mot Ukraina – hur många som skjutits ned vet vi inte. Under måndagen sköts missiler mot Lviv, Krivyy Rih och andra mål, och ryska flygplan har säkert varit aktiva mot taktiska mål i östra Ukraina, men mer än så vet vet vi inte. Återigen, en osaklig beskrivning med partisk grund, utan balanserad information från de ukrainska myndigheterna.

En mer rättvisande punkt hade kanske varit:

• Ett flertal mål i östra Ukraina har anfallits från luften och beskjutits med artilleri.

Att SR på detta vis tar den vidriga folkmordsapparaten Rysslands sida i sin beskrivning är inte bara osakligt och oförenligt med kravet på oberoende utan helt och hållet moraliskt, journalistiskt och demokratiskt förkastligt. Strike two.

Den sista punkten – Flera mål i Donbas-regionen uppges ha träffats [enligt ryska försvarsdepartementet], bland annat i staden Sloviansk – fortsätter att förstärka den partiska beskrivningen då utsagan återigen föregivet kommer från det ryska försvarsdepartmentet enär ingen annan sagesman uppges. Punkten förstärker narrativet som redan etablerats: Ryssland är farligt och övermäktigt, deras raketer träffar avsedda mål, man kan förutsätta förluster. Punkten är egentligen överflödig men den finns där för att ytterligare injaga skräck och undergångskänsla. Strike three.

Återigen bevisar detta SR:s osaklighet och partiska beskrivning, tvärs emot sändningsdirektivet och tvärs emot all journalistisk anständighet. Detta är en av totalförsvarets viktigaste instanser – försvar mot desinformation och åsiktspåverkan – som kapitalt misslyckas i sin kritiska uppgift.

Så, till det sagda.

Erika Mårtensson (studion): Enligt den ukrainska regeringen så har Ryssland nu inlett en storoffensiv i östra Ukraina, där målet verkar vara att erövra Donbas-regionen. Johanna Melén, vår Rysslandskorrespondent, vad är det senaste vad gäller den här ryska offensiven?

Johanna Melén: Det ryska försvarsdepartementet har gått ut med nu på morgonen och sagt att ett stort antal luftangrepp har riktats mot mål i den här regionen i östra Ukraina och från ukrainsk sida bekräftar man det här att det har varit kraftig beskjutning i områden i östra Ukraina bland annat i Luhanskregionen där också flera städer, där det pågår gatustrider i flera städer, och elektriciteten har försvunnit från det här området enligt områdets guvernör, och det här började redan igår, och det som sker nu verkar vara en bekräftelse på det som sagts från den ukrainska sidan att en ny fas i den ryska invasionen har inletts med ökad fokus och kraftig beskjutning från luften mot området i östra Ukraina.

EM: idag så har det också kommit ett ultimatum från det ryska försvarsdepartementet, vad handlar det om?

JM: Ja man uppmanar ukrainska soldater att lägga ned sina vapen och särskilt fokuserar man på försvaret av den nu blockerade staden Mariupol i sydöstra Ukraina där ukrainska soldater fortfarande håller stånd i stålfabriken Azovstals lokaler och från rysk sida så uppmanar man dem om att lämna fabriken och lägga ned sina vapen och säger att man då ska garantera deras liv, samtidigt säger man från ukrainsk sida att man inte tänker ge upp striden om Mariupol och man säger också att den här storoffensiven går långsammare än vad den ryska armén önskar sig och man säger från officiellt håll att man kommer att strida och försvara sitt land.

Det talade ordet är bättre än det skrivna men fortfarande långt ifrån bra. Johanna anstränger sig om att ge ”båda sidors perspektiv” på händelserna, så pluspoäng där – förutom att det inte går att ge ett opartiskt perspektiv mellan en inbrottstjuv och Polisen. Inbrottstjuven är alltid en inbrottstjuv, och dessutom en storlögnare av rang.

Frågan är om Johanna skulle rapportera på samma sätt om det rörde sig om SS-soldaternas massaker i Oradour-sur-Glane eller om Hitlertysklands angrepp mot Belgien 1940? Här har vi en oresonlig diktator med blodbesudlade händer som låter sin gräsliga soldatesk härja med allsköns vidrigheter mot en skyddslös befolkning, en fascistisk mördarstat som går till oprovocerat angrepp på ett fredsälskande, neutralt och demokratiskt land. Den lilla detaljen förbiser Johanna, och Sveriges Radio. Det går inte att vara neutral i det här kriget. Man måste stå på det godas sida. Det gör inte SR.

Faktamässigt är det inte mycket att säga förutom att Johanna precis som webbsidan inleder med vad Ryssland säger för att sedan bekräfta det med uppgifter från ”den ukrainska sidan” och ”områdets guvernör”. Försvararen sätts med andra ord i baksätet, om man ska vara petig. Det första stycket är relativt osammanhängande och bjuder inte på mycket fakta över huvud taget – Johanna nämner bara kodord: stort antal luftangrepp, kraftig beskjutning, gatustrider, ny fas, östra Ukraina. Vi får inga detaljer, ingen klarhet i vad som faktiskt pågår. Det är gränsande till osakligt.

Det andra stycket utgår också från det ryska perspektivet: ”man” är helt klart det ryska försvarsdepartementet som citeras, vilket vi vet alltid ljuger och bedrar. I det här fallet har Ryssland ”erbjudit” fri lejd mellan kl 14 och 16, vilket antagligen inte hörsammats. Vad den ”fria lejden” skulle innebära kan man bara fantisera kring, men ett hål i nacken är nog inte att utesluta.

Vidare pratar Johanna om ”stålfabriken Azovstals lokaler” som om det vore vilken liten dussinfabrik som helst. Det handlar om en 11 kvadratkilometer stor industrianläggning av gigantiskt mått, som innehåller hundratalet byggnader, otaliga trappor, hinder, ståldörrar, djupa källare, tunnlar och gångar där flera tusen civila skyddas mot det ryska angreppet av en i sammanhanget handfull försvarare. Detta är också osakligt, och Johanna förminskar både försvaret och uppgiften som de ryska styrkorna står inför.

Det övriga lidande som staden utsatts för – mer än 20,000 döda varav tusentals äldre, barn och kvinnor som begravts i tillfälliga gravar, bränts upp i ryska fältkrematorier eller som ligger kvar i stilla högar överallt i staden – nämns inte. Över 100,000 har tvångsdeporterats till avlägsna platser – Sibirien, Kurilerna m fl orter – och mångas öde är helt enkelt okänt, och kommer så att förbli. Om detta sägs ingenting. Inte ett knyst. Bara ett lakoniskt ”man kommer att strida och försvara sitt land”. Ja tacka för det.

Inlägget kommer att anmälas till Granskningsnämnden (utan större förhoppningar).

Russia is doomed

Death from above – the fate awaiting every Russian vehicle crew in Ukraine

It’s obvious. If you haven’t already figured it out, consider this:

Russia, a thoroughly corrupt kleptocracy, has deluded everyone including herself of her supposed might and fearsomeness. Russia is however a colossal Potemkin façade who has now, through its blundering in Ukraine, come to the end of the road.

As of today, Russia has lost nearly 30 percent of its first-line combat potential for any military venture, in Ukraine. During the coming few weeks it stands to lose yet more, up to 50 percent of her manpower, tanks, guns, transport and associated materiél. In some areas such as aviation and air defense the loss is not as pronounced, yet still crippling. Her sole remaining national asset is the nuclear arsenal, which remains untouched – although the state of it is as questionable as her other (lost) assets.

Russia does not possess – and cannot create – more first-line combat units than she has already deployed to Ukraine. Whatever comes behind is of second-rate quality; dispersed throughout the realm; ill-trained or simply non-existent. She may have 9500 more tanks in storage, however they are all mostly useless or hopelessly unsuited for combat. Russia simply does not have the trained crews, the trained pilots, the trained noncoms, the trained battalion leaders or a replacement logistics backbone to amend losses and shortcomings in Ukraine. It is all downhill from here.

Last Ditch

Following the near certain loss of her combat capability (up to 50 percent total losses of the pre-invasion deployment) in the upcoming and highly likely last-ditch offensive in east Ukraine, the remaining combat potential will be strung out and hard pressed merely to hold the line. There will be hardly any reserves left to reinforce normal losses, let alone to concentrate enough force to deliver a third blow anywhere.

The Kremlin desperately needs a “victory” in Ukraine to secure even a weak bargaining position (Donetsk and Luhansk oblasts, the Black Sea coast from Mariupol to Khersones) and is flogging its forces to attain such a position a few days prior to May 9, Victory Day over the Nazi regime. This is a non-negotiable deadline. A premature declaration of victory over “nazi” Ukraine will be a show of weakness, something the Russian “leadership” is certain to avoid at this stage.

Russia must win and is committed to a victory at any cost, including one that utterly guts the military and renders it incapable of further action. This victory is a vain hope that will be dashed.

Irreplaceable losses

Russia has not merely lost a great host of materiél in Ukraine, and stands to lose yet more: she has lost her best tanks, her best commanders and best formations, her best pilots and her most feared special assets: many of the much-vaunted TOS-1 launchers, her mine-snake throwers, her electronic warfare assets and a good proportion of her battlefield logistics apparatus – supply trucks, fuel bowsers, field kitchens and command vehicles.

All of this taken together means that the backbone of Russian combat clout – T-72B3, T-80 and T-90 tanks, late pattern BMP and BMD APC:s, as well as various SP artillery vehicles (2S19, 2S1 and 2S3), all essentially technology from the 80’s and 90’s and far behind its Western counterparts in terms of protection and interoperability – is shot.

While this arsenal could have been profitably put to use if employed in a doctrinally sound manner, the haste and lack of preparation for the invasion, coupled with dated doctrine and sub-par operational leadership, has rendered the Russian war machine far less potent than the spectator has been led to believe. And belief – as in trust and expectation – is everything. When an army fails, it loses its credibility and with that any hope of acting either as a deterrent or a threat.

Indicators

The decline started with stiff Ukrainian defense and a skeleton crew of Ukrainian SOF on quads, halting the Big Drive to capture Kyiv and rendering it ripe for further ambushes, nightly assaults, drone- and artillery delivered depreciation. The paucity of secure communications and other technology is witnessed by the widespread use of commercial GPS units in fighter aircraft; lack of encrypted comms between troops prompting reliance on FM radio and cellphones; drones using Canon SLR cameras, Japanese hobby plane powerplants and mineral water bottles as fuel tanks; bootleg tires; ineffectual ERA (reactive armor blocks) and “cope cages” against Javelins and NLAW:s… the list of Russian military shortcomings and failures based on corruption and Potemkin-like design just goes on and on… and on. These failures are not remediable in the short term, which leads us to the immediate future.

Now, in the coming aftermath of a failed Russian end-game offensive to lop off Donetsk and Luhansk oblasts to secure that ever-important bargaining position, the Russian army in the field will be laid bare and incapable of anything but the most hapless defense in situ. The scene will be set for a Ukrainian bid to reclaim lost territory – either by force or by political pressure.

Battle of The Bulge

Fast forward to a likely scenario: the bulk of the remaining Russian offensive capability is assembled around the Izuym salient, poised to move SE or SW to envelop the Ukrainian “Bulge” fixed in the so-called ATO area where it has held largely intact since 2014. This host, of some 40-50 brigade tactical groups (BTG) must seal a gap 120 kilometers wide and then hold, facing two fronts, east and west. Even a “slight” loss of 10-15 BTG:s in this maneuver will cause the operation to fail – and at least three of these BTG:s have already been scrapped over a week of preliminary skirmishes and ambushes. The high-intensity fighting yet to occur is very likely to incur losses on the same scale as we saw on the Kyiv-Chernihiv—Sumy-Kharkiv axes. And following that, Russia has nothing more to give. This action is likely to occur in the coming 1-2 weeks in order to meet the May 9 deadline.

As the bid for the Bulge fails, the best Russia can hope for is the final capture of Mariupol, which will gain them nothing but ignominy, contempt and a strategically unimportant port. From a political point of view the “liberation” of Mariupol will cause more fallout from untold counts of war crimes, thousands of unnecessary deaths and a forcefully deported population, rather than yield a useful bargaining (or bragging) chip.

This, in addition to clinging to the Berdyansk-Melitopol-Zaporoshia-Kherson regions on a bare-bones budget, under constant threat of being isolated from either the Rostov-on-Don or Crimea vectors, is a bleak and useless position insufficient for extortion of terms to end the war in her favor.

In the end, Russia’s position and ability to maintain it is on the wane: its military is losing substance for every combat day and it cannot be made good – either in the short term or in the long term. Ukraine on the other hand is growing stronger, bolder and more capable in direct juxtaposition to the declining Russia.

No regenerative capability

Why then is Russia doomed? Because she will be forced to renew and reinvigorate its failing army in every respect. She must develop a whole new military force capable of fighting a modern war. She must find fresch human resources among a steadily declining military-aged population and a brain-drained military-industrial complex. She must develop new, better tanks and APC:s, a new modern artillery force; a new and modern multipurpose fighter. She must replenish her exhausted stocks of tactical and medium-range missiles and munitions. She must create a whole new modern doctrine of fighting wars; educate her troops and train them to use the new materiél, individually and in all-arms cooperation. She must build a logistics network based on pallets instead of raw muscular power; she must build a domestic microprocessor production in the face of crippling sanctions and dismantled spy networks; develop a fresh and capable intelligentsia, and many, many other things too numerous to recount.

All of this is required to pose even a remote threat against Ukraine or any other nation, now or in the foreseeable future. My best guess is that, given an immediate start – ignoring the technology sanctions – this would require at the least 30-50 years.

This process will be interrupted by several connected and separate developments: the sudden end of kleptocracy of the current order; the maintenance of sanctions until Russia is rendered prostrate; the rise of a free and whole Ukraine integrated in the EU and Nato; a popular domestic rebellion; the economic and social collapse of Russia; the failure to adjust demographics or education system to support the formation of an enlightened and capable military cadre; to name a few.

Doomed I say, doomed

All of this lies in plain sight. It doesn’t take a genius to figure out, heck even I, a lowly observer on the fringe can put the pieces together. I’m sure more educated and informed individuals have come to the same conclusion already – including the current Russian leadership. Which begs the question – why don’t they simply stop and avoid further bloodshed? Why dig a deeper grave?

The war in Ukraine – Russia’s war against Ukraine and the West at large – indeed World War Three – can be stopped right here, right now. All it takes is a single word and a full Russian retreat between the original border, pre 2014.

Because that is unlikely to happen, the scenario I paint above is all the more likely to happen. Yet, whichever way she turns, in the end, Russia is doomed.

SVT fortsätter att desinformera

Ur anmälan till Myndigheten för press, radio och TV.

I SVT morgonstudion 220408 kl 0600 och framåt rapporterar nyhetsuppläsaren Olivia Elander om att “centrala Mariupol uppges ha fallit” – utan att nämna källan. Hon fortsätter med att citera “presstalesmannen” för “utbrytarrepubliken Donetsk” att “proryska soldater tagit kontroll över stadskärnan men att strider fortsätter i hamnområdet”.

Detta är osant och osakligt. För det första har inte centrala Mariupol fallit, och för det andra finns det ingen “utbrytarrepublik” eller “presstalesman” för densamma: dessa är båda ryska konstruktioner, och “presstalesmannen” är en ryskavlönad talesman tillhörande 1:a ryska armékåren (Donetsk). Begreppet “proryska” soldater kring Mariupol och i övrigt på frontavsnittet är också det helt falskt (osakligt) då dessa tillhör benämnd ryska armékår och har gjort det sedan 2014. De s.k. “republikerna” är icke erkända storheter av samma falska karaktär som Folkrepubliken Dalarna och Jämtland. Det är ren desinformation.

SVT visar också bilder från Mariupol till synes hämtade från ryska källor – jättegulligt arrangerade, visande “humanitär evakuering”

Att beskriva de reguljära ryska förband som strider i och kring Mariupol som “proryska” är gravt osant och osakligt. De tillhör 810th Separata Marininfanteribrigaden ur 58:e armén, 68:e stridsvagnsregementet och 102:a pansarskytteregementet ur 150:e motoriserade divisionen, förstärkta av VDV (fallskärmsjägare), specialtrupper ur GRU (ryska militära underrättelsetjänsten) samt reguljära delar ur ovan beskrivna 1:a ryska armékåren. Om dessa ska betraktas som proryska, är de ukrainska styrkorna att betraktas som pro-ukrainska – ni hör själva hur löjligt det låter!

En sakligare framställan hade tagit sin utgångspunkt i en mer detaljerad bild av förhållandena i Mariupol (se bilagor) samt med kommentar från Ukrainas försvarsdepartement.

Ungefärligt läge i Mariupol 220406-220407. Källa @Militarylandnet

Hur tycker ni att SVT sköter sig? Om de inte kan rapportera sakligt och korrekt från Ukraina, där det finns alla möjligheter att verka och söka information, hur tror ni att de kommer att sköta sig i en eventuell inhemsk krigssituation? SVT har ett tydligt uppdrag – oberoende och saklighet i rapporteringen – som ingår i Totalförsvaret, som de gång på gång misslyckas med. I fallet Ukraina har de misslyckats sedan 2014.

Do the math: Phase One

Starting strength

The reported 200,000 RUS troops in jumping off positions were reportedly paper strength only (TO&E). Formations were allegedly down to 75% actual strength, i.e. approx 150,000 men, due to systemic corruption/graft. Vehicles were likely similarly affected wrt serviceability & drivers (no need to bring empty trucks/apcs/tanks for nonexistent troops). Rosgvardia and Liga (Wagner) not included.

See more: https://www.bbc.com/news/world-europe-60158694

Losses

The Kyiv-Kharkiv-Sumy-Kherson axes have suffered approx 18,000 KIA and 2,500 verified vehicle/system losses (Oryx data). Add another like amount (1:1, may be up to 1.6:1)) of WIA,MIA, POW plus a good amount of u/s vehicles returned to rear areas. That makes approx 40,000 combat losses.

See more: https://www.oryxspioenkop.com/2022/02/attack-on-europe-documenting-equipment.html

Divide this over the respective axes with a slight bonus to the Kyiv sector which saw the worst combat. Subtract 15K (Kyiv) 10K (Kharkiv) 10K (Sumy) and 5K (Kherson) irreplaceable losses from each sector. Add onother 5K losses for the Berdyansk-Mariupol vector and 5K hooligans from Donetsk-Mariupol for a round 50K losses out of 150,000. All of this is to be taken with a goodly amount of salt of course.

Current operational focus

Russia, before reinforcement of doubtful quality, now have 100K soldiers left divided over four main avenues: Kharkiv-Izyum, Izyum-Kramatorsk, Kherson-Melitopol-Berdyansk-Mariupol (that’s a wide open stretch ripe for any venture) and Donetsk-Kostiantynivka plus Volnovakha-Shyrokyne-Mariupol areas. Assuming the Russian weight will be distributed to lop off the ATO area as a priority, that’s in the region of 50K troops alone split in two prongs, leaving most other sectors starved of troops in a holding pattern.

Credits: Kastehelmi/Helin/Matero & OSINT Team

Mariupol: the immediate prize, or not

Mariupol appears to be mostly under artillery and air bombardment siege with the Russian force shying away from CQB (Close Quarters Battle required for any advance in MOUT – Military Operations in Urban Terrain). This force is also split up in less than effective, separate commands (VDV, Tik-Tok Kadyrovites, GRU, regulars and shanghaied ”volunteers”). I don’t expect them to defeat the defenders whose situation may be dire but who are enjoying the advantage of defense and very defensible rubbled positions. The enemy here likely number around 10-15,000, insufficient to overcome the inner redoubt since far from all of them will banzai ahead en masse. I’m not 100% sure of a defensive success here but the outlook is not entirely hopeless.

Assessment

The declining number of Russian troops, materiel and quality, matched against increasing Ukrainian numbers and a huge influx of advanced materiél, means that Russia is fighting a losing battle. My assessment is that Russia is impaling itself in trying to reach unattainable objectives, and will have to go on the defensive inside the coming 2-4 weeks of high intensity combat. When this happens, Russia’s bargaining position will be even weaker than it is now and with no hope of recovery.

Time, terrain, morale, supply, sanctions, domestic situation and force regeneration factors are all on Ukraine’s side in this very rough summary. The war will not be over after Phase 2, not by a long stretch, but the outlook for a Russian victory before May 9 is not particularly rosy – in fact, it may well be cancelled unless Putler cares to be paraded by derelicts and toddlers.

”Inbördeskrig” i Ukraina – 10 frågor till SVT

Tisdag 9 maj sänder SVT Rapport 19:30 ett kort inslag om den stundande Melodifestivalen i Ukraina. Nyhetsankaret Lisbeth Åkerman ställer därvid (19:43, 13:00 i programmet) en fråga till utrikeskorrespondenten Elin Jönsson, på plats i Kyiv: ”Det pågår ju inbördeskrig i Ukraina, hur är situationen i landet?”

Inbördeskrig.

Hörde jag rätt?

Här är det på sin plats att ställa 10 frågor till SVT, till ansvarige utgivaren Ulf Johansson, till utrikeschefen Ingrid Thörnqvist och till SVT:s VD Hanna Stjärne:

1. Har SVT missat att Ryssland har invaderat och annekterat Krim samt aktivt deltar i strid i östra Ukraina?
2. Har SVT missat att Ryssland vid upprepade tillfällen skjutit med tungt artilleri och salvpjäser över gränsen in i Ukraina?
3. Har SVT missat att Ryssland fysiskt invaderat med reguljära bataljonsstridsgrupper i östra Ukraina, aktiva bland annat vid Saur-Mohyla, Novoazovsk, Ilovaisk, Debaltseve och Donetsk?
4. Har SVT missat att de Ryska Soldatmödrarna nyligen rapporterat om att minst 1500 ryska soldater dött i strid i Ukraina?
5. Har SVT missat att USA och EU infört sanktioner mot Ryssland pga dess militära angrepp på Ukraina och olagliga annektering av Krim?
6. Har SVT missat att personal och materiel från över 70 ryska reguljära arméförband identifierats som stridande i Ukraina?
7. Har SVT missat att ryska reguljära soldater tagits tillfånga i Ukraina?
8. Vem skrev manus till inslaget?
9. Vem godkände att inslaget med sin uppenbart felaktiga och propagandistiska text alls sändes?
10. Hur avser SVT tillrättalägga sitt fel?

Med ledning av de fakta som föreligger i saken är det uppenbart att SVT far med osanning i direktsändning när man benämner Rysslands krig mot Ukraina som ett ”inbördeskrig”. Samtliga dessa 10 frågor kräver omedelbart svar.

Detta inlägg avsänds också som epost till ovan nämnda personer samt ligger till grund för anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv.

SVT tar del i informationskriget mot Ukraina

I Kulturnyheterna igår på SVT Aktuellt försöker SVT belysa “skandalen” kring Rysslands Eurovisionsbidrag. Det skandalösa är dock inte att Ukraina förbjuder artisten inresa utan att Ryssland medvetet utnyttjar ESC i sin psykologiska krigföring – och att SVT okritiskt tar del i denna påverkansoperation.

Se inslaget här (start ca 05:40). Inslaget väcker anstöt och föranleder omedelbar anmälan till Granskningsnämnden.

Min anmälan i sin helhet:

I Aktuellt (Kulturnyheterna) rubricerade datum förekommer ett inslag om ca 60 sekunder rubricerat ”Bråket mellan Ukraina och Ryssland kring det ryska bidraget till ESC eskalerar”.

I inledningen uppges att ”den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) beslutat att den ryska sångerskan inte får tillstånd att komma in i landet, det med anledning av att hon uppträtt på Krimhalvön 2015, det vill säga efter att Ryssland annekterat området.”

Inledningsvis intervjuas ESC-chefen som säger att ”lagarna i värdlandet måste respekteras, men vi är djupt besvikna över beslutet som vi anser går emot tävlingens anda och tanken på inkluderande som ligger till grund för ESC”.

Därefter intervjuas en företrädare för den ryska duman, Jelena Drapeko, tillhörig det Putinvänliga extrema vänsterpartiet ”Rättvisa Ryssland” vars partiledare Sergei Mironov står på den internationella sanktionslistan mot Ryssland efter att aktivt ha stöttat invasionen av Krim 2014 och som anklagas för finansiellt stöd till de illegala ryska hybridstyrkorna i östra Ukraina. Drapeko yttrar en åsikt: ”jag anser att det är fult gjort. Men vad kan man vänta sig av dem? Jag tycker synd om Samojlova som är en underbar sångerska. Hon förtjänar att få en lysande karriär”. Uttalandet kommenteras ej av SVT.

Avslutningsvis intervjuas Grigorij Karasin, Rysslands vice utrikesminister, som säger att [beslutet] väckt rättmätig indignation, då det är en öppet cynisk och omänsklig handling”. Inte heller detta kommenteras av SVT.

Sammantaget ger detta en negativ bild av Ukraina som till tre tredjedelar består av kritik och som till två tredjedelar yttras av ryska regimföreträdare, utan att värdlandet Ukraina ges tillfälle till kommentar samt utan att redovisa bakomliggande fakta.

Genom att endast belysa den kritiska sidan av Ukrainas beslut gör sig SVT till medhjälpare till den ryska påverkansoperation som kretsar kring valet av en kontroversiell artist och bidrar aktivt till att skapa den av Ryssland orkestrerade reaktion som nämnda val är tänkt att producera.

Inslaget strider mot kravet på opartiskhet och saklighet med följande motiveringar ur Sändningstillståndets Publiceringsregler:

”Kravet på opartiskhet innebär att en utpekad part som utsätts för kritik eller allvarliga anklagelser måste ges möjlighet att försvara sig. Genmäle ska beredas i efterhand om det är befogat och en begäran om genmäle ska behandlas skyndsamt.”

Den utpekade parten – Ukraina – utsätts i inslaget för tung kritik utan att ha givits möjlighet att försvara sig.

”Kontroversiella ämnen får inte skildras på ett ensidigt sätt om det inte klart framgår av programmets inledning vilken infallsvinkel det har. Balansering kan också ske med ett annat program som man hänvisar till.”

Inslaget är ensidigt kritiskt mot Ukraina och det framgår inte av dess inledning att vinkeln är Ukrainakritisk. Inslaget balanseras ej av hänvisning till annat program.

”Kravet på saklighet består av tre delar:
– Uppgifterna ska vara sanna, faktakontrollen är avgörande.
– Uppgifterna ska vara relevanta för det valda ämnet och inte ofullständiga.
– SVT ska sända en rättelse om en felaktig uppgift förekommit i ett program. Observera att kravet också gäller det som visas i bild!”

Sakligheten i inslaget brister i den mån att det inte föreligger någon fakta alls vid sidan om referensen till SBU:s beslut samt att övrigt innehåll i inslaget består av partiska åsikter. Att ett uttalande görs är ett faktum. Utsagornas innehåll är dock ej fakta.

SVT tycks inte ha gjort någon faktakontroll av de utsagor som förekommer i inslaget. Därvid skulle följande fakta ha uppdagats:

1. ESC:s anda uppges vila på fredlig sammankomst och inklusivitet – Rysslands annektering av Krim och fortsatta invasion av Ukraina är allt annat än fredlig.

2. Påståendet om bristande inklusivitet är felaktigt. Samojlova förbjuds inte inresa pga sitt handikapp utan på grund av att hon brutit mot ukrainsk lag.

3. Rysslands cyniska och planerade provokation av Ukraina genom det medvetna valet av en kriminellt belastad deltagare är antitesen till fredlig sammankomst. Denna provokation blir fullt tydlig i de ryska intervjuades utsagor – ”Det är fult gjort. Men vad kan man vänta sig av dem?” (Drapeko) samt ”öppet cynisk och omänsklig handling” (Karasin).

4. Ofullständigheten i inslaget omfattar det faktum att Ryssland bedriver ett fysiskt och psykologiskt anfallskrig mot Ukraina, ett krig vari Samojlova är delaktig. Rysslands omänskliga behandling av krigsfångar i det ockuperade området i östra Ukraina samt omänskliga angrepp på en minoritetsbefolkning (Krimtatarer) belyses ej som kontrast till Karasins påstående. Rysslands cynism i att utnyttja en fredlig musikalisk sammankomst till ett aggressivt psykologiskt krigsföringsinstrument samtidigt som Ryssland i strid mot FN-stadga, internationell rätt och ingångna fördrag ockuperar delar av värdlandets territorium, belyses ej.

Inslaget strider mot kravet på att demokratiska värden ska försvaras, med följande motivering:

”Bestämmelsen innebär en skyldighet att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasfördomar, våld och brutalitet bekämpas.”

Inslaget är en del i det psykologiska krig som Ryssland för mot Ukraina och västvärlden i stort, ett krig som till övervägande del förs i informationsarenan med hjälp av planerade påverkansoperationer som syftar till att undergräva den västerländska demokratiska samhällsordningen. Detta krig är våldsamt, brutalt och antidemokratiskt i såväl den fysiska som psykologiska dimensionen, något som flerfaldiga internationella organ och bedömare vittnar om. Genom att underlåta att belysa eller ta avstånd från dessa förhållanden strider inslaget mot ovan citerade bestämmelse.

Se vidare: Öppet brev till European Broadcasting Union

Nu blev det dumt igen, SVT

Onsdag 15 mars 2017 rapporterar SVT Rapport om Natoövningen Joint Viking som nu pågår i norska Finnmark. Inslaget är 4 minuter långt och kan ses här fram till 21 mars, därefter förpassas det till ett för allmänheten oåtkomligt arkiv. Inslaget finns också representerat här, där hela texten finns återgiven. Glöm inte att rösta längst ned på sidan.

Inslaget väckte en hel del ont blod på Twitter och jag gör här bara några korta noteringar, i tillägg till en sammanfattande (subjektiv) rapport i ett format som jag hoppas kunna återanvända framledes.

För det första är det anmärkningsvärt att SVT ramar in övningen i ett Ryssland-centriskt perspektiv, dels genom rubriken “Norsk militärövning provocerar Ryssland”, dels genom ett genomgående narrativ som vill att betraktaren ska sympatisera med Ryssland gentemot det hot Ryssland säger sig uppleva och dels genom att undanhålla balanserande information om Rysslands egen övningsverksamhet i regionen.

Detta förstärks av en sällsynt medioker grafik som överdriver övningens påstådda hotfullhet och som vilseleder den okritiske betraktaren att tro att övningen faktiskt pågår “nära Ryssland”, när den i själva verket pågår ca 200 km därifrån – motsvarande sträckan Stockholm-Falun.

SVT:s grafik. Var ligger Ryssland egentligen, och herregud vilka stora trupper NATO har.

Jämför med norska försvarsmaktens grafik, här infälld på en något tydligare karta.

Reportern, Kirsi Vanttaja, förmedlar en gravt vinklad och, i avsaknad av balanserande fakta, vilseledande text där enstaka fakta ryckta ur sitt sammanhang fås att verka hotfullt.

Soundbiten den “största övningen hittills i området” uttalas ett par gånger i inslaget, uppenbarligen för att inskärpa styrkan i det påstådda hotet – störst är ju värst. Nu är det ju dock så att Rysslands övningar i motsvarande område, Kolahalvön, är mångdubbelt större. Senast det begav sig, 2015, beordrade Rysslands president en oförberedd beredskapsövning där hela Norra Flottan plus lite till ingick – ca 38,000 man med 41 fartyg, 15 ubåtar och 110 flygplan och helikoptrar. Den övningen avfärdas snabbt av Vanttaja med frasen “då reagerade Ryssland med att ha flygövningar”, utan att ange vare sig styrka eller omfattning.

Att Ryssland överreagerar på ett “hot” som de känt till i flera år är intet annat än ren propaganda, som SVT antingen medvetet eller omedvetet sväljer och spelar med i. Alla schemalagda Natoövningar annonseras i god tid och man bjuder dessutom in internationella observatörer, däribland ryska, för att övervara festligheterna. Samma sak kan inte sägas om ryska beredskapsövningar…

Texten innehåller dock balanserande uttalanden från övningens deltagare, där det klargörs att övningen inte på något sätt kan anses hotande eller provocerande. Övningen är helt enkelt del i en normalt kompetensutvecklande verksamhet som syftar till att kunna försvara landet i händelse av angrepp. Detta står i bjärt kontrast till väsentligt större ryska militärövningar som ständigt innehåller aggressiva moment – flyganfall med kärnvapenmissiler, bekämpning av fientligt luftförsvar, luftlandsättning på djupet och landstigning mot försvarade kustavsnitt. Ryssland övar för anfall, Nato inklusive Nato-landet Norge övar för försvar. Se gärna förklarande grafik fram till hösten 2015 här.

Sammantaget återkommer Nato-kritiska, alarmistiska och propagandistiska utsagor i texten som ensidigt stödjer ett ryskt kränkthetsperspektiv:

Rysslands pressattaché i Norge har uttryckt stor oro över övningen

Detta finner jag något märkligt, med tanke på att han varit informerad om övningen sedan 2015 och att Ryssland sannolikt deltar med en grupp observatörer som torde ha fått ingående orientering om övningens innehåll.

…övningen har aldrig haft så här många deltagande soldater och tidigare deltog inte soldater från andra Nato-länder.

Just denna övning, Joint Viking, har verkligen inte haft så här många deltagare tidigare – däremot har andra Nato-övningar i Norge haft det. Norge har som Natoland flera gånger tidigare övat med många andra Natoländer i sitt eget land. Det är inget att förskräckas över, det är fullt normalt.

Även den här gången har Ryssland reagerat inför den nu pågående övningen.

Ryssland tar varje tillfälle i akt att klaga på att grannländer skärper sitt FÖRSVAR, eftersom det gör ett ryskt ANGREPP så mycket besvärligare.

…Ryssland oroas av den ökade militära aktiviteten i norr.

Ja, nu har Vanttaja sagt detta ett antal gånger. Det blir inte mer oroande för det, utom för den som delar Kremls [spelade och helt ogrundade] paranoia.

Men den amerikanska närvaron i Norge ökar. I januari lät Norge USA stationera över 330 soldater på norsk mark…

Ska vi behöva påminna om att både USA och Norge är Natoländer som förbundit sig att gemensamt försvara sig mot varje yttre hot? Varför vill SVT skapa oro och harmsenhet över detta, om inte för att man odlar ett sedan länge etablerat USA-hat.

…eftersom Norge hittills inte velat ha fast stationerade främmande styrkor på norskt område under fredstid.

Amerikanska, brittiska, franska, tyska, polska eller italienska styrkor i Norge är inte främmande, de är brodersoldater från den gemensamma försvarsalliansen.

Men Ryssland har kritiserat det amerikansk-norska militära samarbetet.

Här blir det rent av löjligt. Ryssland kritiserar att två Natoländer samarbetar inom ramen för den försvarsallians de bägge tillhör? Reportern använder denna paradox för att lägga fram en rysk antydan om att Norge håller på att förbereda ett anfallskrig tillsammans med sina otäcka Nato-partners…

Visst är det bekymrande med militär verksamhet – vi vill ju bara ha fred och krig känns liksom så himla 1900-tal – men att SVT kommenterar och beskriver detta först och främst ur ett ryskt perspektiv, som om de vore avlönade av Ryssland och inte Sverige, är mer bekymrande än så.

Huvudpoängen med inslaget avslöjas av rubriken. “Norsk militärövning provocerar Ryssland”. Man ska alltså inte provocera Ryssland, för det är dumt. Då kan ju Ryssland bli argt och anfalla, särskilt om man går med i Nato. Ryssland = bra, Nato = dåligt. Då vet vi det!